Analcancer

Granskad av: Per j. Nilsson, docent, överläkare, kolorektalsektionen, Karolinska Universitetssjukhuset

Hur vanligt är analcancer?

I Sverige insjuknar nästan 200 personer varje år och de flesta är över 65 år. Man har de senaste åren sett en viss ökning av analcancerfall, men tror att cancerfallen kommer att minska i och med att såväl flickor som pojkar nu vaccineras mot HPV-virus.

Symtom på analcancer

Symtom att vara uppmärksam på och som ska bedömas vid analcancer är

• knöl/förändring analt eller i ljumskarna
• smärta i anus
• sår, sprickor eller återkommande varbölder runt analöppningen
• blod i avföringen
• trängningar till avföring och/eller läckage.

Symtomen vid analcancer kan vara svåra att bedöma då de ofta är diffusa och liknar andra tillstånd som hemorrojder, analsprickor och inkontinens.

Hur upptäcks analcancer?

Det första som görs för att upptäcka analcancer är en läkarundersökning. Där inspekterar läkaren anus samt klämmer och känner vid stolgången och på lymfkörtlarna i ljumskarna.

Sedan görs en endoskopi där man går in med en rörkamera i nedre delen av tarmen och man tar också vävnadsprov. Om tumören orsakar starka smärtor kan detta utföras i narkos.

Kvinnor erbjuds även en undersökning av vagina och livmoderhals för att utesluta HPV-relaterade cellförändringar där.

Om vävnadsprovet visar på analcancer görs en magnetkameraundersökning av lilla bäckenet och en PET-DT som omfattar hela kroppen för att kartlägga eventuell spridning av sjukdomen.

Hur behandlas analcancer?

De flesta patienter med analcancer är aktuella för kombinerad strål- och kemoterapi, så kallad radiokemoterapi i botande syfte, även de i hög ålder. 

Cancer behandlas i huvudsak på fyra olika sätt. Med operation, läkemedel, strålning och immunterapi. I den här filmen går vi igenom de olika metoderna.

Sköra patienter med kort förväntad överlevnad och de med fjärrmetastaser behöver särskild handläggning.

Efter att din sjukdom har diskuterats på en multidisciplinär konferens ska din läkare göra en behandlingsplan tillsammans med dig.

Där tar man hänsyn till tumörsjukdomen, ditt allmäntillstånd, dina andra eventuella sjukdomar och dina önskemål. 

Radiokemoterapi

Radiokemoterapi är en behandling som innebär att man ger strålbehandling och cytostatika samtidigt.

Strålbehandlingen ges i 5 dagar i veckan under 4–6 veckor. Konventionell strålbehandling med fotoner är det som vanligen används men studier pågår, bland annat i Sverige, där man istället använder protonbestrålning. Det huvudsakliga syftet med protoner är att minska strålbiverkningarna.

Cytostatika ges antingen endast vecka 1 eller både vecka 1 och 5, beroende på tumörens storlek och ev. förekomst av lymfkörtelmetastaser. 

Strålbehandlingen riktas mot bäckenet och inkluderar modertumören, eventuella lymfkörtelmetastaser och utvalda lymfkörtelstationer där det kan finnas risk för mikroskopisk spridning

Biverkningar

De två första veckorna av behandlingen är det framför allt cytostatikan som kan ge dig besvär. Du kan få inflammation i slemhinnor och dåliga blodvärden. 

Strålbehandlingen kan ge akuta besvär som trötthet, diarré, illamående och hudirritation i  det strålbehandlade området.

Du har högre risk för att drabbas av svåra hudreaktioner och försämrad läkningsförmåga om du röker, inte får i dig tillräckligt med näring, minskar i vikt före eller under behandlingen eller har infektioner.

Rökare bör absolut sluta inför behandling, dels på grund av biverkningarna men också på grund av risk för sämre behandlingseffekt.

För att minska hudbesvär bör du vara noggrann med din hygien och att lufta huden. Det hjälper också att undvika tätt sittande kläder och att använda oparfymerade produkter.

Radiokemoterapi mot bäckenet är också förenat med långtidsbiverkningar. Undersökningar visar att det är vanligt med försämrad tarm-, urin- och sexualfunktion och även smärta flera år efter avslutad behandling

Operation

För vissa patienter kan kirurgi vara ett förstahandsval vid analcancer. Det kan vara vid små tumörer, mindre än två centimeter, som inte växer in i analkanalen. Som regel kan man då avlägsna tumören med en lokal operation och behov för stomi föreligger inte.

Ett fåtal patienter, 5-10 procent, kan behöva lägga upp en avlastande stomi innan radiokemoterapin startar. Det kan vara aktuellt vid svår inkontinens, hinder i passagen eller om det har bildats gångar, fistlar, mellan rektum och vagina. 

Om det finns tumörceller kvar efter radiokemoterapin eller om du skulle få ett lokalt återfall rekommenderas operation med  borttagande av hela ändtarmen inklusive anus och en permanent stomi anläggs.

Detta benämns ofta som salvagekirurgi och eftersom operationen utförs i tidigare strålad vävnad måste som regel bäckenbotten repareras med hjälp av vävnad från bukväggen eller ena skinkan. 

Spridd analcancer

Fjärrmetastaserad analcancer är ett ovanligt tillstånd. Om cancern sprider sig är det framför allt till lungor, lever och lymfkörtlar längs aorta.

Behandlingen är individualiserad beroende på bland annat spridningens omfattning och patientens allmäntillstånd.

Vid spridning av enstaka tumörer i lever eller lungor kan metastaskirurgi diskuteras men vanligare är att olika kombinationer av cytostatika används i första hand.

Det pågår studier med immunterapi i form av checkpointhämmare och om möjligt bör du erbjudas att få delta i en klinisk studie.