Nationellt ansvar

Rökning är den främsta påverkbara riskfaktorn för cancer och orsakar 4500 cancerfall per år i Sverige.

Alla tobaks- och nikotinprodukter, inklusive e-cigaretter och vitt nikotinsnus, kan öka risken för att fler unga ska börja med tobaksrökning. Det krävs därför en sammanhållen tobakspolitik för att helt stoppa nyrekryteringen av barn och unga som använder tobaks- och nikotinprodukter.

Cancerfonden anser att:

• En konkret handlingsplan ska tas fram med tydliga delmål för att nå målsättningen om en tobaksfri generation till år 2040.
• Tobaksförpackningar ska utformas neutralt och utan logotyper.
• Förbud mot att exponera tobak i butiker ska införas.
• Regelbundna och betydande höjningar av tobaksskatten ska genomföras.
• Regleringen av e-cigaretter och andra nikotinprodukter ska harmoniseras med lagstiftningen för cigaretter och gälla såväl e-cigaretter med nikotin som utan.

En tobaksfri generation till år 2040

I EU:s cancerplan är målsättningen att nå en tobaksfri generation till år 2040. Det innebär att under 5 procent av befolkningen använder någon tobaks- eller nikotinprodukt.

Sverige har ett bra utgångsläge för att nå målsättningen men det kräver att fler nödvändiga politiska åtgärder planeras och implementeras. För att lyckas är det viktigt att beakta de socioekonomiska skillnaderna i rökning och minska andelen tobaksanvändare i alla grupper.

Sverige måste också säkerställa att nyrekryteringen av unga rökare genom nya nikotinprodukter stoppas.

Marknadsföring

Tobaksindustrins marknadsföringskanaler är begränsade, men produktens förpackningar och försäljningsställen som mataffärer, bensinstationer och andra butiker där tobak säljs är likväl effektiva kommunikationskanaler.

Samstämmig forskning visar att ungdomar som exponeras för marknadsföring i butik löper stor risk att lockas till rökning. Även vanerökare påverkas genom att de exempelvis röker mer eller får svårare att sluta.

Att, som flera länder redan gjort, införa lagstiftning som tvingar butikerna att flytta förpackningarna under disk eller till stängda skåp har visat sig effektivt för att begränsa nyrekryteringen av unga rökare. Neutralt utformade förpackningar, utan logotyper och lockande färger, har också visat sig vara en effektiv metod för att minska rökningens attraktivitet.

Tobaksskatt

Höga skatter på tobak är en beprövad och väl fungerande samhällsåtgärd som minskar rökningen.

Enligt WHO:s uträkningar leder en 10-procentig skattehöjning till en minskning av rökningen med närmare 4 procent. Enligt EU-kommissionen är priset på tobak i Sverige i relation till köpkraft bland de lägre i Europa.

E-cigaretter, snus och övriga tobaksprodukter

Kunskapen om de långsiktiga hälsoeffekterna av e-cigaretter är låg och det saknas studier på långtidsanvändning. '

Vi kan slå fast att det i dag inte finns belägg för att användandet av nikotinprodukter som snus och e-cigaretter leder till minskad tobaksrökning. Enligt en SBU-rapport om e-cigaretter och snus från år 2020 kan användningen av dessa produkter öka användningen av röktobak.

På grund av kopplingen till röktobak finns anledning att behandla alla tobaks- och nikotinprodukter samlat.

E-cigaretter är en relativt ny företeelse som snabbt växer i omfattning, särskilt bland ungdomar. Lagstiftning kring e-cigaretter är otydlig och tillåtter, till skillnad från vanliga cigaretter, marknadsföring på sociala medier och smaksättning av produkten.

Forskningen rörande kopplingen mellan snus och vissa cancerformer är inte entydig. Det finns forskningsstudier som pekar på en koppling mellan snus och cancer men också studier som pekar på att sådan saknas.

Det är angeläget att, genom oberoende forskning, ytterligare kartlägga sambandet mellan att snusa och ökad risk för olika typer av cancer. Utvecklingen av nya produkter inom tobaksområdet sker hela tiden och riktas inte sällan mot rekrytering av yngre målgrupper. Exempel är de så kallade Heat not burn-produkterna liksom vattenpipor med godisliknande smaker.

Alkohol är en betydande riskfaktor för minst sju olika cancerformer och orsakar årligen nära 1 300 cancerfall i Sverige.

Alkohol ökar cancerrisken redan från låg konsumtion och alkoholpolitiken ska sträva efter att minska konsumtionen på samhällsnivå.

Cancerfonden anser att:

• Sverige ska upprätthålla en restriktiv alkoholpolitik med detaljhandelsmonopol.
• Regelbundna och betydande höjningar av alkoholskatten ska genomföras.
• Lagstiftningen för marknadsföringen av alkohol ska utökas.
• Varningstexter på alkoholförpackningar ska införas.
• Informationsinsatser för att öka kunskapen hos allmänheten om sambandet mellan alkohol och cancer ska genomföras.

Detaljhandelsmonopol

Det finns ett stark folkligt stöd för det svenska detaljhandelsmonopolet för alkohol. Stödet har dessutom ökat under senare år.

Möjligheten att undanta mikrobryggerier och vinodlare från monopolet och tillåta direktförsäljning till konsument på dessa anläggningar är dock en ständigt återkommande fråga i politiken.

För att kunna behålla alkoholmonopolet måste Systembolaget, enligt EU-rätten, ha ensamrätt på försäljning till konsument.

Ett införande av direktförsäljning av alkohol skulle därför riskera att hela detaljhandelsmonopolet slopas. Det skulle öka tillgängligheten och därmed alkoholkonsumtionen.

Ur ett folkhälsoperspektiv, och med ambitionen att minska antalet cancerfall, skulle en sådan förändring innebära en betydande försämring.

Alkoholskatt

Att höja skatten på skadliga substanser som exempelvis tobak är ett effektivt sätt att begränsa och minska konsumtionen. Alkohol är inget undantag.

Sedan 1998 har realpriset på alkohol minskat, även om man räknar med de tre skattehöjningar som genomfördes mellan 2008 och 2015. Det bör därför finnas utrymme och vara relativt enkelt att motivera en betydande höjning av alkoholskatten, vilket skulle leda till en minskad försäljning.

Det är också ett av WHO:s viktigaste förslag för att få ner alkoholkonsumtionen, som även har andra positiva effekter på folkhälsan än minskad cancerrisk.

Marknadsföring

Reklam för alkohol är sedan början av 2000-talet tillåten i Sverige trots att den har en direkt koppling till ökad alkoholkonsumtion, särskilt bland unga.

Ett reklamförbud tillhör också WHO:s huvudsakliga rekommendationer. Ett utredningsförslag om att inte längre tillåta alkoholreklam från kommersiella aktörer i sociala medier togs fram år 2016 men har fortfarande inte lagts fram som lagförslag.

Troligt är dock att ytterligare åtgärder kan behövas för att begränsa alkoholmarknadsföringen i kanaler som i stor utsträckning har unga som användare.

Varningstexter

Varningstexter krävs för alkoholreklam i tidningsannonser. Alkoholproducenterna får själva välja vilka budskap som ska förekomma.

Att varna för kopplingen mellan alkohol och cancer är mycket ovanligt. Det finns dock inget krav på att förpackningar, burkar, flaskor och boxar ska innehålla varningstexter.

Att införa ett krav på sådana varningstexter borde vara lika självklart som att de finns på tobaksförpackningar. Dessutom bör varningstexterna väljas ut av en oberoende instans och inte av alkoholindustrin själv.

I Irland förbereder regeringen ett införande av obligatoriska varningstexter på alkoholförpackningar. Ett liknande förslag finns i EU:s cancerplan.

Informationsinsatser för att öka kunskapen om kopplingen mellan alkoholkonsumtion och cancer

Alkohol är en betydande riskfaktor för minst sju olika cancerformer och orsakar årligen nära 1 300 cancerfall i Sverige. Samtidigt är kunskapen om alkohol och cancer låg i Sverige där bara 50 procent känner till kopplingen.

För att öka kunskapen bör fler informationsinsatser genomföras mot allmänheten.

Övervikt och fetma ökar risken för minst tretton olika cancerformer. Närmare 3000 cancerfall orsakas årligen till följd av ohälsosamma matvanor, övervikt och fetma.

Cancerfonden anser att:

• En nationell handlingsplan för hälsosamma matvanor ska tas fram.
• Användningen av ekonomiska styrmedel för att främja hälsosamma matvanor ska öka. En producentavgift på sockersötade drycker ska införas.
• Lagstiftningen gällande marknadsföring av livsmedel riktad mot barn ska skärpas och anpassas till det nya medielandskapet.
• Arbetet med Socialstyrelsens nationella riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor ska intensifieras.
• Arbetet för att främja nyckelhålsmärkta produkter ska utvecklas och utvärderas.
• Sverige ska gå med i EU:s skolfruktsprogram under en testperiod.  

Kunskap om hälsosammare matvanor

Tvärtemot vad många kanske tror är Sverige inget föregångsland när det gäller hälsosamma matvanor.

Ungefär 40 procent av befolkningen i Sverige bedöms äta ohälsosamt vilket innebär att de livsstilsrelaterade sjukdomarna, däribland cancer, riskerar att fortsätta öka de närmaste decennierna.

Vi äter alldeles för mycket sockerrik och fet mat, saft, läsk och rött kött samtidigt som många saknar tillräckliga mängder grönsaker, frukt, baljväxter och fullkorn på sin tallrik. De ohälsosamma matvanorna samt övervikt och fetma är tydligast representerade i socioekonomiskt svaga grupper.

Den allmänna kunskapen om kopplingen mellan cancer, övervikt och matvanor är låg och behöver öka.

Att förändra normer tar tid och kräver kunskap, kontinuerliga påminnelser och individuellt stöd.

Informationsinsatser kring hälsosamma matvanor, tillsammans med relevant livsmedelsmärkning, ger stöd för att göra hälsosammare matval. Här vilar ett stort ansvar på de myndigheter som ansvarar för folkhälsa och livsmedel för att höja kunskapen.

Styrmedel för hälsosammare matvanor

Att beskatta och subventionera livsmedel från ett folkhälsoperspektiv är inte alldeles enkelt, men det är inte ett argument för att avstå.

Det krävs dock att åtgärderna är genomtänkta och inte för försiktiga. Forskningen visar att subventioner påverkar konsumtionen i socioekonomiskt starka grupper medan skattehöjningar har störst effekt i socioekonomiskt svaga grupper.

Erfarenheter från de 40-tal länder som nu infört skatt på sockersötade drycker är att sockerhalten i dessa i många fall har sänkts. Många konsumenter väljer i högre grad de billigare dryckerna, alltså de med inget eller mindre socker.

Nyligen publicerade rapporter indikerar att detta kan ha effekt på vikten. Detta exempel visar hur samhällets styrmedel kan stödja människor till hälsosammare matval – att göra det lätt att göra rätt.

Införande av subventioner har visat sig kunna öka intaget av hälsosam mat som frukt och grönt. Denna typ av åtgärd är dock viktig att utformas på ett sätt som inte ökar hälsoklyftorna.

Marknadsföring

Barn är en särskilt utsatt grupp när det gäller marknadsföring av mat, snacks och dryck.

Att skydda barn från marknadsföring av ohälsosam mat pekas ut som angeläget av såväl EU som WHO, och det går i linje med barnkonventionen.

Varumärkeskännedom börjar i unga år och är kopplad till skillnader i ätbeteende och vikt redan vid fyra års ålder. Maten som oftast marknadsförs är näringsfattig och energität, vilket ökar risken för överkonsumtion av livsmedel som vi redan i dag äter för mycket av.

I Sverige finns särskilda skrivningar i marknadsföringslagarna som reglerar tv-reklam riktad mot barn under 12 år. Men internet och sociala medier har format ett nytt medielandskap som förändrat både hur marknadsföring sänds och konsumeras.

För att säkerställa att vi skapar förutsättningar för unga att få hälsosamma matvanor behöver dagens lagstiftning kring marknadsföring av ohälsosam mat både moderniseras och skärpas.

Sambandet mellan fysisk inaktivitet och ökad risk för cancer är vetenskapligt belagt för sju olika cancerformer och orsakar närmare 500 cancerfall årligen i Sverige.

Cancerfonden anser att:

• Minst 60 minuters rörelse varje dag införs under skoldagen, utöver undervisning i idrott och hälsa.
• Samhällsplaneringen ska främja ökad fysisk aktivitet.
• Tillgängligheten för aktiv transport genom cykel och gång ska öka.
• Nya rekommendationer för fysisk aktivitet ska implementeras.
• Informationsinsatser för att öka kunskapen hos allmänheten om sambandet mellan fysisk aktivitet och cancer ska genomföras.

60 minuter rörelse i skolan

Många vanor grundläggs under de första levnadsåren. Förskola och skola når nästintill alla barn och spelar en viktig roll för vilka normer och beteenden barnen tar med sig in i vuxenlivet.

Både Folkhälsomyndigheten och WHO rekommenderar att barn mellan 5 och 17 år bör vara fysiskt aktiva i genomsnitt minst 60 minuter per dag.

Folkhälsomyndighetens undersökning från 2019 visar dock att endast 1 av 10 skolbarn når upp till den lägsta rekommenderade nivån av daglig rörelse.

Samhällsplanering

Den fysiska samhällsplaneringen har stor påverkan på människors förutsättningar till fysisk aktivitet.

Att erbjuda attraktiva publika platser med gröna ytor som uppmuntrar till rörelse, och att bygga en infrastruktur som ger möjligheter att gå till fots eller cykla, är några exempel på hur samhället kan främja fysisk aktivitet, där möjligheten att använda transporten till och från skola och jobb är en viktig del för att få in rörelse i vardagen.

Även arbetsgivare bör underlätta för de anställda att vara aktiva under arbetsdagen. Internationellt finns flera exempel på satsningar för en ökad fysisk aktivitet i befolkningen som skatteavdrag, bidrag och motorfordonsfria ytor för cykling och promenader.

Rekommendationer för fysisk aktivitet

Folkhälsomyndigheten har tagit fram nya riktlinjer som stöd för hälsofrämjande arbete genom ökad fysisk aktivitet och begränsat stillasittande. Det övergripande budskapet är att all rörelse räknas.

Dessa rekommendationer ger en bra vägledning och bör användas och implementeras av alla berörda myndigheter, arbetsgivare och andra former av organisationer.

Kunskap om vikten av fysisk aktivitet  

Den fysiska konditionen har försämrats kraftigt sedan 1990-talet och alldeles för få når upp till Folkhälsomyndighetens rekommendation om 150–300 minuters medelintensiv fysisk aktivitet i veckan.

Den allmänna kunskapen om kopplingen mellan cancer och fysisk inaktivitet är låg och behöver öka. Att förändra normer och beteende tar tid och kräver stödjande miljöer, kunskap, kontinuerliga påminnelser och individuellt stöd.

Att regelbundet, i olika former, upprepa samma budskap ökar chansen till en bestående förändring. Att höja allmänhetens kunskap om sambandet mellan fysisk aktivitet och minskad risk för cancer bör vara en högt prioriterad uppgift för samhället.

Folkhälsomyndigheten har tagit fram nya riktlinjer som stöd för hälsofrämjande arbete genom ökad fysisk aktivitet och begränsat stillasittande. Det övergripande budskapet är att all rörelse räknas. Dessa rekommendationer ger en bra vägledning och bör användas och implementeras av alla berörda myndigheter, arbetsgivare och andra organisationer.

Solexponering ökar risken för cancer och orsakar närmare 12 000 cancerfall årligen i Sverige.

Cancerfonden anser att:

• Informationsinsatser för säkrare solexponering ska genomföras regelbundet.
• Förbud mot solariesolande för kosmetiskt bruk ska införas.

Informationsinsatser

Att förändra normer, ideal och beteende tar tid och kräver kunskap, kontinuerliga påminnelser och individuellt stöd.

Att regelbundet, i olika former, upprepa samma budskap ökar chansen till en bestående förändring. Framför allt är det viktigt att nå föräldrar till små barn, då överdriven exponering av sol under de första levnadsåren är särskilt skadligt.

Men även vuxna som vistas i solen med oförsiktighet löper stor risk att drabbas av hudcancer. Här finns även yrkesgrupper som kan vara extra utsatta, så som förskolepersonal. Det handlar inte om att avstå solen, utan om att njuta av den med förnuft.

Solarieförbud

Solarier för kosmetiskt bruk är en högriskfaktor för hudmelanom och bör fasas ut helt från samhället.

Många internationella studier har belagt sambandet mellan solariesolande och hudmelanom. 2009 klassade IARC, WHO:s organ för cancerforskning, strålning från solarier som klart cancerframkallande för människor. Riskökningen är särskilt märkbar för unga personer.

Solariesolande bör vara tillåtet endast i medicinskt syfte.

Antalet cancerfall kopplat till miljö är inte klarlagt i Sverige. Det uppskattas dock att så många som 200 till 300 personer varje år drabbas av lungcancer i Sverige som en direkt följd av luftföroreningar, bland annat från trafiken.

Riskfaktorer kopplade till bland annat luftföroreningar är svåra för den enskilda individen att påverka. Det samhälleliga ansvaret för att minska dessa är alltså avgörande.

Cancerfonden anser att:

• Gränsvärdena för kvartsdamm i arbetsmiljön ska sänkas.
• Gränsvärdena för dieselavgaser i arbetsmiljön ska sänkas.
• Informationsinsatser för att öka kunskapen hos berörda arbetsgivare och yrkesgrupper om riskerna med arbetsmiljön ska genomföras.
• EU:s målnivåer för luftföroreningar ska uppnås.  

Sänkta gränsvärden

I arbetslivet tillhör fortfarande byggnadsarbetare en av de yrkesgrupper som har förhöjd cancerrisk tillsammans med exempelvis svetsare, smältverksarbetare, brandmän, målare, sotare och frisörer.

I dessa arbetsmiljöer förekommer ämnen som av WHO är konstaterat cancerframkallande eller troligen cancerframkallande för människor. Exempel på sådana ämnen är dieselavgaser, stendamm, asfalt, arsenik, färgämnen, radon och polycykliska aromatiska kolväten.

Cirka 100 000 personer i Sverige kommer i kontakt med kvarts via sina yrken, och damm som innehåller kvartspartiklar är en hälsofara. Svensk yrkes- och miljöhygienisk förening, SYMF, har föreslagit en sänkning av gränsvärdet för kvarts till 0,05 mg/m3 från nuvarande 0,1 mg. Dieselavgaser finns överallt i samhället.

Särskilt utsatta är yrken där man lossar och lastar gods, garagearbeten, byggbranschen, gruvarbetare och tunnelarbetare.

Luftföroreningar

I privatlivet är vi exponerade för cancerrisker i den omgivande miljön. Bland annat genom tungmetallerna arsenik och kadmium samt radongas som finns naturligt i berggrunden och vissa äldre byggnadsmaterial.

Fordonstrafiken på vägarna är en starkt bidragande orsak till att cancerogena ämnen sprid i luften, både från slitage på däck och från motorernas avgaser.

Sverige behöver öka insatserna för att uppnå EU:s målnivåer för luftföroreningar.

Cancerfonden anser att: 

• Alla patienter ska omfattas av en forskningsstudie, om de inte avsagt sig möjligheten.

Ju fler patienter som deltar i vetenskapliga studier, och ju mer data från vården som används i forskning – desto mer ökar kunskapen om hur vi bäst besegrar cancer.

Den kliniska forskningen är dessutom ofta bryggan mellan grundforskning och faktisk tillämpning inom hälso- och sjukvården.

Fler kliniska studier ger fler patienter möjlighet att tidigt få tillgång till nya behandlingar, dels genom deltagande, dels genom att vårdpersonalen tidigt involveras i att implementera nya metoder. Samtidigt ges de flesta cancerpatienter inte den möjligheten.

Deltagande i forskning ska alltid vara frivilligt, men det intresse som finns för att delta bör förvaltas. Det bör vara ett tydligt nationellt mål att alla patienter som vill ska kunna omfattas av en forskningsstudie vilket även inkluderar områden så som omvårdnad, sekundärprevention, uppföljning och rehabilitering.

Målsättningen bör dessutom vara att minst 20 procent av de som behandlas för cancer deltar i en klinisk studie.

Cancerfonden anser att:

• En långsiktig, hållbar finansiering av forskning med ökade basanslag till den akademiska forskningen ska säkerställas.
• En stabil, långsiktig och hållbar finansiering av medicinsk forskning vid landets universitetssjukhus ska säkerställas.
• Utvecklingen av verksamheten vid ackrediterade Comprehensive Cancer Centers ska stöttas.
• Lagstiftning och de regulatoriska ramverken för hälso- och vårddata ska uppdateras för att, med bibehållet skydd för den enskildes personliga integritet, säkerställa effektiv informationsdelning, öka användandet av vårddata för forskning och utveckling samt minska den manuella inrapporteringen.
• Patientdatalagen ska ses över så att patienter kan följas genom hela vårdkedjan med en sammanhållen journal, för att kunna följa patienter över vårdgivargränser.
• En nationell plattform för datadelning ska tas fram och finansiering ska säkras.
• Kvalitetsregister ska utvecklas med långsiktig stabil finansiering, automatisk inrapportering och utvecklade möjligheter att nyttja data för diagnostik, forskning och vårdutveckling. Användandet av data för behandlingsuppföljning bör utvecklas och tillgängligheten till sökbarheten underlättas.
• Långsiktig finansiering ska säkerställas och lagstiftningen ska anpassas för biobanker så att prover och uppgifter på ett integritetssäkert sätt kan tillgängliggöras och lagras långsiktigt och användas för patientens, hälso- och sjukvårdens och forskningens behov.
• Infrastrukturen för klinisk forskning ska främjas genom nationell administrativ enhetlighet.
• Långsiktig finansiering av plattformen Genomic Medicine Sweden ska säkerställas och nyttjandet av plattformen för diagnostik ska möjliggöras. Målsättningen bör vara att alla cancerpatienter erbjuds genetisk kartläggning för att, där sådan finns, erbjudas behandling anpassad efter genotyp.

Långsiktig hållbar finansiering och infrastruktur

Forskning rustar oss med nya kunskaper, till och med sådana som vi inte ännu vet att vi behöver. Men forskning tar tid och behöver ges tid.

Det måste finnas en stabil grund för den akademiska forskningen i Sverige, och en långsiktig hållbar offentlig finansiering är avgörande för en oberoende forskning med både bredd och djup. Detta gäller inte minst den medicinska forskningen vid landets universitetssjukhus.

Regeringen måste säkerställa tillräckliga och stabila basanslag till dessa verksamheter. En stabil offentlig finansiering är också viktig för områden som till exempel prevention där det ofta kan saknas andra aktörer som bidrar med finansiering.

Staten har också ett ansvar för en samlad nationell infrastruktur som underlättar för alla aktörer som är inblandade i den kliniska forskningen, såväl privata som offentliga.

Vetenskapsrådet och de regionala noderna samt samarbetsforumet Kliniska studier Sverige har viktiga uppdrag, men det behövs också en ökad nationell administrativ enhetlighet och förstärkta nationella satsningar med ett tydligt mandat för de nationella aktörerna.

Kliniska studier

Sverige har viktiga uppdrag men det behövs också en ökad nationell administrativ enhetlighet och förstärkta nationella satsningar med ett tydligt mandat för de nationella aktörerna.  

Bättre användning av hälso- och vårddata

I dag finns det både praktiska och juridiska hinder som försvårar såväl forskning som utveckling av vården. Det finns skillnader inom regioner i hur delning av data ser ut, och det finns flera olika regionala lösningar, vilket varken är till fördel för patient eller profession.

Trots flera utredningar och uppdrag till myndigheter finns det mycket kvar att göra för att öka användandet av hälso- och vårddata för forskning och utveckling. Det behövs en förändrad lagstiftning som underlättar delning av information, till exempel en översyn av patientdatalagen så att patienter kan följas genom hela vårdkedjan och över vårdgivargränser med en sammanhållen journal.

Det behövs också investeringar i nationella plattformar som möjliggör faktisk tillgång till data för olika aktörer.

Ett nationellt ansvarstagande för att säkerställa tillgång till, och användning av, relevant hälso- och vårddata behövs. Det är helt avgörande att en ökad användning av hälsodata inte leder till ökad administration ute i verksamheterna. Kraven på manuell inmatning i olika register och system måste i stället dramatiskt minska.

Kvalitetsregister, biobanker och precisionshälsa

Det finns i dag 35 olika kvalitetsregister inom cancerområdet. De spelar en avgörande roll för uppföljning och utveckling av cancervården.

Samtidigt finns det stora möjligheter att utveckla dem ytterligare. För att dra full nytta av registren behövs en långsiktig stabil finansiering och utvecklade möjligheter att nyttja data för diagnostik, forskning och vårdutveckling.

Samverkan mellan registren och de nationella vårdprogrammen behöver stärkas och de interaktiva rapporterna utvecklas.

Utökad användning av kvalitetsregister behöver ske samtidigt som kraven på manuella administrationen minskar. Användarvänligheten i vårdens vardag är väsentlig för att potentialen i kvalitetsregistren ska kunna tas till vara.

Det sker en explosionsartad ökning av kunskapen kring genetik och cancer.  I dag kan en patients hela genuppsättning sekvenseras inom några dygn. Det skapar förutsättningar för en mer individanpassad vård där varje patient kan få en mer precis diagnostik och en effektivare behandling.

En sådan utveckling mot en reellt individanpassad vård har också potential att förbättra jämlikheten.

Målsättningen bör vara att alla cancerpatienter erbjuds genetisk kartläggning för att, där sådan finns, erbjudas behandling anpassad efter genotyp. För det krävs ett handlingskraftigt arbete och investeringar.

Utvecklingen av precisionshälsa inom diagnostik och behandling behöver också ta hänsyn till etiska aspekter, inte minst kring hantering av prediktion kring risker för att utveckla olika sjukdomar.

Genomic Medicine Sweden (GMS) är en nationell kraftsamling som syftar till att patienter i Sverige på ett jämlikt och kostnadseffektivt sätt ska få tillgång till genetisk analys för att möjliggöra bättre diagnostik och mer individanpassad vård, behandling och prevention.

Regeringen bör ta ansvar för en långsiktig finansiering av GMS för att alla i hela Sverige ska få del av de nya möjligheterna. Forskningen i Sverige har också potential att utvecklas genom ökad användning av biobanker.

Prov som tagits från människa och som samlas in, analyseras och förvaras kan spela en avgörande roll för både vården och forskningen. I Sveriges biobanker finns över 150 miljoner sparade prov. De största biobankerna finns inom regionerna men det finns också biobanker vid universitet och vid enstaka statliga myndigheter.  

Socialstyrelsen har konstaterat att biobankslagen är svår att tillämpa och att den lett till ökad administration i hälso- och sjukvården. Det behövs ett omtag både kring finansiering av biobankerna och av biobankslagen för att säkerställa att de fullt ut kan användas för patientens, hälso- och sjukvårdens och forskningens behov. Att i det arbetet löpande säkerställa ett högt skydd för den enskildes personliga integritet, samt göra noga etiska överväganden, är väsentligt.

Comprehensive Cancer Centers

En ackreditering som Comprehensive Cancer Centre innebär att verksamheten har en kvalitetsstämpel enligt kriterier uppställda av Organisation of European Cancer Institutes (OECI).

En ackreditering är ett bevis på att det finns en väl utvecklad vård och forskning som inkluderar alla aspekter av forskning, utbildning, vård och prevention.

Det finns i dag ett Comprehensive Cancer Centre i Sverige (Karolinska CCC). Målsättningen bör vara att det i Sverige finns åtminstone tre centra som når de krav som en ackreditering ställer.

Att stötta den utvecklingen bör vara ett nationellt intresse, inte minst för att utveckla en fungerande infrastruktur för samverkan mellan dessa och cancervården i övriga landet. Goda möjligheter ska finnas för smidig samverkan mellan CCC och övriga kliniker i Sverige, där kan fler ges tillgång till den kvalificerade struktur som ett CCC erbjuder och inte minst öka möjligheterna för att delta i internationell forskning.

Cancerfonden anser att:

• Målvärden och en strategi för att korta tiden mellan forskningsresultat och innovationer och tillgängligheten för patienterna ska tas fram.
• Nationella enhetliga indikatorer för forskningsaktivitet ska tas fram och mäta hälso- och sjukvårdens verksamheters deltagande i forskning.
• Befintliga register och databaser över pågående forskning ska utvecklas med målsättning att möjliggöra en hög täckningsgrad och öka tillgången till information om pågående forskning.
• Ett nationellt stöd för kostnader för nya läkemedel i samband med studier och under godkännandeprocesser ska etableras.

Tid till patient

Vägen mellan forskning, vård och behandling kan ofta vara lång. Det kan dels bero på behov av implementeringsstudier och fördjupade jämförelser av olika behandlingsalternativ, dels på att vårdprogramgrupper och andra aktörer inom kunskapsstyrningen ska kunna fatta beslut om nya rekommendationer.

Tiden fram till att ny kunskap och nya metoder faktiskt når svenska patienter ska hållas så kort som möjligt.

Det krävs en medveten strategi för hur ny kunskap kontinuerligt ska omsättas i nya arbetssätt, där professionens möjligheter till fortbildning, processer för godkännande och forskningsaktiviteten alla är av betydelse.

I detta bör ingå ett arbete för att säkra en jämlik tillgång till nya metoder, socioekonomiska, regionala och andra typer av skillnader måste bort.

Regeringen bör i samverkan med berörda myndigheter och andra aktörer ta fram mål och strategier för att korta tiden det tar för ny kunskap och nya innovationer att nå patienterna.

Forskning i hela landet

Landets universitetssjukhus spelar en avgörande roll för den kliniska forskningen och regionerna har ett stort ansvar för att beställa hälso- och sjukvård samt för att ge förutsättningar för forskning.

Samtidigt är det ett nationellt ansvar att alla i hela landet ges chans att delta i forskning.

I dag saknas tillgång till indikatorer som möjliggör att arbeta mot konkreta mål – eller att göra jämförelser. Det bör tas fram nationella enhetliga indikatorer för forskningsaktivitet på landets universitetssjukhus som mäter hälso- och sjukvårdens deltagande i forskning.

Dessa indikatorer kan redovisas i öppna jämförelser för att stimulera till mer forskning i hela landet. Om fler patienter ska kunna ges möjlighet att delta i kliniska studier, och fler ska ges möjlighet att forska, krävs också att information om vilken forskning som pågår är tillgänglig för både patienter och hälso- och sjukvårdspersonal. Befintliga register och databaser över pågående forskning behöver utvecklas på ett användarvänligt sätt.

För att stärka samverkan mellan olika vårdnivåer bör sådana register även omfatta information om kliniker och vårdcentraler som har infrastruktur, kunskap och erfarenhet av att delta i klinisk forskning.

Tillgång till nya läkemedel

Det kan ta lång tid innan ett nytt läkemedel blir tillgängligt för patienter i Sverige. Det krävs en gedigen prövningsprocess innan det finns ett beslut om faktisk användning.

För nya cancerläkemedel handlar det ofta om en process där regionerna förhandlar med företag om pris och andra förutsättningar. Patienter i Sverige kan också gå miste om möjligheten att delta i läkemedelsprövningar eftersom regionerna är ovilliga att ta på sig risken att behöva betala för behandlingen för de patienter som varit med, efter att prövningen är avslutad.

Nya behandlingar måste förstås prövas och utvärderas, men det borde inte behöva betyda att patienterna tvingas vänta på nya behandlingar i onödan. En nationell fondering för stöd till kostnader för nya läkemedel i samband med studier och under godkännandeprocesser ska etableras.

Cancerfonden anser att:

• Möjligheterna för patienter i hela landet att delta i studier, med stöd för enhetliga processer och samverkan mellan olika vårdgivare, ska öka.
• Nationellt tillgängliga miljöer för att testa nya innovationer, processer och modeller för uppskalningsbar verksamhet ska etableras.
• Aktiva åtgärder för att stärka samverkan med näringslivet för att ta fram nya behandlingar för cancerpatienter ska vidtas.
• Antalet företagsinitierade kliniska studier i Sverige ska öka.
• Life science-kontoret ska bli permanent och få ett stärkt uppdrag att samordna frågorna mellan social-, närings- och utbildningsdepartementets ansvarsområden.
• Stöd för utveckling av samverkan mellan vård och den högspecialiserade vården samt forskningen ska säkerställas.  

Ett permanent life science-kontor

Den svenska life science-strategin har betytt mycket för att få olika aktörer att samordna sig och kraftsamla kring utveckling av näringsliv, forskning och hälso- och sjukvård.

Det är ett arbete som inte får avstanna när de tillfälliga strukturerna försvinner. Inte minst inom Regeringskansliet behövs det mer samordning och samverkan för att driva frågorna framåt.

Arbetet med att verkställa life science-strategin behöver fortsätta med en långsiktig plan för arbetet de kommande fem åren.

Samverkan för ökad tillgänglighet

Det behövs en starkare nationell infrastruktur för forskning. Att Sverige tappat mark när det gäller företagsinitierade kliniska studier riskerar att gå ut över både patienter och innovationskraften inom den svenska life science-sektorn.

Det innebär också att svenska kliniker inte får tidig kunskap kring nya behandlingar vilket försenar användningen.

Detta kräver insatser både från staten och regionerna men staten har ett särskilt ansvar, inte minst via de myndigheter som är inblandade i processerna. En del av åtgärderna för att förbättra samverkan bör vara att stärka strukturen för samarbete mellan olika vårdgivare.

Även om universitetssjukhusen ofta är naven måste forskningen nå patienter i alla delar av landet.

Staten bör ansvara för ökade krav på samverkan där alla vårdgivare, både offentliga och privata, ges möjlighet att ansluta sig till studier. Där det är lämpligt bör detta även kravställas. Det skulle skapa bättre möjligheter för patienter i hela landet att delta.

Möjligheten för patienter att delta i forskning får inte heller hindras av att de vårdas i flera regioner eller av flera vårdaktörer. En av de viktigaste faktorerna för att åstadkomma detta är också en förbättrad interoperabilitet kring journalsystem.

Samverkan med högspecialiserad vård

Utbyggnaden av den högspecialiserade vården är ett viktigt steg för att skapa en högkvalitativ vård för alla i hela landet.

Samtidigt är det viktigt att den högspecialiserade vården inte blir en isolerad ö utan kontakt med andra delar av hälso- och sjukvården. Inte minst för patienter som har långt till den specialiserade vården är det viktigt att deras nära vård samverkar väl med den högspecialiserade kliniken. Detta kan ske genom tydliga uppdrag till de enheter som får ansvar för högspecialiserad vård.

Cancerfonden anser att:

• En bred nationell bemannings- och rekryteringsstrategi för cancervården ska tas fram utifrån en långsiktig horisont.
• En systematiserad medicinsk fortbildning för läkare ska genomföras.
• Målnivåer så att det i cancervården finns tid och utrymme för att delta i forskning ska sättas upp och säkerställas i lagar, statsbidrag, avtal och uppföljningar.
• Regelbundet riktade satsningar på ST-tjänster inom de områden där kompetensbrist inom cancervården riskerar att uppstå ska genomföras.
• Sjukvårdshuvudmännen ska tillföras de resurser som krävs för att säkerställa bemanningen inom cancervården på ett sådant sätt att den dimensioneras för att bedriva forskning och vård integrerat.
• Ett nationellt mål ska tas fram och åtgärder vidtas för att öka antalet forskare inom preklinisk och klinisk forskning. 
• En nationell satsning på fler kombinationstjänster inom cancervården ska genomföras. Satsningen ska även ge förbättrade förutsättningar för vårdens medarbetare att söka kombinationstjänster.
• En nationell strategi för att attrahera framtidens generation av medicinska forskare med ett ökat fokus på forskning redan under den medicinska grundutbildningen ska tas fram och genomföras.
• Fler forskningssjuksköterskor ska utbildas inom en nationellt enhetlig certifieringsprocess.
• Bemanningen inom cancervården ska stärkas genom särskilda resurser för att minska effekterna av covid-19-pandemin i form av färre upptäckta cancerdiagnoser.

Nationell strategi för hållbar kompetensförsörjning av cancervården

Bristen på specialistutbildad personal är ett hot mot cancervårdens utveckling. Brist på nyckelkompetenser såsom cytologer samt onkolog- och röntgensjuksköterskor riskerar att bli en flaskhals för en god cancervård.

Ökad förekomst av cancer, i kombination med stora pensionsavgångar inom sjukvården, fördjupar problemet.

Kompetensförsörjning innebär stora utmaningar och kräver nya kreativa lösningar där ett förbättrat samarbete mellan vårdinstanser, kliniker och personalkategorier kan utvecklas och förbättras.

Men det avgörande är en långsiktig planering. Minskningen av antalet diagnoser under covid-19-pandemin kan också innebära en förändrad vårdbelastning under en lång period.

Bemanning behöver planeras för att kontinuerligt kunna möta detta konstant utökade behov av vård, som inte kan baseras på årliga tillskott utan hållbarhet. En bred nationell bemannings- och rekryteringsstrategi för cancervården utifrån en långsiktig horisont behöver tas fram.

Sveriges cancervård behöver också fler forskare.

Sedan 2005 har andelen forskarutbildade läkare minskat med mer än 15 procent. Det finns många orsaker till detta och de största hindren ligger sannolikt i villkoren kring att förena forskning med annan verksamhet.

Forskningssjuksköterskan spelar en nyckelroll vid kliniska studier. Fler forskningssjuksköterskor behöver utbildas inom en nationellt enhetlig certifieringsprocess.

Kliniskt verksam personal spelar en avgörande roll inom svensk cancerforskning. Forskarutbildad personal utgör en viktig och naturlig brygga mellan forskningen och det dagliga sjukvårdsarbetet. De bidrar till att nya medicinska rön kan omsättas i praktiken. Tyvärr upplever många att det blivit allt svårare att avsätta tid till forskning.

Målnivåer för att det i cancervården finns tid och utrymme för att delta i forskning behöver sättas upp och säkerställas i lagar, statsbidrag, avtal och uppföljningar. Ett nationellt mål ska tas fram och åtgärder vidtas för att öka antalet forskare inom preklinisk och klinisk forskning.

En nationell satsning på fler kombinationstjänster inom cancervården behövs. Samtidigt är det viktigt att forskningen har en tydlig plats i alla medicinska utbildningar och att det finns tydliga vägar in i forskning.

En nationell strategi för att attrahera framtidens generation av medicinska forskare med ett ökat fokus på forskning redan under den medicinska grundutbildningen ska tas fram och genomföras.

Obligatorisk fortbildning

Kontinuerlig medicinsk fortbildning är helt avgörande för att fasa ut föråldrade behandlingsmetoder och för att implementera nya mer effektiva metoder jämlikt över landet.

På grund av att vårdgivarna i Sverige inte har någon laglig skyldighet att erbjuda specialistläkare fortbildning riskerar patienter att träffa läkare som inte är uppdaterade på nya rön och nya effektivare behandlingsmetoder, vilket är en fara för patientsäkerheten och riskerar att öka skillnader i hälsa.

Läkarnas kompetens har en avgörande betydelse för hälso- och sjukvårdens kvalitet. Fortbildningen är därför en viktig del av utvecklingsarbetet inom vården. Dagens svaga reglering i hälso- och sjukvårdslagen är otillräcklig för att tillse att arbetsgivarna tar sitt ansvar för specialistläkares fortbildning.

Specialistläkares fortbildning ska regleras i föreskrift eller lag till exempel genom ett förtydligande av Socialstyrelsens ledningsföreskrift. I denna bör det läggas till att varje specialistläkare ska ha en individuell fortbildningsplan som följs upp och revideras regelbundet.

I fortbildningsplanen ska behovet av både extern och intern fortbildning framgå. Att vårdgivare och yrkesföreträdare uppfyller sina skyldigheter måste också vara föremål för extern uppföljning.