Cancer i urinblåsan är i vår del av världen tre gånger vanligare hos män än hos kvinnor. Drygt 80 procent av de som drabbas är 65 år eller äldre. Det första tecknet på cancer i urinblåsan är i de flesta fall blod i urinen.
I cirka två tredjedelar av alla fall växer blåscancer på slemhinnans ytskikt eller i bindväven, så kallad ytlig urinblåsecancer.
I resten av fallen har cancern engagerat djupliggande vävnader i och kring blåsan, så kallad muskelinvasiv urinblåsecancer.
Det finns också en speciell form av enbart slemhinneengagerande, ytligt växande urinblåsecancer, så kallad cancer in situ.
Det första symtomet på cancer i urinblåsan är i de allra flesta fall synligt blod i urinen – så kallad hematuri. Det är vanligt att blod syns i urinen vid ett tillfälle och att det sedan går en tid innan symtomet återkommer.
Därför bör du som upptäcker blod i din urin genomgå en fullständig utredning, även om det bara kommit blod vid något enstaka tillfälle.
I en del fall, speciellt om tumören växer på djupet i urinblåsan, kan cancern orsaka smärta, men det vanligaste är att blod i urinen förekommer utan samtidig värk.
Trötthet och viktminskning kan förekomma vid mer avancerad urinblåsecancer.
Ett annat vanligt symtom vid cancer i urinblåsan är täta trängningar och sveda när du kissar. Sådana symtom beror oftast på urinvägsinfektion, men om det inte finns en bakomliggande infektion är det viktigt att patienten genomgår en ordentlig undersökning.
Tumörer både i de nedre och de övre urinvägarna medför en ökad risk för urinvägsinfektion. Detta bör man tänka på vid återkommande infektioner.
Ytlig urinblåsecancer betyder att tumören antingen endast växer i slemhinnan (stadium Ta) eller ner i det tunna kärl- och bindvävsskiktet under slemhinnan (stadium T1).
I dessa fall kan all tumörvävnad avlägsnas med operationscystoskopet.
Risken för spridning till andra delar av kroppen är liten vid ytlig blåscancer, och särskilt liten är risken vid grad 1- och 2-tumörer i stadium Ta.
Dessa tumörtyper utgör flertalet av ytliga tumörer i blåsan.
Övriga ytliga tumörtyper (T1G2, TaG3 och T1G3), som alltså utgör en minoritet, innebär en ökad risk för senare övergång till djupväxande cancer.
Av det skälet överväger man vid dessa speciella tumörtyper ofta någon typ av kompletterande lokalbehandling med exempelvis immunterapi eller cellgifter, behandling utöver TUR-B.
En annan form är cancer in situ, som aldrig bildar någon tumör som kan uppfattas (stadium Tis). Vid cancer in situ i urinblåsan (Tis) begränsas sjukdomen till slemhinnan.
Någon synlig tumör syns inte men ibland flacka rodnade partier i den engagerade slemhinnan.
Oftast ses denna tumörform samtidigt med en tumör av annat stadium i urinblåsan, men ibland förekommer den som enda uttrycket för tumörsjukdomen.
Cancer in situ i urinblåsan är inget förstadium till cancer utan en väl definierad form av urinblåsecancer som obehandlad löper stor risk att utvecklas till muskelinvasiv cancer.
I cirka en tredjedel av fallen växer blåscancer vid diagnos djupare in i blåsväggen, antingen i blåsmuskulaturen (stadium T2) eller genom blåsmuskulatur ut i vävnader som omger urinblåsan (stadium T3) eller över på omgivande organ (stadium T4).
För att om möjligt få bort all tumörvävnad krävs en mer omfattande behandling än vad som erbjuds via operationscystoskop.
Hur djupt tumören växer i blåsväggen bedömer man dels genom att se på de vävnadsprover från olika djup som tas vid TUR-B, dels genom att känna på urinblåsan i ordentlig muskelavslappning vid operationen och dels genom en kompletterande datortomografi eller magnetkameraundersökning.
När tumören vuxit in i blåsmuskeln finns en ökad risk att den sprids och bildar dottertumörer, metastaser, i andra delar av kroppen.
Detta utreds genom datortomografi av buk och bröstkorg och i vissa fall genom isotopröntgen av skelettet eller magnetkameraundersökning.
Vid ytlig blåscancer behöver man i regel inte göra dessa undersökningar, eftersom risken för metastaser är mycket liten.
Det är alltså viktigt för läkaren att känna till sjukdomens malignitetsgrad och stadium för att kunna föreslå bästa möjliga behandling i det enskilda fallet.
Hänsyn tas alltid till patientens egen önskan, ålder och övriga sjukdomstillstånd.
Ytligt växande tumörer kan oftast tas bort helt när man utför en typ av operation som kallas TUR-B. Operationen utförs via urinröret med ett instrument, cystoskop.
Med hjälp av cystoskopet kan den ytliga tumören hyvlas bort.
I vissa fall, särskilt om tumörutbredningen är stor eller om det är tveksamt om tumören vuxit ner i muskulaturen, kan man behöva upprepa ingreppet inom någon månad.
En stor del av patienterna med ytlig tumör återfaller senare med nya tumörer i urinblåsan.
I regel får man därför ställa in sig på en livslång uppföljning med regelbundna cytoskopier och kontroller. Vid ny tumör utför man en ny TUR-B.
Blåsan kan behandlas medicinskt genom att man sprutar in (instillerar) mediciner direkt via en kateter i urinröret.
Genom att medlen behålls på plats tills man tömmer blåsan på naturligt sätt får man en lokal effekt på hela slemhinnan. Vanligen ges vissa former av cytostatika eller BCG (immunbehandling).
Hos patienter som visat hög benägenhet att utveckla nya, ytliga blåstumörer kan instillationsbehandling minska risken för återfall. I vissa fall ger man behandlingen i samband med ingreppet TUR-B, men i andra fall ges behandlingen i form av en serie instillationer.
Vid cancer in situ och vid ytlig blåscancer av hög malignitetsgrad ges instillationsbehandling efter TUR-B med målet att utplåna tumörcellerna i slemhinnan och man hoppas på så vis förhindra att sjukdomen utvecklas till en djupväxande cancer.
Eftersom inget cancerfall är det andra likt, är det din cancerläkare som bäst kan svara på vad som gäller för just din sjukdom.
När läkaren i samråd med dig bestämmer sig för en behandlingsplan, tar hon eller han inte bara hänsyn till själva cancersjukdomen utan också till tidigare sjukdomar, ålder och allmänt hälsotillstånd.
Radikalt syftande operation är den vanligaste behandlingen vid muskelinvasiv urinblåsecancer. Ofta föregås operationen av en period med cellgiftsbehandling.
Operationen, cystektomi, innebär att urinblåsan opereras bort tillsammans med prostata och sädesblåsorna hos män och ofta tillsammans med livmodern, äggstockarna och en del av slidans framvägg hos kvinnor.
Vid operationen brukar man också ta prover från de lymfkörtlar som ligger närmast blåsan.
Proverna undersöks mikroskopiskt för att man ska få veta om det finns spridning till lymfsystemet eller inte.
Det är alltså en stor operation och den avslutas med att man konstruerar en ny urinväg, en så kallad urinavledning.
En vanlig urinavledningsmetod är att koppla ihop urinledarna med en liten bit tunntarm som leder ut urinen via ett hål i bukväggen till en stomipåse, urostomi.
Andra metoder som utvecklats under senare år är att med tarm skapa en reservoar för urinen som antingen placeras under bukväggen och töms regelbundet genom att man tappar sig med en kateter, kontinent urostomi, eller kopplas ihop med urinröret så att reservoaren fungerar som en konstgjord urinblåsa, blåssubstitut.
Val av urinavledning gör patienten i samråd med sin läkare, oftast efter att ha diskuterat med en stomiterapeut med särskild kunskap om urostomier.
Man brukar väga in bland annat patientens egna önskemål, aktuella sjukdomsläge, ålder och allmäntillstånd.
En bra vägledning i valet kan man ofta få av patienter som opererats tidigare. Kontakt med andra patienter kan du få via din läkare eller via en patientförening.
Det sexuella samlivet kan komma att påverkas av operationen. Tala med din läkare om detta.
Cystektomi är förstahandsvalet vid muskelinvasiv urinblåsecancer men blåsbevarande strålbehandling övervägs i en del fall.
Strålbehandlingen har förbättrats de senaste åren tack vare att modern teknik möjliggör att tumören mer exakt kan skiljas från normalvävnad i behandlingsområdet.
Detta ger möjlighet att öka dosen till urinblåsan samtidigt som omgivningen påverkas mindre.
Fördelen jämfört med en operation är att urinblåsan bevaras.
I klinisk praxis erbjuds strålbehandling med botande syfte om patienten inte vill eller om patienten av medicinska skäl bedöms ha svårt att klara av en stor operation.
Behandlingen ges vanligen en gång dagligen fem dagar per vecka under cirka sex-sju veckor, ibland samtidigt med cytostatika.
Lokal tumörfrihet i urinblåsan kan förväntas hos ungefär hälften av patienterna som behandlas men återfallsfrekvensen med enbart strålbehandling är sannolikt något högre än för de som cystektomeras.
När cancercellerna utsätts för strålningen kan de inte längre dela sig och dör så småningom.
Strålbehandlingen känns inte alls, men den kan ge en del biverkningar eftersom inte bara cancercellerna påverkas utan också friska celler i cancercellernas närhet.
De vanligaste biverkningarna – diarréer, täta vattenkastningar och sveda vid toalettbesök – brukar uppträda först vid slutet av behandlingen.
Känsligheten för strålbehandling är individuell; som regel har biverkningarna minskat ordentligt för de flesta några veckor efter den sista behandlingen.
Cytostatika innan operation bör övervägas till alla patienter med muskelinvasiv sjukdom som planeras att bli behandlade i botande syfte.
Risken för återfall minskas med cytostatikabehandlingen, sannolikt genom att spridda mikrometastaser försvinner hos en del patienter.
Innan behandlingsbeslut vägs risken för biverkningar mot den möjliga vinsten av behandlingen.
Man väger då in faktorer som till exempel patientens egna önskemål, sjukdomssituation, njurfunktion,- typ av urinblåsecancer och patientens allmäntillstånd.
Om utredningen visar att sjukdomen har spridit sig kan den som regel inte botas. Detta gäller även då man av andra medicinska skäl inte kan ge radikal behandling.
Kunskapen om symtomlindring, så kallad palliativ behandling, har ökat under senare år.
Oftast går det att med olika kombinationer av palliativa behandlingar uppnå en effektiv symtomlindring så att man under lång tid kan leva sitt ”vanliga” liv.
En effektiv palliativ vård vid urinblåsecancer kräver oftast ett samarbete mellan flera olika specialister, i första hand onkologer, urologer, hemsjukvårdsläkare och vid behov smärtspecialister.
Cytostatika kan krympa urinblåsecancern och spridda metastaser, vilket oftast leder till symtomlindring.
Chansen att bota sjukdomen med cytostatikabehandling är liten, men för många patienter kan sjukdomen bromsas och överlevnaden förlängas med god livskvalitet.
Det finns flera olika typer av cytostatika och kombinationer av cytostatika som kan prövas.
Alla patienter med metastaserad sjukdom bör bedömas med avseende på behandling med cytostatika.
Under de senare åren har det skett ett stort genombrott när det gäller utvecklingen av nya immunterapier för patienter med lokalt avancerad- och spridd urinblåsecancer.
I dag finns det tre olika läkemedel, som är godkända i Sverige, att ge till denna patientgrupp.
Immunterapi med antikroppar fungerar genom att aktivera kroppens eget immunförsvar och kan för en mindre del av patienterna vara mycket effektiv och ge långa behandlingssvar.
Generellt sett tolereras sådan immunterapi bättre än cytostatika men typiska immunterapirelaterade biverkningar kan för en mindre andel av patienterna vara besvärliga.
Biverkningar kan också uppstå sent i behandlingsförloppet.
Lindrande strålbehandling mot urinblåsan kan ges för att minska cancersmärta eller för att hindra blödning från tumören.
Man ger då en lägre total stråldos än vid radikal strålbehandling, och behandlingen ges under kortare tid.
Strålbehandling kan också effektivt lindra smärtor från metastaser i andra delar av kroppen.
Om cancern ger besvärande blödningar kan man ibland genomföra en lindrande TUR-B. Om besvären återkommer kan man upprepa ingreppet.
Smärta uppträder ofta i något skede av spridd urinblåsecancer och smärtlindring är därför en viktig del i behandlingen.
Ofta klarar man sig under lång tid med relativt svaga värkmediciner om de tas regelbundet.
Drabbas man av svårare smärtor är det viktigt att veta att det nästan alltid finns effektiv smärtlindring, även vid mycket utbredd sjukdom.
Utredningen inleds med CT-urografi följt av en cystoskopi.
Här får du råd inför läkarbesöken
Mer om de olika undersökningarna:
Datortomografi av urinvägarna, så kallad CT-urografi är den undersökning man bör göra först vid misstanke om urinblåsecancer.
Under förutsättning att undersökningen görs enligt ett särskilt program för avbildning av urinorganen och att man ger kontrastmedel, kan man med datortomografi få samma information som med ultraljud plus urografi.
Man får en bra uppfattning om hur det ser ut i njurar, urinledare och urinblåsan.
CT-urografin följs av en cystoskopi. Instrumentet som används kallas cystoskop och består av ett tunt rör med en optik inuti.
Före undersökningen sprutas bedövningssalva in i urinröret. Därefter förs cystoskopet genom urinröret in i blåsan.
Via optiken kan läkaren inspektera hela urinblåsan, och man kan också få cellprov från blåsslemhinnan genom att skölja ut celler med koksaltlösning.
Efter undersökningen kan man ha urinträngningar, täta trängningar, sveda och eventuellt blod i urinen upp till en vecka utan att det behöver vara en urininfektion.
Ett ingrepp som heter TUR-B, transuretral resektion i blåsan, görs om man ser en misstänkt blåscancer vid cystoskopin.
På vanlig svenska betyder det att tumörvävnaden i blåsan hyvlas och bränns bort med hjälp av ett särskilt operationscystoskop.
Operationen kräver ordentlig bedövning och görs vanligen i ryggbedövning eller narkos.
Vid ingreppet tar man dels prover från själva tumören för att få en säker diagnos och dels prover från olika djup i urinblåseväggen för att bedöma om tumören växer på djupet i blåsväggen eller om den växer ytligt.
Genom mikroskopi av vävnadsbitarna bedömer man hur mycket tumörcellerna avviker från normala celler. Ju mer tumörcellerna avviker, desto mer aggressiv är i regel tumören.
Den här mikroskopiska bedömningen görs av en patolog och kallas för malignitetsgradering.
Tumören klassificeras enligt ett speciellt system och oftast enligt en 3-gradig skala.
Grad 1 står för lågrisktumörer med mycket liten risk att växa på djupet eller bilda metastaser, medan grad 3 står för mer aggressiva tumörer med större risk för djupväxt och spridning.
Malignitetsgraden bedöms av patologen vid den mikroskopiska undersökningen.
Cancerfonden är en av de största finansiärerna av svensk cancerforskning. 2018 beslutade vi att finansiera forskning för 606 miljoner till mer än 500 forskningsprojekt.
Cancer i urinblåsan har ökat under ett antal år. En förklaring anses vara tidigare och säkrare diagnos, men det finns också andra orsaker:
Redan när du fått besked om att du har en cancersjukdom bör sjukvården sätta igång planeringen av din rehabilitering, så att du efter genomgången behandling kan leva ett så bra liv som möjligt, både kroppsligt och själsligt.
Din kontaktsjuksköterska har ansvar för att planera och samordna din rehabilitering.
Har du frågor och funderingar om cancer är du varmt välkommen att kontakta oss på Cancerlinjen.
Linjen är bemannad av legitimerad vårdpersonal med lång erfarenhet av cancervård.
Ring 010-199 10 10 eller mejla oss genom att klicka här.
Riksförbundet för stomi- och reservoaropererade, är en ideell handikapporganisation för dig som är eller kommer att bli stomi- eller reservoaropererad och för dig som har andra funktionsförändringar i urinvägar respektive tarmkanal.
Att få besked om att man har cancer är svårt, även om man själv har misstänkt det. Det är mycket vanligt att reagera med oro, nedstämdhet och känslor av overklighet.
För de flesta minskar dock oro och nedstämdhet då man har fått besked och påbörjat behandling.
Dessutom innebär den regelbundna kontakten med sjukvården en trygghet för många.
Urinblåsan fungerar som behållare för urinen och är belägen i nedre delen av bäckenet. Urinen bildas i njurarna och transporteras genom urinledarna till blåsan.
Från blåsan töms urinen via urinröret. Kvinnans urinrör är bara fyra centimeter långt, medan mannens är cirka 20 centimeter. Urinblåsans vägg är några millimeter tjock och består av muskelvävnad som på insidan är klädd med en slemhinna.
Urinblåsans slemhinna, övergångsepitelet, har speciella egenskaper som hindrar urinen från att tränga ut i blåsväggen.
Muskelvävnaden gör blåsan töjbar. Den blir större efterhand som den fylls med urin, och vid en viss fyllnad kommer trängningskänslan.
Nerver i urinblåsans vägg signalerar till hjärnan, som i sin tur beordrar musklerna i blåsans vägg att dra ihop sig. Samtidigt öppnas den inre urinrörsmynningen.
Att man håller tätt tills man kommer till toaletten beror på att slutmuskeln nedanför blåshalsen till stor del är viljestyrd, och öppnas först när man vill kissa.
