Det finns många likheter mellan tjocktarmscancer och ändtarmscancer. Läkarna använder ofta den gemensamma beteckningen kolorektalcancer där kolon står för tjocktarm och rektum för ändtarm.
Varje år får cirka 4 600 personer tjocktarmscancer och 2 200 ändtarmscancer. De flesta, 75 procent, är över 65 år när de får sjukdomen Ungefär 5 procent är under 50 år.
Tjocktarmscancer är lika vanligt hos män och kvinnor medan ändtarmscancer är något vanligare hos män.
Tjocktarmscancer och ändtarmscancer är sammantaget den fjärde vanligaste cancerformen i Sverige.
Läs mer statistik för tjocktarmscancer
Läs mer om statistik för ändtarmscancer
Det finns flera olika symtom som kan vara tecken på cancer i tjocktarmen eller ändtarmen.
Men alla dessa symtom kan också ha andra orsaker än cancer. Blödningar i tarmen kan till exempel bero på fickbildningar i vänstra delen av tarmen, inflammation och sårbildning eller på hemorrojder.
En blödning i tarmen innebär inte alltid att avföringen blir röd. I början kan det sippra så lite blod att det inte syns.
Vid kraftigare blödning i högra delen av tarmen kan avföringen i stället bli svart.
Detta beror på att det järn som finns i blodet hinner ombildas till bland annat järnsulfid under passagen genom tarmen.
Det säkraste sättet att bota tjocktarmscancer och ändtarmscancer är att operera bort tumören med omkringliggande lymfkörtlar.
Det förutsätter att tumören hittas i tid så att den inte spridit sig vidare i kroppen.
Vid ändtarmscancer kombineras kirurgin ofta med strålbehandling enbart eller i kombination med cytostatika, nästan alltid före operationen.
En del tumörer i ändtarmen har visat sig vara mycket känsliga för strålning i kombination med cytostatika och kan till synes försvinna helt.
I de falluckan man ibland avstå från operation och kontrollera patienten noggrant. Vissa av dessa patienter behöver aldrig opereras.
I många fall ges cytostatika som tillägg efter operationen för att minska risken för återfall, så kallad adjuvant behandling.
Beslut om vilka behandlingar som ska ges tas efter diskussion mellan olika specialiteter i en multidisciplinär konferens.
De olika behandlingsmetoderna:
Målet är att bota genom att operera bort cancern. För att minska risken för återfall lägger kirurgen sina snitt med god marginal till tumören.
Det betyder att också vävnad där inga tecken på sjukdom syns opereras bort, inklusive lymfkörtlar i närheten av tumören.
Det är viktigt att operationen görs med stor noggrannhet så att också de cancerceller som hunnit sprida sig en bit från huvudtumören avlägsnas.
Operation av ändtarmscancer görs i dag endast av specialutbildade kirurger. Så bör det vara även vid tjocktarmscancer.
Vid tjocktarmscancer kan läkaren oftast sy ihop de två delarna av tjocktarmen som är kvar sedan tumören opererats bort. Då kan matsmältning och avföring åter fungera normalt.
I enstaka fall av tjocktarmscancer är det dock nödvändigt att göra en stomi (påse på magen) som senare ofta kan tas bort och tarmen då kopplas ihop igen. Mer sällan blir stomin permanent.
Cancer i ändtarmen sitter ibland så långt ner att slutmuskeln inte kan bevaras. Då görs samtidigt en stomioperation och stomin blir då permanent.
Sitter ändtarmscancern högre upp kan en så kallad reservoar skapas. Det innebär att sista biten av kvarvarande tjock- eller tunntarm omformas till en reservoar som fästs vid analkanalen.
Avföringen går då den vanliga vägen men det är mycket vanligt att det i denna situation läggs en tillfällig stomi så att reservoaren får bättre möjlighet att läka.
I enstaka fall av mycket tidig cancer i ändtarmen kan ett botande, lokalt ingrepp via ett speciellt kikarinstrument göras.
När cancerceller utsätts för strålning skadas de och dör så småningom. Syftet med behandlingen är att få maximal effekt mot cancertumören, men samtidigt skada de normala cellerna intill så lite som möjligt.
Vid ändtarmscancer brukar tumören strålbehandlas en gång per dag i fem dagar direkt före operationen. Detta gör man för att minska risken för återfall.
Vid ändtarmscancer kan det ibland vara svårt för kirurgen att operera bort alla cancerceller.
Det är också möjligt att vänta med operationen 6-8 veckor. Första veckan efter strålningen kan patienten då få diarré.
Fördelen med att vänta är att det blir lite mindre risk för komplikationer efter operationen, vilket kan vara viktigt om det är en äldre skör patient med andra samtidiga sjukdomar.
I vissa fall har cancern i ändtarmen vuxit mot omgivande vävnad eller visar tecken på att vara mer avancerad.
Då kan strålning, dagligen under cirka fem veckor, tillsammans med cytostatika, eller nu vanligare, strålning fem dagar med eller utan efterföljande cytostatika, krympa tumören så att en operation kan genomföras och /eller minska risken att tumören kommer tillbaka.
I dessa fall väntar man med operation så att förbehandlingen hinner verka.
Cytostatika är läkemedel som främst angriper celler som håller på att dela sig. Olika cytostatika stör cellernas delning på olika sätt.
Ofta kombineras olika cytostatika för att man ska få bästa möjliga effekt.
Det pågår mycket forskning om hur cytostatika kan kombineras med kirurgi i behandlingen av tjock- och ändtarmscancer.
Goda resultat har de senaste decennierna presenterats från olika undersökningar med så kallad adjuvant behandling.
Det innebär att cytostatika ges efter operationen för att få bort cancerceller som eventuellt kan finnas kvar. I vissa cancerstadier är detta rutin.
Det läkemedel som framför allt har använts är fluorouracil, antingen som enda läkemedel eller i kombination med oxaliplatin.
Det finns andra nyutvecklade cytostatikaläkemedel som också har effekt. Tillexempel kan fluorouracil, som ges intravenöst, ersättas med tablettbehandling i form av capecitabin, vilket kan vara bekvämare för patienten.
Studierna har visat att detta ökar chansen till överlevnad, åtminstone vid tjocktarmscancer, jämfört med om man enbart opereras.
Effekterna av cytostatika efter en operation för ändtarmscancer är inte lika säkert fastställd som den efter en tjocktarmscancer.
Cytostatika används också för behandling av patienter med spridd sjukdom. Då finns inte så stora möjligheter att helt bota sjukdomen.
Däremot kan den hållas under kontroll en tid, ibland ganska länge.
Det betyder att patientens liv förlängs och att livskvaliteten förbättras eftersom cytostatikan bromsar upp sjukdomsutvecklingen och dämpar symtomen.
Cytostatika kan ge biverkningar i form av illamående, påverkan på slemhinnor, trötthet och håravfall.
Det beror på att normala, friska celler som delar sig ofta också påverkas av behandlingen.
Läkemedel för att lindra illamående ges alltid vid cytostatikabehandling.
Nyligen har några målinriktade läkemedel (Bevazicumab, Aflibercept, Ramucirumab, Cetuximab, Panitumumab och Regorafenib) introducerats för behandling av spridd tjock- och ändtarmscancer.
De ges oftast tillsammans med cytostatika och gör att behandlingseffekten förbättras något men kan också ges ensamt.
För två av dessa läkemedel (Cetuximab och Panitumumab) kan man efter analys av tumören välja ut de patienter som har störst chans att ha en god effekt av läkemedlen.
Det är de patienter vars tumörer har normala RAS- och BRAF-gener.
Immunterapi med läkemedel i form av s k PD-1/PD-L1 antikroppar har de senaste åren fått stor uppmärksamhet och påtagligt förbättrat behandlingsresultaten vid vissa cancersjukdomar.
Dessa läkemedel har i mindre forskningsstudier visat god effekt även på tjock- och ändtarmscancer, men bara under förutsättning att tumören har den särskilda egenskapen att vara mikrosatellitinstabil, vilket är ovanligt.
Om sjukdomen spridit sig till levern eller lungorna kan man under vissa förutsättningar operera bort den del av levern eller lungan där metastaserna sitter. Ett sådant ingrepp kan innebära bot.
Förutsättningen för denna behandling är att sjukdomen inte spridit sig till andra ställen i kroppen och att dottertumörerna enbart finns i begränsade delar av levern eller lungorna.
Cytostatika före och efter operation medför att fler kan opereras genom att tumörerna minskar i storlek och risken för återfall minskar.
Ibland kombineras operation av dottertumörer med tekniker där svåråtkomliga tumörer istället bränns bort.
I vissa fall kan cytostatika krympa tumörerna i levern så att de senare kan opereras bort.
För att ställa diagnosen tjocktarmscancer eller ändtarmscancer brukar läkaren börja med att känna på magen för att upptäcka ojämnheter eller onormala förhårdnader och knölar.
Ändtarmen undersöks med ett behandskat finger som sticks in i analöppningen. I den första undersökningen ingår vanligen också blodprover som skickas till laboratorium för analys.
I allmänhet tas ett avföringsprov för att se om det finns blod i avföringen.
Här får du råd inför läkarbesöken
Fler sätt att ställa diagnos:
Patienten brukar sedan oftast undersökas med tarmkikarundersökning (rektoskopi, sigmoideoskopi och koloskopi).
Cirka ett dygn före undersökningen får patienten tömma tarmen på all avföring med hjälp av laxermedel. Det görs för att tarmen ska bli helt ren så läkaren kan se eventuella förändringar i tarmen. Med dessa undersökningar kan man oftast upptäcka även mycket små förändringar, till exempel små polyper.
Instrumenten förs in via analöppningen och används för att inspektera tarmens inre.
Rektoskop är stelt och används vid undersökning av ändtarmen, medan sigmoideoskop och koloskop är böjliga och kan nå en tredjedel respektive hela tjocktarmen.
Genom rektoskopet, sigmoideoskopet eller koloskopet kan läkaren inte bara undersöka tarmens innerväggar utan också ta ut små vävnadsprover från misstänkta delar av tarmen.
Vävnadsproverna skickas till mikroskopisk analys för att se om det finns cancer i dem. Både rektoskop och koloskop används också för att ta bort polyper som kan vara förstadier till cancer.
Skiktröntgen, datortomografi, kan också användas för att upptäcka tumörer i tjocktarmen, så kallad virtuell koloskopi.
Om tumören sitter i ändtarmen används magnetkameraundersökning för att ta reda på hur djupt den växer i tarmväggen och om det finns spridning till lymfkörtlar i tumörens närhet.
När det står klart att diagnosen är cancer, utreds hur utbredd sjukdomen är. Vanligen används datortomografi för att undersöka om sjukdomen spridit sig till andra organ i kroppen, främst lever och lungor.
Ibland ger datortomografi inte ett säkert svar om spridning föreligger. Då kan man behöva komplettera med så kallad PET-kamera eller magnetkameraundersökning av levern.
Man brukar dela in tjock- och ändtarmscancer i olika stadier. Den engelske läkaren Dukes’ indelningssystem har använts tidigare men ersätts nu oftare av ett annat system: stadium I–IV.
Stadium I (Dukes´ stadium A): tumören är begränsad till tarmväggen.
Stadium II (Dukes´ stadium B): tumören har vuxit igenom tarmväggen.
Stadium III (Dukes´ stadium C): det finns spridning till lymfkörtlar i närheten av tumören.
Stadium IV (Dukes´ stadium D): tumören har spridit sig och bildat metastaser i andra delar av kroppen.
En del patienter med tjocktarmscancer eller ändtarmscancer får en stomi, en påse på magen.
Det är vanligast när tumören sitter så långt ner i ändtarmen att slutmuskeln måste opereras bort eller då slutmuskeln är försvagad.
Läkaren talar alltid om i förväg om det finns risk för att en stomi måste göras. Ofta får patienter med ändtarmscancer en tillfällig stomi för att tarmen ska kunna läka i lugn och ro.
Det är en speciell typ av stomi som då anläggs. I ett senare skede kan tarmen återställas till normal ordning genom ett mindre ingrepp. Ibland blir dock stomin permanent.
Vid operationen läggs tjocktarmen ut genom ett hål i bukväggen. Avföringen kommer ut genom öppningen och har ofta lite lösare konsistens än tidigare.
Stomi-operationen medför att patienten inte kan kontrollera tömningarna på vanligt sätt.
Därför krävs en påse som tarmen tömmer sig i. Stomipåsen tejpas fast på huden runt öppningen och kan bytas så ofta man vill.
Men det finns också möjlighet att klara sig utan påse med hjälp av så kallad irrigation.
Då använder stomipatienten lavemang för att tömma tarmen på bestämda tidpunkter, exempelvis en gång varannan dag.
Tarmen ”dresseras” att inte tömma sig vid andra tillfällen. I stället för påsen använder patienten en lapp, ett slags kolfilter, som sätts för stomihålet.
Stomipatienter behöver sällan lägga om sina matvanor, men många väljer att avstå från att äta mat som är gasbildande.
Om en stomioperation blir aktuell för dig, får du noggrann träning i hur du ska sköta din stomi innan du skrivs ut från sjukhuset.
Det är bra om även din partner eller någon annan närstående deltar i stomiundervisningen.
Läs om avgörande forskningsframsteg som lett till tidigare upptäckt och bättre behandling av tjocktarmscancer och ändtarmscancer. Här kan du se pågående forskningsprojekt
Chansen att bli botad från tjocktarmscancer eller ändtarmscancer beror som vid all cancer på i vilket stadium sjukdomen upptäcks.
Om upptäckten sker i ett tidigt skede, när cancern endast växer i tarmväggen, stadium I, botas praktiskt taget alla patienter genom operation.
Bland patienter med sjukdom i stadium II botas 80-90 procent. Vid mer avancerad sjukdom är andelen botade lägre.
I dag finns goda möjligheter att med behandling bromsa upp sjukdomsförloppet och förlänga livet samt lindra symtom för patienter med spridd sjukdom.
Det finns mycket som talar för att matvanor, rökning, alkoholkonsumtion och andra levnadsvanor har betydelse för uppkomsten av cancer i tjocktarmen och ändtarmen.
Denna typ av cancer är vanligare i länder där maten innehåller mycket kött och fett (till exempel i Sverige och USA).
Sjukdomarna är mindre vanliga där maten är fiberrik och innehåller mindre fett men mer av fisk, grönsaker och frukt. Det pågår mycket forskning om dessa samband.
De senaste forskningsstudierna har visat att det knappast är mängden fett eller fibrer i födan som är direkt orsak till ökad eller minskad risk för tjock- och ändtarmscancer.
De säkraste sambanden finns, enligt dagens kunskap, med intagen av frukt och grönsaker.
Ju mer frukt och grönt man regelbundet äter och ju längre tid man gör detta, desto mindre är risken. Daglig fysisk aktivitet bidrar också till minskad risk för tjocktarmscancer.
Vissa tarmsjukdomar kan öka risken för tjocktarmscancer. En sådan är den sällsynta, ärftliga sjukdomen familjär polypos.
Medlemmar i familjer med denna sjukdom löper kraftigt ökad risk för tjocktarmscancer.
De har ofta många polyper i tarmen redan i unga år och dessa polyper kan utvecklas till cancer. Det finns även en annan ärftlig form av tjocktarmscancer, ärftlig icke polypös koloncancer (Lynch syndrom).
Den är betydligt vanligare än sjukdomen familjär polypos men orsakar ändå högst några procent av all tjocktarmscancer.
Medlemmar av dessa familjer uppmanas att regelbundet låta undersöka sin tarm för att en eventuell cancer ska upptäckas så tidigt som möjligt.
I vissa släkter förekommer ovanligt många fall av tjock- och ändtarmscancer, ofta i yngre åldrar, utan att man ännu kan kartlägga exakt vilka arvsanlag som är förändrade.
Sådan familjär och annan ärftlig tjock- och ändtarmscancer utreds vid särskilda ärftlighetsmottagningar som finns vid universitetssjukhusen.
En sådan utredning kan leda fram till råd om hur familjemedlemmarna bör kontrollera sig.
Andra tarmsjukdomar som medför ökad risk för tjocktarmscancer är ulcerös kolit och Crohns sjukdom.
De orsakar inflammation i tarmen och då bildas ovanligt många nya celler. Vid snabb celltillväxt ökar risken för att någon cell ska förvandlas till en cancercell.
Förr ansåg man att patienter som länge haft någon av dessa sjukdomar måste få hela tarmen bortopererad för att undvika tjocktarmscancer.
Numera kan patienterna undersökas regelbundet med koloskop och det är först om cancer eller förstadier till cancer upptäcks som tarmen opereras.
Polyper förekommer hos många utan att de för den skull är ärftliga. Men då kommer de vanligen i högre ålder och är i de flesta fall ofarliga.
Redan när du fått besked om att du har en cancersjukdom bör sjukvården sätta igång planeringen av din rehabilitering, så att du efter genomgången behandling kan leva ett så bra liv som möjligt, både kroppsligt och själsligt.
Din kontaktsjuksköterska har ansvar för att planera och samordna din rehabilitering.
Studier har visat att undersökning för blod i avföringen hos friska personer i 60-70-årsålder minskar riskerna för död i tjocktarmscancer eller ändtarmscancer.
Under 2020 har det i Sverige införts så kallad screening av tjock- och ändtarmscancer.
Screening innebär att människor med viss ökad risk för en sjukdom, för tjock- och ändtarmscancer baserat på ålder (60-74 år), kallas till en undersökning som kan hitta sjukdomen i tidigt skede innan den givit symtom och därmed kan behandlas effektivare.
Screening för tjock- och ändtarmscancer kommer att baseras på provtagning för blod i avföringen följd av endoskopi för mer definitiv diagnos om blod i avföringen konstateras.
Sådan screening har erbjudits personer boende i Stockholm-Gotlandsregionen sedan några år tillbaka.
Se vår korta film om screening för tarmcancer:
Fler cancerdiagnoser i området kring magen
Fler cancerdiagnoser i tarmarna
Har du frågor och funderingar om cancer är du varmt välkommen att kontakta oss på Cancerlinjen.
Linjen är bemannad av legitimerad vårdpersonal med lång erfarenhet av cancervård.
Ring 010-199 10 10 eller mejla oss genom att klicka här.
ILCO, Riksförbundet för stomi- och reservoaropererade är en ideell handikapporganisation för dig som är eller kommer att bli stomi- eller reservoaropererad och för dig som har andra funktionsförändringar i urinvägar respektive tarmkanal.
Mag- och tarmförbundet är en intresseorganisation för människor med funktionsnedsättningar i mage eller tarm. De har föreningar i de flesta län.
Verksamheten består främst av stöd till medlemmar, men också av påverkan och information till myndigheter och personal.
Läs mer på Mag- och tarmförbundet
Eva Angenete är professor i kirurgi och forskar om tjock- och ändtarmscancer. Se en film där hon berättar om sitt arbete för att fler ska bli botade till ett bra liv.
Att få besked om att man har cancer är svårt, även om man själv har misstänkt det. Det är mycket vanligt att reagera med oro, nedstämdhet och känslor av overklighet.
För de flesta minskar dock oron och nedstämdheten när man har fått besked och påbörjat behandling.
Dessutom innebär den regelbundna kontakten med sjukvården en trygghet för många.
Hittade du informationen du sökte?
Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.
