All cancer orsakas av att generna i arvsmassan förändrats och inte fungerar som de ska i den cell där cancern uppstår. Rökning och radioaktiv strålning kan orsaka sådana förändringar. Men det finns även förändringar som har ärvts ned från föräldrarna och som kan öka risken för cancersjukdom.
I mellan fem och tio procent av alla insjuknanden i cancer finns en familjehistoria förenlig med en starkt ökad ärftlig risk på grund av en genförändring, så kallad sjukdomsassocierad genvariant.
I ytterligare cirka en fjärdedel av all cancer har ärftliga faktorer visats ha en bidragande, men inte avgörande betydelse.
Exakt hur mutationer (förändrade gener) orsakar cancer är ännu inte helt klarlagt, men sannolikt är många av de förändrade generna inblandade i reparationen av kroppens arvsmassa, DNA.
När en cell delar sig och DNA kopieras uppstår ofta fel som reparationsgener rättar till. Om en reparationsgen inte klarar sitt jobb kvarstår felet och kontrollen över den nya cellen kan förloras.
I laboratorier världen över pågår ett intensivt sökande efter mutationer som kan orsaka ärftlig cancer. De flesta gener där det finns en mycket hög risk att drabbas av cacner har sannolikt hittats i dag, men det återstår mycket att göra för att hitta gener som i samverkan kan påverka risken att drabbas av cancer.
Att ha en förändrad gen i sitt DNA betyder inte att cancersjukdomen kommer att bryta ut.
Vi har en dubbel uppsättning av alla arvsanlag. Vid cancersjukdomar är oftast ärftligheten dominant. Det innbär att man ärver en mutterad genvariant från en av föräldrarna.
Risken att ärva en mutation är lika stor som att få den friska varianten - 50 procent. För att cellen ska förändras till en cancercell måste den andra kopian också förändras.
Detta styrs framförallt av slumpen och behöver inte ske, vilket betyder att inte alla som ärvt mutationen kommer att drabbas av cancer.
Att ha den förändrade genvarianten i sitt DNA betyder inte att sjukdomen med säkerhet kommer att bryta ut, enbart att risken är förhöjd. Olika cancertyper är kopplade till olika gener och genförändringar.
Risken för att utveckla cancer varierar mellan olika genförändringar, men för den som bär på en sådan dominant genvariant kan risken att utveckla cancer under sin livstid vara över 50 procent.
Misstanke om ärftlig cancersjukdom kan utredas vid någon av de onkogenetiska mottagningar som finns vid universitetssjukhusen i Stockholm, Umeå, Lund, Uppsala, Göteborg och Linköping.
I många regioner krävs remiss. Ta reda på vad din region har för regler. Detta kan du göra genom att kontakta mottagningarna eller läsa på deras webbplats.
Hittills har mutationer hittats i fler än femtio olika gener som kan orsaka ärftlig cancer.
De cancersjukdomar där ärftliga former är vanligast är
Familjära kopplingar mellan olika tumörformer kan finnas, till exempel mellan bröst- och äggstockscancer och mellan tjocktarms- och livmodercancer.
Dessa sjukdomar finns då i samma släktgren. Till detta kommer flera ärftliga former av sällsynta cancersjukdomar som speciella typer av njur- och hudcancer samt cancer i vissa hormonproducerande organ.
Nyare forskning har lett till ökad kunskap om normala genetiska skillnader mellan individer, så kallade polymorfier som var för sig ger en liten påverkan på risken att drabbas av cancer.
De kan vara både skyddande och riskökande. Vissa kombinationer av sådana polymorfier påverkar den statistiska risken för att utveckla en viss cancerform, men bara i mycket låg grad.
Riskerna beräknas på grupper om individer, populationer och kan än inte med den kunskap vi har i dag brytas ned till att användas för riskvärdering av enskilda individer. Av denna anledning används inte denna kunskap rutinmässigt i hälso- och sjukvården.
För att stark misstanke om ärftlig cancer ska föreligga:
Mer om cancersjukdomarna med ärftlig riskfaktor:
Vi känner till flera gener där mutationer som kan orsaka ärftlig bröstcancer där BRCA1- och BRCA2-generna är de vanligaste. Båda är högriskgener för bröstcancer, och ger i genomsnitt 50–80 procents risk att utveckla sjukdomen.
Förändringar i dessa gener ökar även risken för äggstockscancer till 30–60 procent vid BRCA1-mutation och till 10–20 procent vid BRCA2-mutation.
Även män kan bära på anlaget och överföra det till sina barn. De män som bär på en mutation i BRCA2-genen löper ökad risk för bröst- och/eller prostatacancer. Vid mutationer i BRCA-2 genen ses även en något ökad risk för bukspottkörtelcancer.
Åldern vid insjuknande är i genomsnitt lägre än vid de spontana formerna, vilket innebär att framför allt bröstcancerrisken börjar öka i 30-årsåldern och ökar påtagligt från 40-årsåldern. Risken för äggstockscancer ökar från 35-årsåldern.
Utöver BRCA1 och BRCA2 har mutationer i TP53-genen visats sig vara förknippade med en hög risk för bröstcancer. TP53 mutationer är dock mera sällsynta.
Kvinnor med TP53-mutation drabbas ofta före 30 års ålder. TP53-genmutationer kan i vissa fall förknippas också med vissa former av barncancer och hjärntumörer.
Det finns flera mer sällsynta genetiska former av ärftlig bröstcancer som ingår i den kliniska utredningen i dag och som medför en ökad risk för bröstcancer och ibland även andra cancerformer.
Vi känner till flera gener med mutationer som kan orsaka tjock- och ändtarmscancer, colorektalcancer. Två av dem förenade med tjock- och ändtarmscancer i samband med polypos, ett tillstånd som innebär att det finns hundratals till tusentals polyper i tarmen.
För den ena, APC-genen, är mutationen dominant nedärvd och bärare av den kan få cancer redan i 20-årsåldern. Vanligtvis finns 1000-tals polyper i tjocktarmnen, men det finns varianter där man inte finner så många polyper.
Den andra, MUTYH-genen, är recessiv, det vill säga att mutationen måste ärvas från båda föräldrarna för att sjukdomen ska kunna bryta ut. Det innebär att man sällan ser MUTYH-associerad tjocktarmscancer i flera generationer, men väl hos syskon.
Sjukdomen kan debutera tidigt, men inte i lika hög grad som APC-genen. MUTYH-associerad polypos innebär vanligen ett mindre antal polyper än vid APC-polypos. MUTYH-associerad tjocktarmscancer är ganska ovanlig.
Flera gener har identifierats där mutationer leder till hög risk attt utveckla tjock- och ändtarmscancer men som inte ger någon anhopning av polyper i tarmen. De brukar gemensamt kallas för hereditär icke-polypös tjock- och ändtarmscancer, HNPPC, eller Lynch syndrom. Generna är så kallade mismatch-reparationsgener, vars uppgift är att reparera fel vid DNA-kopiering.
De ger var för sig en hög risk att leda till en tjocktarmscancer och/eller cancer i livmoderkroppen.
OBS inte i livmodertappen; sådan cancer har annan orsak, ofta virusorsakad. Om tjocktarmscancern är belägen i början av tjocktarmen är det vanligare med ett ärftligt samband.
Det finns flera mer sällsynta genetiska former av ärftlig tarmcancer som ingår i den kliniska utredningen i dag och som medför ökad risk för tarmcancer och ibland även andra cancerformer.
Mellan fem och tio procent av alla fall av malignt melanom i huden, uppskattas vara ärftligt betingade. I sällsynta fall finns ett samband med mutationer i genen CDKN2A, och förklarar enbart en mycket liten del av de ärftliga formerna. I de familjer i Sverige där den förändrade genen har hittats är dock i de allra flesta fall exakt samma mutation. Mutationsbärare har en mycket hög risk att drabbas av malignt melanom. De har även en större risk för cancer i bukspottkörteln och erbjuds kontroller av huden och bukspottkörteln.
Risken att få hudmelanom före 80 års ålder bedöms till cirka 65 procent, men risken kan påverkas eftersom ultraviolett strålning från solen ökar risken. Bärare av det förändrade anlaget ska alltså vara extra försiktiga vid vistelse i solen. Man vet också att rökning kan öka risken för andra cancerformer och därför rekommenderas rökstopp.
Att alla svenska familjer har samma mutation betyder att familjerna måste vara släkt med varandra sedan lång tid tillbaka, vilket även bekräftats genom genetisk forskning. De allra flesta fall där man finner en ansamling av melanom har ingen mutation i CDKN2A-genen som orsak.
Vid prostatacancer anses en stor del av fallen orsakas av en ogynnsam ansamling av ärftliga riskfaktorer. Varje enskild genvariant ger mycket litet bidrag, men tillsammans kan flera sådana riskfaktorer öka livstidsrisken att drabbas av prostatacancer.
Forskarna hoppas att undersökningen av den specifika kombinationen av dessa polyformier hos en enskild person framöver ska kunna användas för att förutsäga personens risk för prostatacancer.
I dag är det enbart bärare av en BRCA2 förändring, som kan ha en förhöjd risk för prostatacancer, som erbjuds kontroller. Trots intensiv forskning har inga andra högriskgener identifierats.
Rekommendationen i dag är att män som har två eller flera nära släktingar med prostatacancer där minst en har insjuknat före 75 års ålder bör kontrollera sig genom PSA-provtagning från cirka fem år före första fallet i familjen eller från 40 års ålder.
Svenska forskare vid Karolinska institutet har tillsammans med andra forskargrupper funnit många olika gener där polymorfier leder till ökad risk för prostatacancer. Det finns nu ett test tillgängligt som kombinerar polyformiundersökning med PSA-prov och som anses kunna ge bättre vägledning om ett förhöjt PSA-prov är förenat med prostatacancer.
Man har funnit en specifik förändring hos europeiska män i HOXB13-genen som leder till en 3-5 gånger ökad risk för prostatacancer, men ofta av en typ som inte behöver behandling. Samma variant förekommer hos drygt 1 procent av alla svenska män. Det är i dag oklart om HOXB13 ensam medför en ökad risk. Dessutom: om man har prostatacancer i familjen men inte bär på HOXB13 kan man inte frias från ökad risk. Därför finns i dag inget test för HOXB13 inom sjukvården.
Cancer är inte lika ärftligt som många tror. Bara i 5-10 procent av alla cancerfall spelar ärftlighet en betydande roll. Lär dig mer i filmen.
Detta kan ta tid, ibland flera månader, då mottagningen först ska gå genom den information du lämnat och sedan genom dig få kontakt med de släktingar vars tumörsjukdomar kan ha betydelse för ärftlighetsbedömningen för att få ett informerat samtycke att kontrollera diagnosen. Du ombeds ofta att själv delta i denna släktutredning genom att kontakta dina släktingar innan sjukvården gör det.
Släkthistorien ligger till grund för bedömningen av den sökandes egen cancerrisk och vilka förebyggande åtgärder som kan bli aktuella om inte gentestning är aktuellt. Till hjälp för bedömningen finns också specifika dataprogram baserade på epidemiologisk forskning.
För att kunna genomföra en gentestning krävs ett blodprov från den person som har eller har haft cancersjukdomen för att få reda på om det finns en genetisk förändring som orsak.
Sjukvården är av sekretesskäl förhindrad att ta kontakt med släktingar som inte själva sökt informationen
Om man finner en mutation i en gen som är sjukdomsorsakande, kan gentestet för denna specifika förändring erbjudas till övriga medlemmar i släkten.
Informationen om utredningsresultatet till familjemedlemmar måste lämnas av den person som undersökts eller initierat utredningen.
Rutinen vid mottagningarna är att information om utredningsresultatet endast lämnas till den som har lämnat blodprovet. Den personen kan sedan lämna samtycke till att dela resultatet med övriga familjemedlemmar så att de kan testa sig om de önskar. Ibland kan man också träffa flera släktingar tillsammans för information, om familjen önskar det.
Sjukvården är av sekretessskäl förhindrade att ta kontakt med släktingar som inte själva sökt information. För att kunna lämna ut information måste den som undersökts ge sitt tillstånd.
Mottagningarna har som rutin att få ett samtycke om informationsdelning för alla personer som deltar i utredningen för att underlätta att lämna besked om resultatet och kunna erbjuda familjemedlemmar att testa sig.
Patienten informerar sina släktingar om att de kan kontakta en onkogenetisk mottagning för mer information. De onkogenetiska mottagningarna i Sverige har ett nära samarbete och kan också hänvisa till kontakter i andra länder för dem som har familjemedlemmar utomlands.
För äggstockscancer finns ett läkemedel som bara har avsedd effekt om den sjuke har en mutation i någon av BRCA1 eller BRCA2 generna. Av denna anledning erbjuds kvinnor med äggstockscancer regelmässigt en genetisk utredning med undersökning av om det i tumören finns mutationer i någon av dessa båda gener. Denna undersökning görs på tumörvävnad.
Om man finner en mutation undersöks även ett blodprov för att få reda på om den är ärftlig. I cirka 80 procent finns mutationen bara i tumörcellerna och är då inte ärftlig, det vill säga det finns ingen ökad ärftlig risk för familjemedlemmarna att drabbas.
Om ärftlighet påvisas remitteras patienten till en cancergenetisk mottagning för genetisk vägledning och fortsatt familjeutredning.
I familjer med en påvisad genförändring kan friska släktingar erbjudas så kallad presymptomatiskt gentest samt information om de preventionsprogram som finns för de ärftliga cancerformerna. Det finns två typer av förebyggande åtgärder.
Genom förebyggande operationer minskar risken betydligt för att insjukna, men naturligtvis inte risken för att överlämna den muterade genen till sina barn.
Det är därför viktigt att barnen får information om att det finns en genförändring i familjen så att de själva i vuxen ålder kan ta ställning till om de vill testas.
Man testar inte barn på föräldrarnas begäran om det inte är så att ett kontrollprogram bör påbörjas innan barnet är myndigt. Enda undantaget är om sjukdomen kan förväntas debutera före 18 års ålder och kontrollprogram ska påbörjas innan barnet är myndigt.
Har du frågor och funderingar om cancer är du varmt välkommen att kontakta oss på Cancerlinjen.
Linjen är bemannad av legitimerad vårdpersonal med lång erfarenhet av cancervård.
Ring 010-199 10 10 eller skicka ett mejl till Cancerlinjen.
Hittade du informationen du sökte?
Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.
