Artiklar
Publicerad
5 jul 2012

Marie har malignt melanom: "Viktigt att kolla konstiga märken"

Marie Andersson fick diagnosen spritt malignt melanom i november 2010. Hon ser sig inte som någon soldyrkare, men förstår såhär i efterhand att hon solat en hel del ändå genom åren.– Jag ville vara fräsch som alla andra. När tillfälle gavs så försökte jag bli brun, berättar hon.

Marie Andersson. Foto: Privat

Varje år tar hudcancersjukdomen malignt melanom omkring 500 svenskars liv. Kopplingen mellan malignt melanom och solning är nästan lika given som sambandet mellan rökning och lungcancer. Trots det är det svårt att få människor medvetna om riskerna med att sola.

Marie Andersson vet. Hon jobbar ideellt som ordförande i Melanomföreningen, en patientförening för melanomdrabbade.

Jag tror att många känner till risken men tänker att ”det här angår inte riktigt mig”. Sedan finns det också ett ideal som säger att det är fräscht att vara brun. Då blir idealet viktigare än att skydda sig mot solen.

Alla vill så klart inte bli bruna, poängterar hon. Men många. Att huden åldras av för mycket sol är knappast argument som biter.

Är man 20 år tänker man att rynkor innebär att vara halvvägs ner i graven. Det är så svårt för unga människor att se konsekvenser på så lång sikt och malignt melanom är ju en långsam sjukdom.

Hon skulle vilja se fler bleka modeller som visar upp badmodet. Då kanske det blir mer okej att ha den hudfärgen man föds med. Samtidigt vet hon själv hur hon resonerade i ungdomen.

Jag har ett vanligt skandinaviskt utseende, jag är blek i hyn och har många födelsemärken. Men ändå ville jag vara brun och fräsch, som alla andra – som idealet säger att det ska vara. Så jag har solat genom åren, men inte överdrivet mycket, och jag har använt mycket solskyddsfaktor så jag var länge ute i solen. På 80-talet solade jag solarium och jag var ute och reste ganska mycket. Så jag har utsatt mig för lite av varje. Jag har aldrig varit någon riktig soldyrkare så där att jag har legat och pressat men när tillfälle har getts så har jag försökt att bli brun, konstaterar hon.

Marie Anderssons sjukdomshistoria är en känslomässig berg-och-dal-bana. Den började 2007 då hon upptäckte en fläck på ryggen, den kliade och hade oregelbunden färg och form. Hon gick till en allmänläkare som först inte vill göra något åt fläcken, men Marie stod på sig och hudförändringen skickades på analys.

Några månader senare kom svaret – ingen cancer. Marie fick en remiss till en hudklinik och där blev läkaren misstänksam. Provet skickades igen.

Nu blev svaret malignt melanom.

Den livshotande cancerformen hade dock inte spritt sig i kroppen, hon gick på återkommande kontroller och några fler farliga hudfläckar hittades inte. Cancern verkade borta.

Inte ens när en röntgenundersökning visade förändringar i lungan oroade hon sig så värst. Förändringar enligt en röntgenbild kunde ju vara så gott som vad som helst.

En skiktröntgen (CT) skulle på ett ögonblick förändra hennes liv.

I november 2010, när min son var två månader, fick jag beskedet att jag hade spridd malignt melanom. Då blev hela världen svart, jag trodde att jag skulle dö inom loppet av sex-nio månader som är den vanliga prognosen. Jag frågade läkaren om jag kommer att kunna uppleva sommaren, men han kunde inte lova något – sjukdomsförloppet är så individuellt.

Tack vare möjligheten att testa ett av de nyligen godkända läkemedlen mot malignt melanom är Marie Anderssons cancer i dag stabil. I fjol fick hon uppleva sin 40-årsdag. Metastaserna blir färre, hon mår relativt bra och orkar arbeta på deltid. Sakta börjar hon våga planera för ett fortsatt liv sin man och sina två små söner.

Ju tidigare malignt melanom upptäckts, desto större är chansen att sjukdomen inte spritt sig och att cancern inte är livshotande. Mellan 80 och 85 procent av patienter med melanom i huden blir botade.

Marie Andersson sökte läkare när födelsemärket började klia. Hon kunde ha gått iväg ännu tidigare.

– Redan ett år tidigare hade en väninna observerat märket men jag ignorerade hennes råd. Det var först när det började klia som jag faktiskt kom iväg. Jag borde ha gått tidigare. Det är ett vanligt problem – man vet att man borde och är orolig men man går inte iväg. Kanske för att det är svårt att få tid till läkare, kanske för att man tycker att det inte är viktigt. Man har inga riktiga besvär och då går man inte och kollar, funderar Marie och fortsätter:

Det är jätteviktigt att man går och kollar så fort man har någon typ av förändring i storlek, färg, form eller att det kliar eller känns på något sätt. Eller att märket ser konstigt ut. Man brukar prata om den fula ankungen – vilken fläck är det som ögonen fastnar på?

Ett problem är att kunskapen om malignt melanom är låg i primärvården, menar hon. Allmänläkaren på vårdcentralen känner kanske inte igen ett malignt melanom som är ljusrött. Malignt melanom behöver inte se ut som skolexemplen och då kan det vara svårt att hitta dem i tid.

Marie Andersson har egen erfarenhet av detta.

Om man som patient själv tror att det är ett malignt melanom men läkaren viftar bort det, då ska man stå på sig; be dem ta bort märket och skicka det på analys! Jag vet flera fall som varit malignt melanom, fast läkaren inte trott det från början.

Text: Johan Wåhlin

Visa fler