Bukspottkörtelcancer – cancervårdens svåraste utmaning?

 Forskare runtom i landet behöver samla mängder av kunskap om hur bukspottkörtelcancer uppkommer, fortskrider och framförallt hur den kan upptäckas tidigt och behandlas effektivare. Sjukdomen är en ”tyst” cancerform som behöver mer forskning och fler resultat.

Den bekymmersamma prognosen och det drastiska förloppet gör bukspottkörtelcancer till en grym sjukdom – både för patienter och närstående. Här finns inga glädjebudskap som när det gäller bröstcancer, lymfom och testikelcancer där överlevnadsstatistiken förbättras decennium för decennium. I stället står de flesta patienter inför samma dystra prognos nu som för 20 år sen. Trots att det är en relativt sett ovanlig tumör så skördar den många liv varje år – något fler kvinnor än män.

I de allra flesta fall när bukspottkörtelcancer upptäcks har sjukdomen nått ett långt framskridet stadium. Endast en minoritet av patienterna går att operera, och även bland dessa är prognosen dålig. För de allra flesta väntar ett snabbt och plågsamt förlopp, ofta med dramatisk viktnedgång och i många fall även svår smärta.

Som vid många andra tumörsjukdomar finns det vid bukspottkörtelcancer inga enkla samband mellan orsak och verkan när det gäller levnadsvanor och tumörutveckling. Man känner dock till vissa faktorer som kan höja risken.

• Ärftliga faktorer är förmodligen inblandade i cirka 5 procent av fallen. Personer som bär på en viss gen löper 40–50 procent högre risk att få sjukdomen.
• Tobaksrökning ökar risken för bukspottkörtelcancer; en uppskattning är att det finns en sådan koppling i cirka en tredjedel av fallen. Även snus anses vara en riskfaktor.
• Det finns ett samband mellan kronisk bukspottkörtelinflammation, så kallad pankre- atit, och tumörutveckling. Detta gör att alkoholmissbruk utgör en riskfaktor.
• En svensk studie tyder på att fisk och citrusfrukter kan skydda mot bukspottkörtel- cancer, medan hög köttkonsumtion ökar risken.

I en uppmärksammad studie publicerad hösten 2010 drogs slutsatsen att det i genomsnitt tar över tio år från det att en bukspottkörtelcancermutation uppstår tills en primärtumör bildas samt ytterligare ett decennium innan patienten avlider av sin sjukdom. Oftast växer alltså tumören i tysthet under lång tid, vilket innebär att det finns en möjlighet för tidig diagnostik. Ett stort problem är dock att symtomen vid bukspottkörtelcancer uppträder sent i sjukdomsförloppet och ofta är av så diffus karaktär, som viktnedgång eller obehag i magen, att de är svåra att direkt sätta i samband med en så svår sjukdom som bukspottkörtelcancer.

Går det att operera?

Frågan får ofta ett nedslående svar när det gäller bukspottkörtel- cancer. Endast i cirka 20 procent av fallen anser man att nyttan av en operation överväger nackdelarna. Patienterna har ofta en så spridd sjukdom att operation är lönlös.

Sverige har i dag flera duktiga forskargrupper inom området, men samordningen och omfattningen av verksamheten har potential att utvecklas. De nationella nätverken och de intellektuella och materiella resurserna behöver knytas närmare varandra. Till exempel kan effektivare sammanställning av registerdata och utbyte av vävnadspro- ver skapa möjligheter till populationsbaserad forskning av hög klass – ett område där Sverige av tradition ligger steget före omvärlden. Här kan RCC-strukturen förenkla samarbetet på alla plan, oavsett om det handlar om personlig kommunikation, regis- terföring eller hantering av vävnadsbanker.

Det första steget är att optimera vården utifrån dagens förutsättningar:

Färdigställa ett nationellt vårdprogram för handläggning av patienter med bukspottkörtelcancer. Röster inom cancervården uttrycker oro över att kunskapen inom bukspottkörtelcancerområdet endast delvis är systematiserad och till viss del utspridd. Det är angeläget att ett nationellt vårdprogram sammanställs så fort som möjligt. Ett dokument med titeln ”Riktlinjer för handläggning av patienter med pankreascancer” publicerades i Läkartidningen 2002, men detta är i starkt behov av uppdatering. Av de sex sjukvårdsregionerna är det endast fyra som har skrivit regionala vårdprogram.

Här finns det däremot glädjande besked. I anslutning till arbetet med Nationellt kvalitetsregister för tumör i pankreas och periampullära området har initiativ tagits för att inleda arbetet med ett nationellt vårdprogram. Ett multiprofessionellt nätverk har skapats med representanter från olika yrkesområden och arbetet planeras ta fart under 2011.

Grunden måste läggas för ett genombrott

Varför är bukspottkörteltumörer jämförelsevis mer motståndskraftiga mot både strålning och cytostatika än de flesta andra tumörformer? Här krävs grundläggande molekylär- och cellbiologiska studier så att vi får ett grepp om bukspottkörtelcancers uppkomst och utveckling samt de tumörvarianter som sannolikt föreligger. I dag är tumörutvecklingen vid bukspottkörtelcancer i stort sett en vit fläck på cancerforskningens karta

 

Onkologin behöver utvecklas

Christos Dervenis, känd pankreaskirurg från Aten, sa på ett möte våren 2010 att ”surgeons have done almost all they can regarding pancreatic cancer... now it’s time for the oncologists and molecular biologists to do their best”. Utveckling av kirurgin ger sannolikt endast marginella effekter på överlevnaden, men kan genom centralisering förbättras så att dess påverkan på individen minskas och därmed ge förutsättningar för att patienten snabbare kan åtnjuta annan botande behandling. Nu måste också den on- kologiska behandlingen utvecklas på basis av breda, internationella multicenterstudier (se faktaruta om ESPAC-4-studien).

Text från Cancerfondsrapporten 2011