Vid en stamcellstransplantation får den som är sjuk nya blodbildande stamceller. Inom cancerområdet används stamcellstransplantation framför allt vid leukemi, myelodysplastiskt syndrom (MDS), lymfom och myelom.
Granskad av: Per Ljungman, professor emeritus, överläkare, Karolinska universitetssjukhuset
Den första svenska stamcellstransplantationen gjordes år 1975. Då kallades det för benmärgstransplantation. I dag tas stamceller i första hand från blodet men fortfarande används ibland benmärgen.
Valet beror framför allt på vilken sjukdom patienten har, men också på transplantationsmetod.
Stamcellerna doneras av en annan person, så kallad allogen transplantation. Alternativt används patientens egna stamceller, så kallad autolog transplantation.
Vid cancersjukdomar föredras ofta blodstamceller eftersom de oftare ger en reaktion som kallas GVHD. Den kan bidra till att döda eventuellt kvarvarande cancerceller.
När stamcellerna i benmärgen eller blodet delar sig bildas en ny stamcell och en annan cell som sedan delar sig och utvecklas till många nya blodkroppar.
Vid blodcancer uppstår skador på cellerna vilket påverkar celldelningen så att det inte utvecklas normala blodkroppar.
Genom en transplantation tillförs nya friska stamceller som kan dela sig på ett normalt sätt och bilda friska blodkroppar.
Det finns tre typer av blodkroppar:
Vid en autolog transplantation tas stamcellerna från patienten när sjukdomen är i ett lugnt skede, så kallad remission. De ges tillbaka till patienten efter cytostatikabehandling, ibland kombinerat med strålbehandling.
Vid allogen transplantation är donatorn antingen en familjemedlem, ofta ett syskon, eller en obesläktad donator från ett register. Val av donator baseras på patientens och donatorns HLA-typer.
Ett passande syskon är fortfarande förstahandsvalet i de flesta situationer. Vilken vävnadstyp en person har undersöks i ett vanligt blodprov.
Det kan ta olika lång tid att hitta en lämplig donator. Ibland hittas den bland syskon medan man i andra fall får leta i flera olika register från olika länder far att kunna hitta en givare som passar.
Det förekommer också att man i sällsynta fall inte kan finna någon lämplig donator alls.
Numera kan donatorer med bättre eller sämre passning (så kallad haploidentisk transplantation) med patienten användas och transplantationsmetoden anpassas därefter.
Som förberedelse för en donation kontrolleras att donatorn är frisk med hjälp av bland annat blod-, urin och benmärgsprover. Hjärtat undersöks med EKG och lungorna röntgas.
Tidigare utvann man alltid stamcellerna ur benmärgen men i dag är det betydligt vanligare att man tar stamcellerna från det perifera blodet.
Det går också att använda så kallade navelsträngsceller som samlas in i samband med ett barns födelse.
När stamcellerna ska utvinnas ur benmärg ligger donatorn på magen på ett operationsbord och är sövd eller har fått ryggbedövning.
Läkaren sticker in en nål i bakre höftbenskammen och suger ut benmärg som är blandad med blod. Det upprepas tills mellan 0,5 och 1 liter blodblandad benmärg har tagits ut. Det hela brukar ta omkring en timme.
Efter att benmärgen tagits ut känner de flesta donatorer sig ömma i ryggslutet och ofta blir de sjukskrivna någon vecka.
Det är mycket sällsynt med några allvarligare biverkningar. I regel får donatorn en transfusion av sitt eget blod som tappats ut ett par veckor före donationen.
Några dagar före donation av stamceller från det perifera blodet får donatorn ett läkemedel som stimulerar celldelningen i benmärgen så att fler stamceller kommer ut i blodet.
En biverkan av dessa läkemedel som drabbar en del personer är värk i muskler och skelett. Ett vanligt smärtstillande medel brukar vara tillräckligt för att ta bort värken.
När stamcellerna ska skördas leds blodet genom en maskin som sorterar ut stamcellerna och sedan återförs blodet till donatorn. Det tar omkring tre timmar och sker på en blodcentral.
Personer som donerar perifera stamceller behöver i de flesta fall inte vara sjukskrivna.
Dessa samlas in efter att ett barn har fötts och fryses för framtida bruk. Vanligast kommer cellerna från personer som inte är släkt med patienten.
Dessa celler är mer omogna och medför mindre risk att reagera med patientens celler.
Nackdelen är att de finns i begränsad mängd och räcker därför ofta inte till för en vuxen patient.
Inför en transplantation krävs en utredning med flera olika undersökningar. Lungorna och hjärtat kontrolleras.
En tandläkarundersökning görs för att se att patienten inte har några infektioner i munnen. I så fall krävs förebyggande behandling av tandläkare.
Patienten får också en central venkateter insatt. Det är en slang som förs in i ett blodkärl på halsen. Den brukar ha två kanaler och används för att ge mediciner och ta blodprover utan att man varje gång behöva sticka en nål genom huden.
En fråga som behöver diskuteras för en person i fruktsam ålder är den framtida förmågan att få barn.
Innan transplantationen behandlas man med cytostatika och strålning, som kan förstöra könscellerna så att ägglossningen hos kvinnor och spermiebildningen hos män inte fungerar normalt.
Det finns en möjlighet att före behandlingen ta ut ägg eller sperma och frysa för senare användning vid provrörsbefruktning eller insemination.
Före transplantationen får patienten genomgå en behandling som kallas konditionering. Den kan ges med olika intensitet beroende på patientens ålder, hälsotillstånd men också vilken sjukdom som behandlas.
Yrsel, diarré, illamående och problem att äta är kan bli följden av konditioneringen.
Cytostatika ges direkt i blodet och ibland även i ryggmärgsvätskan. I det senare fallet förs injektionsnålen in mellan två kotor i nedre delen av ryggraden.
Konditioneringen ger biverkningar av varierande grad beroende på intensitet. Yrsel, diarré, illamående och problem att äta kan bli följden av konditioneringen.
Läs mer om biverkningar av strålbehandlingar och cytostatikabehandlingar
Stamcellerna ges på samma sätt som en blodtransfusion, via den centrala venkatetern som går in till ett blodkärl på halsen.
Det brukar ta två till tre veckor innan de nya stamcellerna kommer igång att dela sig så att det bildas tillräckligt många av de olika blodkropparna.
Under den tiden löper patienten en ökad risk för infektioner eftersom immunförsvaret då är utslaget. Patienten får förebyggande behandling mot infektioner.
De flesta patienter isoleras till dess att stamcellerna slagit an och nya vita blodkroppar bildas. I en del fall kan patienten bo hemma, men också då krävs stor försiktighet för att inte drabbas av infektion.
Efter utskrivningen får patienten komma på regelbundna kontroller för provtagning som i början sker två gånger i veckan. Efter tre månader brukar provtagningarna göras med längre mellanrum, förutsatt att allt fungerar bra.
Många personer som genomgått en allogen stamcellstransplantation får en komplikation som kallas GVHD, Graft versus host disease.
Det innebär att det nya immunförsvarets vita blodkroppar, som bildas av de transplanterade stamcellerna, uppfattar kroppen som främmande och angriper den.
Man kan säga att transplantatet försöker stöta bort kroppen. Vid transplantation av andra organ, som till exempel hjärta eller njure försöker immunförsvaret i stället stöta bort det nya organet.
Det finns både en akut och en kronisk form av GVHD och svårighetsgraden varierar mycket mellan olika patienter.
Den akuta formen brukar komma inom tre månader efter transplantationen. De första symtomen är vanligen utslag i handflatorna, på fotsulorna eller i ansiktet. I svårare fall kommer utslagen på hela kroppen och då kan också levern påverkas.
En del patienter kan få diarré eller kräkningar. GVHD är en allvarlig sjukdom och ibland besvärlig att behandla. Patienterna får förebyggande behandling mot GVHD för att lindra reaktionen.
Den kroniska formen uppkommer oftast mer än tre månader efter transplantationen. Kronisk GVHD har oftast en mer begränsad utbredning med utslag i huden och torrhet i mun och slemhinnor.
I svårare fall blir huden förhårdnad och dras samman. Då förekommer också inflammation i ögonen och torra slemhinnor i munnen, magen, tarmarna och slidan.
Vid kronisk GVHD är immunförsvaret nedsatt på grund av både sjukdomen och att man måste behandlas med läkemedel som dämpar immunförsvaret. Därför ges i allmänhet förebyggande behandling mot infektioner.
För dem som behandlas för leukemi kan en lindrig GVHD vara till nytta eftersom den kan förstöra eventuellt kvarvarande leukemiceller och därmed medför lägre risk för återfall. Denna reaktion brukar också kallas GVL, Graft versus leukaemia.
Det finns några regler som är bra att följa efter utskrivningen och är till för att minska risken för till exempel infektioner.
I många länder finns register dit människor som är beredda att ge stamceller kan anmäla sig. I Sverige kallas det Tobiasregistret och finns i Stockholm.
Omkring 223 000 personer har anmält sig till Tobiasregistret och är beredda att och donera stamceller. I hela världen finns mer än 40 miljoner personer i liknande register där också deras vävnadstyper finns noterade. De samlas hos World Marrow Donor Association (WMDA).
Mer information om Tobiasregistret
I Sverige finns också en navelsträngscellbank som är placerad vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Det finns många liknande navelsträngscellsbanker i världen med flera miljoner infrusna navelsträngscellsenheter.
Har du frågor och funderingar om cancer är du varmt välkommen att kontakta oss på Cancerlinjen.
Linjen är bemannad av legitimerad vårdpersonal med lång erfarenhet av cancervård.
Ring 010-199 10 10 eller skicka ett mejl till Cancerlinjen.
Redan innan hon blev sjuk betydde hästarna allt för Anna Lundgren. När hon fick diagnosen blodcancer blev hästarna än viktigare.
Halsflussen visade sig vara en form av leukemi. Robert Brink behövde en stamcellstransplantation. Nio år senare fick han möjlighet att tacka donatorn.
Hur kunde en hel celltyp försvinna? Det var en fascinerande gåta som Edvard Smith skulle lösa.
Rolf Kiessling är världsberömd för sin upptäckt av immunsystemets NK-celler 1975.
Thoas Fioretos mål är att hitta nya, riktade läkemedel som förbättrar prognosen för vissa former av blodcancer.
Forskar om virus och immunceller som angriper cancer.
Hittade du informationen du sökte?
Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.
