Hormonell behandling

Tamoxifen är det medel som oftast används. Det blockerar receptorerna så att östrogen inte kan binda till dem. Det gör att cancerceller som behöver östrogen för att kunna dela sig inte kan föröka sig. Om hormonreceptorer saknas har behandlingen ingen effekt.

Behandlingen med tamoxifen brukar ofta hålla på i fem år. Det ges som en tablett per dag. Vetenskapliga studier har visat att behandlingen gör att färre kvinnor får återfall i sin sjukdom. I en del fall förlängs hormonbehandlingen och ges då i 10 år.

De vanligaste biverkningarna vid behandling med tamoxifen är hudutslag, värmevallningar, svettningar, viktuppgång, blödningar från slidan, flytningar, illamående och trötthet. Man har också en något ökad risk för att drabbas av blodproppar och cancer i livmodern.

Nyttan med behandlingen måste alltid vägas mot eventuella biverkningar. Prata med din läkare om du skulle få biverkningar som gör att du har svårt att leva ett bra liv.

Ibland kan det hjälpa att byta fabrikat av medicinen och ibland att byta till en annan typ av hormonell behandling. Det kan också vara så att man behöver avsluta behandlingen i förtid.

Du och din läkare får diskutera och bestämma vad som är det bästa för just dig.

En form av hormonell behandling vid bröstcancer är de så kallade aromatashämmarna.

Aromatas är ett enzym som behövs för att bilda östrogen, särskilt hos kvinnor efter klimakteriet. Ett enzym är ett protein som sätter igång olika kemiska reaktioner i kroppen.

Aromatashämmare motverkar bildning av enzymet och på så sätt också bildning av östrogen.

De här medicinerna används i allt mer, och verkar vara ett effektivare alternativ till tamoxifen för en del grupper. 

Vid behandling med aromatashämmare är de vanligaste biverkningarna förutom värmevallningar och svettningar, muskel- och ledvärk. De ger också en ökad risk för benskörhet som kan leda till frakturer.

Det varierar om och hur mycket biverkningar man får. Prata med din kontaktsjuksköterska om du önskar tips om hur du kan minska besvären av medicinen.

Fysisk aktivitet brukar kunna lindra besvären. Ofta avtar biverkningarna eller försvinner helt med tiden.

Det är i äggstockarna som östrogenet tillverkas hos yngre kvinnor. Ett vanligt sätt att påverka hormonproduktionen är att en gång i månaden ge ett annat hormon som kallas GnRH-agonist. Det ges som en injektion i bukfettet.

Hormonet kontrollerar äggstockarnas funktion och läkemedlet gör att äggstockarnas produktion av östrogen stängs av.

Andra alternativ är att strålbehandla äggstockarna. Hos en del minskar hormonproduktionen av cytostatikabehandling.

Ett annat, ovanligare sätt att få bort östrogenet hos kvinnor före klimakteriet är att operera bort äggstockarna, och därmed förhindra att könshormoner bildas.

Eftersom testosteronet tillverkas i testiklarna är en metod att operera bort dem. Operationen är ett enkelt ingrepp som kan göras under lokalbedövning.

Att ta bort testiklarna är en kastrering och det gör att mannen förlorar förmågan till erektion. 

Andra biverkningar är blodvallningar och svettningar, som dock kan minska efter några år och så småningom försvinna.

Minskad energi och livslust förekommer också efter den här behandlingen. Ett annat problem är att operationen kan leda till urkalkning av skelettet och benskörhet.

De läkemedel som används för hormonell behandling (GnRH-analoger) ges som injektioner.

De fungerar genom att de motverkar ett annat hormon som styr tillverkningen av testosteron.

Den första tiden brukar GnRH-analogen kombineras med ett annat läkemedel (antiandrogener) som minskar tumörcellernas förmåga att ta upp testosteron.

Det beror på att GnRH-analogen i början gör halten av testosteron ökar. Först efter en tids behandling sänks nivån av testosteron.

Hormonell behandling kan hålla prostatacancer i schack i många år och hjälper effektivt mot smärtor och andra symtom.

Den här metoden kallas ibland för medicinsk kastrering. En biverkan är precis som vid kirurgisk kastrering impotens.

Hormonell behandling kan också orsaka svettningar och blodvallningar av samma slag som kvinnor får i klimakteriet.

Men många män tycker att de svåraste biverkningarna är att få lägre energi samt att de drabbas av psykologiska förändringar med tendens till depression och nedsatt initiativkraft.

Antiandrogener är inte tillräckligt kraftfulla som ensamma medel vid spridd prostatacancer.

Däremot ges antiandrogen till män när cancern inte är spridd som komplement till operation eller strålbehandling. De kan också ges när man av olika skäl inte kan strålbehandla eller operera.

Kraftig bröstförstoring är ofta en besvärande biverkan. Fördelar är att testosteronproduktionen kvarstår och risken för impotens, benskörhet och klimakterieliknande besvär därmed är mindre.

Ett problem är att prostatacancern så småningom "vänjer sig" vid den hormonella behandlingen och blir motståndskraftig. Det finns då andra nyare former av hormonblockerande läkemedel att ge.

En fördel med detta är att potensen oftast kommer tillbaka under uppehållen och övriga biverkningar försvinner också. Förhoppningen är att metoden ska göra att behandlingseffekten varar längre. 

Om de vanligaste hormonella behandlingarna slutar att fungera finns det nya läkemedel att sätta in istället.

Det kvinnliga hormonet östrogen kan ges i så kallad depåinjektioner en till två gånger i månaden. Depåinjektion betyder att läkemedlet gradvis släpps ut i blodet så att effekten av läkemedlet är konstant under en längre period.

Östrogen hämmar produktionen av testosteron.

En fördel med östrogenbehandling är att den inte ger blodvallningar och svettningar. Den leder heller inte till benskörhet.

Biverkningar är minskad könsdrift, impotens och bröstförstoring.