0

Aktiviteter i sociala medier

Stamcellstransplantation

Vid en stamcellstransplantation får patienten nya blodbildande stamceller. Inom cancerområdet används stamcellstransplantation framför allt vid leukemi, myelodysplastiskt syndrom (MDS), lymfom och myelom. Stamcellerna doneras av en annan person, så kallad allogen transplantation alternativt används patientens egna stamceller, så kallad autolog transplantation.

Den första svenska stamcellstransplantationen gjordes år 1975. Då kallades det för benmärgstransplantation. I dag tas stamceller i första hand från blodet men fortfarande används ibland benmärgen. Valet beror framför allt på vilken sjukdom patienten har, men också på transplantationsmetod. Vid cancersjukdomar föredras ofta blodstamceller eftersom de oftare ger en reaktion som kallas GVHD. Den kan bidra till att döda eventuellt kvarvarande cancerceller.

Stamceller

När stamcellerna i benmärgen eller blodet delar sig bildas en ny stamcell och och en annan cell som sedan delar sig och utvecklas till många nya blodkroppar. Det finns tre typer av blodkroppar.

  1. Röda blodkroppar som transporterar syre runt till hela kroppen.
  2. Vita blodkroppar som ingår i immunförsvaret.
  3. Blodplättar som gör att blodet koagulerar så att vi inte förblöder av minsta sår.

Vid blodcancer uppstår skador på cellerna vilket påverkar celldelningen så att det inte utvecklas normala blodkroppar. Genom en transplantation tillförs nya friska stamceller som kan dela sig på ett normalt sätt och bilda friska blodkroppar.

Autolog stamcellstransplantation

Vid en autolog transplantation tas stamcellerna från patienten när sjukdomen är i ett lugnt skede, så kallad remission. De ges tillbaka till patienten efter cytostatikabehandling, ibland kombinerat med strålbehandling.

Allogen stamcellstransplantation

Vid allogen transplantation är donatorn antingen en familjemedlem, ofta ett syskon, eller en obesläktad donator från ett register. Val av donatorn baseras på patientens och donatorns HLA-typer.

HLA är proteiner som finns på cellernas yta och har betydelse för immunförsvaret. På varje cell i kroppen finns en dubbel uppsättning HLA-molekyler. En av dem kommer från mamma och en från pappa. Det betyder att i genomsnitt vart fjärde syskon har samma HLA-typ. Vilken vävnadstyp en person har undersöks i ett vanligt blodprov. Numera kan donatorer med bättre eller sämre passning med patienten användas och transplanationsmetoden anpassas därefter.

Donation av stamceller 

Som förberedelse för en donation kontrolleras att donatorn är frisk med hjälp av bland annat blod-, urin och benmärgsprover. Hjärtat undersöks med EKG och lungorna röntgas.

Tidigare utvann man alltid stamcellerna ur benmärgen men i dag är det betydligt vanligare att man tar stamcellerna från det perifera blodet. Det går också att använda så kallade navelsträngsceller som samlas in i samband med ett barns födelse.

 

Stamceller från benmärgen

När stamcellerna ska utvinnas ur benmärg ligger donatorn på magen på ett operationsbord och är sövd eller har fått ryggbedövning. Läkaren sticker in en nål i bakre höftbenskammen och suger ut benmärg som är blandad med blod. Det upprepas tills mellan 0,5 och 1 liter blodblandad benmärg har tagits ut. Det hela brukar ta omkring en timme.

Efter att benmärgen tagits ut känner de flesta donatorer sig ömma i ryggslutet och ofta blir de sjukskrivna någon vecka. 

Det är mycket sällsynt med några allvarligare biverkningar. I regel får donatorn en transfusion av sitt eget blod som tappats ut ett par veckor före donationen.

Stamceller från blodet

Några dagar före donation av stamceller från det perifera blodet får donatorn ett läkemedel som stimulerar celldelningen i benmärgen så att fler stamceller kommer ut i blodet.

En biverkan av dessa läkemedel som drabbar en del personer är värk i muskler och skelett. Ett vanligt smärtstillande medel brukar vara tillräckligt för att ta bort värken.

När stamcellerna ska skördas leds blodet genom en maskin som sorterar ut stamcellerna och sedan återförs blodet till donatorn. Det tar omkring tre timmar och sker på en blodcentral.

Personer som donerar perifera stamceller behöver i de flesta fall inte vara sjukskrivna.

Navelsträngsceller

Dessa samlas in efter att ett barn har fötts och fryses för framtida bruk. Vanligast kommer cellerna från personer som inte är släkt med patienten. Dessa celler är mer omogna och medför mindre risk att reagera med patientens celler. Nackdelen är att de finns i begränsad mängd och räcker därför ofta inte till för en vuxen patient.

 Inför stamcellstransplantation

Före en transplantation krävs en utredning med flera olika undersökningar. Lungorna och hjärtat kontrolleras. En tandläkarundersökning görs för att se att patienten inte har några infektioner i munnen. I så fall krävs förebyggande behandling av tandläkare.

Patienten får också en central venkateter insatt. Det är en slang som förs in i ett blodkärl på halsen. Den brukar ha två kanaler och används för att ge mediciner och ta blodprover utan att man varje gång behöva sticka en nål genom huden.

En fråga som behöver diskuteras för en person i fruktsam ålder är den framtida förmågan att få barn. Innan transplantationen behandlas man med cytostatika och strålning, som kan förstöra könscellerna så att ägglossningen hos kvinnor och spermiebildningen hos män inte fungerar normalt. Det finns en möjlighet att före behandlingen ta ut ägg eller sperma och frysa för senare användning vid provrörsbefruktning eller insemination.

Konditionering

Före transplantationen får patienten genomgå en behandling som kallas konditionering. Den kan ges med olika intensitet beroende på patientens ålder, hälsotillstånd men också vilken sjukdom som behandlas. Intensiv konditionering innebär att de egna, sjuka stamcellerna utplånas med en kraftig cytostatikabehandling ibland tillsammans med strålbehandling. I dag används också så kallade reducerad konditionering som har till syfte att trycka ner patientens immunförsvar. Bägge metoderna medför att det egna immunförsvaret försvagas eftersom det annars skulle stöta bort de nya stamcellerna.  Cytostatika ges direkt i blodet och ibland även i ryggmärgsvätskan. I det senare fallet förs injektionsnålen in mellan två kotor i nedre delen av ryggraden.

 

Konditioneringen ger biverkningar av varierande grad beroende på intensitet. Yrsel, diarré, illamående och problem att äta kan bli följden av konditioneringen.
Läs mer om biverkningar av strålbehandlingar och cytostatikabehandlingar 

Stamcellstransplantationen

Stamcellerna ges på samma sätt som en blodtransfusion, via den centrala venkatetern som går in till ett blodkärl på halsen. Det tar en till två timmar att göra en transplantation med stamceller från benmärg och omkring en halvtimme när perifera stamceller eller navelsträngsceller används. De nya stamcellerna söker sig till skelettets hålrum där benmärgen finns och börjar bilda nya blodkroppar.

Vid konditionering med cytostatika måste man vänta en eller två dagar med transplantationen för att all cytostatika ska försvinna ur kroppen så att inte de nya stamcellerna påverkas.

Infektionskänslighet efter transplantation

Det brukar ta två till tre veckor innan de nya stamcellerna kommer igång att dela sig så att det bildas tillräckligt många av de olika blodkropparna. Under den tiden löper patienten en ökad risk för infektioner eftersom immunförsvaret då är utslaget. Patienten får förebyggande behandling mot infektioner.

De flesta patienter isoleras till dess att stamcellerna slagit an och nya vita blodkroppar bildas. I en del fall kan patienten bo hemma, men också då krävs stor försiktighet för att inte drabbas av infektion.

GVHD

Många personer som genomgått en allogen stamcellstransplantation får en komplikation som kallas GVHD, Graft versus host disease. Det innebär att det nya immunförsvarets vita blodkroppar, som bildas av de transplanterade stamcellerna, uppfattar kroppen som främmande och angriper den. Man kan säga att transplantatet försöker stöta bort kroppen. Vid transplantation av andra organ, som till exempel hjärta eller njure försöker immunförsvaret i stället stöta bort det nya organet.

Det finns både en akut och en kronisk form av GVHD och svårighetsgraden varierar mycket mellan olika patienter.

Akut GVHD

Den akuta formen brukar komma inom tre månader efter transplantationen. De första symtomen är vanligen utslag i handflatorna, på fotsulorna eller i ansiktet. I svårare fall kommer utslagen på hela kroppen och då kan också levern påverkas. En del patienter kan få diarré eller kräkningar. GVHD är en allvarlig sjukdom och ibland besvärlig att behandla. Patienterna får förebyggande behandling mot GVHD för att lindra reaktionen.

Kronisk GVHD

Den kroniska formen uppkommer oftast mer än tre månader efter transplantationen. Kronisk GVHD har oftast en mer begränsad utbredning med utslag i huden och torrhet i mun och slemhinnor. I svårare fall blir huden förhårdnad och dras samman. Då förekommer också inflammation i ögonen och torra slemhinnor i munnen, magen, tarmarna och slidan. Vid kronisk GVHD är immunförsvaret nedsatt på grund av både sjukdomen och att man måste behandlas med läkemedel som dämpar immunförsvaret. Därför ges i allmänhet förebyggande behandling mot infektioner.

GVL

För dem som behandlas för leukemi kan en lindrig GVHD vara till nytta eftersom den kan förstöra eventuellt kvarvarande leukemiceller och därmed medför lägre risk för återfall. Denna reaktion brukar också kallas GVL, Graft versus leukaemia.

Utskrivning

Efter utskrivningen får patienten komma på regelbundna kontroller för provtagning som i början sker två gånger i veckan. Efter tre månader brukar provtagningarna göras med längre mellanrum, förutsatt att allt fungerar bra.

Det finns några regler som är bra att följa efter utskrivningen och är till för att minska risken för till exempel infektioner. Det gäller att vara noga med handhygienen och inte umgås med förkylda och infekterade personer.

Ett annat råd är att undvika stora folksamlingar under de första månaderna efter transplantationen eftersom smittrisken är stor. Exempelvis får patienterna åka med färdtjänst vid sjukhusbesök eftersom de bör undvika kollektivtrafik.

Under åtminstone tre månader efter transplantationen avråds patienterna vidare från att ha husdjur som hund, katt, hamster, fåglar med flera. Om allt fungerar bra efter den tiden kan man åter ta hem husdjuren.

Ytterligare ett råd är att undvika jord, till exempel att inte gräva i rabatter eller plantera krukväxter. Inga krukväxter får finnas i sovrummet. Det beror på att det finns risk att bli infekterad av mögelsvamp som finns i jord.

Tobiasregistret

I många länder finns register dit människor som är beredda att ge stamceller kan anmäla sig. I Sverige kallas det Tobiasregistret och finns i Stockholm.

Omkring 40 000 personer har anmält sig till Tobiasregistret och är beredda att och donera stamceller. I hela världen finns mer än 25 miljoner personer i liknande register där också deras vävnadstyper finns noterade.
Mer information om Tobiasregistret 

I Sverige finns också en navelsträngscellbank som är placerad vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. För närvarande samlas navelsträngsceller in vid förlossningar som sker vid Sahlgrenska och vid Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Det finns många liknande navelsträngscellsbanker i världen med flera miljoner infrusna navelsträngscellsenheter.

Få svar på dina frågor

Ring 020-59 59 59 eller skriv till infostodlinjen@cancerfonden.se och få svar på dina frågor om cancer. Vi som svarar på Cancerfondens informations- och stödlinje är legitimerad vårdpersonal med lång erfarenhet av cancervård. Du vänder dig till oss för att få svar, känslomässigt stöd eller mer skriftlig information. Samtalen är kostnadsfria.
Läs mer om Cancerfondens informations- och stödlinje