Anders Torstensson är mitt i guldjakten – ett år efter cancerbeskedet

Det är en harmonisk Anders Torstensson som möter oss. Det är måndag den 6 oktober och Mjällby AIF, laget han tränar, är efter den senaste 2–0-segern mot Elfsborg bara en vinst ifrån att säkra segern i Allsvenskan. Ett SM-guld som skulle vara tidernas sensation. 

Runt lagets träningsplan, vackert belägen precis intill stranden vid Hälleviksbukten, tassar journalisterna i väntan på att få en pratstund med vad alla tror är den blivande guldtränaren. 

P4 Blekinge samsas med den anrika sporttidningen La Gazzetta dello Sports utsända reporter, som tagit sig hela vägen från metropolen Milano till det lilla samhället med runt 800 invånare.

Samma rutiner och trygghet

Anders Torstensson tar uppmärksamheten med ro.

– Vi kör på med samma struktur, samma rutiner. Vi har aldrig pratat eller spekulerat om tabelläge eller poäng eller chanser att vinna det ena eller det andra. Och det tror jag har skapat en bra trygghet i gruppen. Vi lever fortfarande i vår lilla gulsvarta bubbla, säger han. 

Skulle vi lyckas nå hela vägen fram så är det ju något barriärbrytande.

Ett SM-guld i fotboll till lilla Mjällby AIF skulle vara en enorm bedrift. Men Anders Torstensson låter inte sig själv att gå händelserna i förväg.

– Rent intellektuellt fattar jag att skulle vi lyckas nå hela vägen fram så är det ju något barriärbrytande och historiskt. Men jag är så fokuserad på att leva i nuet så jag vet inte hur jag kommer att reagera.

Cancerbeskedet skakade om

Att leva i nuet är inte något som Anders Torstensson fått lära sig enbart genom yrket. För ett drygt år sedan fick han ett besked som skakade om hela tillvaron och verkligen satte fokus på värdet av att leva här och nu.

Det var då han fick veta att han drabbats av kronisk lymfatisk leukemi (KLL). En typ av blodcancer som varje år drabbar 600–650 svenskar. 

Då slog det mig, jag måste ju berätta det här för min familj.

– Jag är själv förvånad över med vilken fattning jag tog beskedet. Jag kan föreställa mig att man skulle bryta ihop totalt inne hos läkaren och lägga sig i fosterställning på en brits. Men det var väldigt fritt från känslor just där och då, säger Anders Torstensson. 

Men känslorna kom snabbt ikapp honom. Redan på sjukhusparkeringen sjönk beskedet in.

– Då slog det mig, jag måste ju berätta det här för min familj. Jag kallade hem min fru och mina tre barn. Den förmiddagen var oerhört tung.

Tecken som inte gick att ignorera

I efterhand har Anders funderat över känslorna kring den dagen.

– Det fanns en känsla av någon form av nederlag i att behöva göra dem besvikna. Det är väl kanske inte rationellt att tänka så, men den känslan fanns där. Sen så har det ju hjälpt att prata om min diagnos. Det har varit någon form av terapi för mig.

Plötsligt en dag började jag få ytliga blödningar i ansiktstrakten. Då började jag bli orolig på allvar. 

När Anders Torstensson ser tillbaka på tiden innan cancerbeskedet så fanns det flera tecken på att det var något i kroppen som inte stämde.

Han började få eksem, små sår och värk i kroppen. Om det berodde på cancern är han inte säker på, men i efterhand är han glad att han sökte vård för varje symtom.

– Sen plötsligt en dag började jag få ytliga blödningar i ansiktstrakten. Då började jag bli orolig på allvar. Jag kontaktade min läkare som sa att jag kunde komma in direkt. 

Ett dygn senare var han tillbaka hos läkaren igen för att få sin diagnos, kronisk lymfatisk leukemi. 

Föll inte in i den manliga stereotypen

Han beskriver den första känslan efter beskedet som surrealistisk, ett slags bevis på att han hade haft rätt.

– Känner man att det är något som inte står rätt till i kroppen så har man ju två val. Antingen så låtsas man som ingenting och hoppas det går över, eller så kan man söka vård. Är det något som är allvarligt så ökar ju chanserna till en lyckad behandling markant om det upptäcks tidigt.

I många föreningar, och framför allt på elitidrottsnivå, så ska du vara stark.

Stereotypen kring både män och elitidrottare är ju annars att det råder en kultur av att bita ihop och köra på. Som 59-årig man och yrkesverksam inom elitidrotten känner Anders Torstensson igen beteendet. 

Inget att förlora på att söka vård

– I många föreningar, och framför allt på elitidrottsnivå, så ska du vara stark. Jag tror också att det finns inbyggt i dagens sjukvård att män drar sig lite för att söka vård. De är inte vana vid det. Du kan hitta 70-åringar som inte har varit hos läkaren på 50 år för de har känt sig friska, säger Anders Torstensson.

– Kvinnor däremot, de blir kallade till gynekologen och mammografi så jag tror att de har ett mer avslappnat förhållande till att besöka en läkare, säger han.

– Sen kanske det finns något i det här klassiska manliga, att man ska vara stark. Men all logik säger ju att om något känns fel, gå och kolla upp det. Du har inget att förlora på det.

Fotbollen tog ingen paus

Samtidigt som livet vändes upp och ner för Anders Torstensson rullade den allsvenska fotbollen på i vanlig takt. Två dagar efter att han fått sin cancerdiagnos spelade Mjällby match mot Elfsborg. En match som genomfördes utan lagets huvudtränare vid sidlinjen.

– Jag såg matchen på TV och eftersom det redan då hade påbörjas spekulationer om varför jag inte var på plats och ledde laget så valde jag att gå ut i sociala medier och berätta. Det var nästa steg i min terapi.

Kärlek och stöd från hela Fotbollssverige

På pappret var Anders sjukskriven i 14 dagar. Men redan efter en dryg vecka var han tillbaka i sin roll som huvudtränare.

– Jag kände väldigt tidigt att det är ingenting som blir bättre för att jag är hemma. Jag behöver saker att göra. Jag behöver människor runt om kring mig. 

Att snabbt gå tillbaka till jobbet blev också en källa till stöd och styrka. I mötet med den stora fotbollsfamiljen fick Anders ta emot otroligt mycket kärlek.

– Så många hälsningar, lyckönskningar och så mycket värme som jag har fått från människor, både spelare, ledare och supportrar för olika klubbar, det kunde jag aldrig föreställa mig. Det gjorde mig starkare.

Att leva med KLL

KLL är en kronisk diagnos. Det betyder att Anders Torstensson aldrig blir av med sjukdomen. Men trots det känner han sig lyckligt lottad som kan leva sitt liv på samma sätt som han gjorde före diagnosen. 

Jag försöker lämna diagnosen på sjukhuset.

– I dagsläget så har jag inga restriktioner i mitt liv. Jag behöver ingen behandling vilket innebär att rent fysiskt och livskvalitetmässigt så har sjukdomen inte förändrat mig ett dugg, säger han.

– Jag försöker lämna diagnosen på sjukhuset. Jag har accepterat den och nu fokuserar jag på det som är här och nu.

Det som verkligen betyder något

Anders Torstensson tror inte att cancerdiagnosen har förändrat honom så mycket, men att den fått honom att reflektera ännu mer över att fotbollen inte är det viktigaste i livet.

– Jag är oerhört tacksam att jag får jobba på elitnivå som fotbollstränare. Men jag vill hellre att det står på min gravsten att jag var en ganska okej människa än att jag var Sveriges bästa fotbollstränare.