Urinblåsecancer

Radikalt syftande operation är den vanligaste behandlingen vid muskelinvasiv urinblåsecancer. Ofta behandlas patienten med cellgifter en period innan operationen.

Operationen, cystektomi, innebär att hela urinblåsan opereras bort tillsammans med prostata och sädesblåsorna hos män och ofta tillsammans med livmodern, äggstockarna och en del av slidans framvägg hos kvinnor.

Vid operationen brukar man också ta prover från de lymfkörtlar som ligger närmast blåsan.

Proverna undersöks mikroskopiskt för att man ska få veta om det finns spridning till lymfsystemet eller inte.

Det är alltså en stor operation och den avslutas med att man konstruerar en ny urinväg, en så kallad urinavledning.

En vanlig urinavledningsmetod är att koppla ihop urinledarna med en liten bit tunntarm som leder ut urinen via ett hål i bukväggen till en stomipåse, urostomi.

Andra metoder som utvecklats under senare år är att med hjälp av en bit tarm skapa en reservoar för urinen. Reservoaren kan antingen placeras under bukväggen och tömmas regelbundet genom att man tappar sig med en kateter, kontinent urostomi, eller kopplas ihop med urinröret så att reservoaren fungerar som en konstgjord urinblåsa, blåssubstitut.

Val av urinavledning gör patienten i samråd med sin läkare, oftast efter att ha diskuterat med en stomiterapeut med särskild kunskap om urostomier.

Man brukar väga in bland annat patientens egna önskemål, aktuella sjukdomsläge, ålder och allmäntillstånd.

En bra vägledning i valet kan du ofta få av andra patienter som opererats tidigare. Kontakt med dessa kan du få via din läkare eller via en patientförening.

Det sexuella samlivet kan komma att påverkas av operationen. Tala med din läkare om detta.

Läs mer om sex och cancer

Cystektomi är förstahandsvalet av behandling vid muskelinvasiv urinblåsecancer. men blåsbevarande strålbehandling övervägs i en del fall.

Strålbehandlingen har förbättrats de senaste åren tack vare att modern teknik gör att tumören mer exakt kan skiljas från normalvävnad i behandlingsområdet.

Detta gör att det går att öka dosen strålning till urinblåsan samtidigt som omgivande vävnad påverkas mindre.

Fördelen jämfört med en operation är att urinblåsan bevaras.

I klinisk praxis erbjuds strålbehandling med botande syfte om patienten inte vill eller om patienten av medicinska skäl bedöms ha svårt att klara av en stor operation.

Behandlingen ges vanligen en gång dagligen fem dagar per vecka under cirka sex-sju veckor, ibland samtidigt med cytostatika.

Lokal tumörfrihet i urinblåsan kan förväntas hos ungefär hälften av patienterna som behandlas men återfallsfrekvensen med enbart strålbehandling är sannolikt något högre än för de som cystektomeras.

När cancercellerna utsätts för strålningen kan de inte längre dela sig och dör så småningom.

Strålbehandlingen känns inte alls, men den kan ge en del biverkningar eftersom inte bara cancercellerna påverkas utan också friska celler i cancercellernas närhet.

De vanligaste biverkningarna – diarréer, att behöva kissa ofta och sveda vid toalettbesök – brukar uppträda först vid slutet av behandlingen.

Känsligheten för strålbehandling är individuell; oftast har biverkningarna minskat ordentligt för de flesta några veckor efter den sista behandlingen.

Läs mer om strålbehandling

Cytostatika innan operation av urinblåsecancer bör övervägas till alla patienter med muskelinvasiv sjukdom som planeras att bli behandlade i botande syfte.

Risken för återfall minskas med cytostatikabehandlingen, sannolikt genom att spridda mikrometastaser försvinner hos en del patienter.

Innan behandlingsbeslut vägs risken för biverkningar mot den möjliga vinsten av behandlingen.

Man väger då in faktorer som till exempel patientens egna önskemål, sjukdomssituation, njurfunktion,- typ av urinblåsecancer och patientens allmäntillstånd.