”Min enda tanke är att besegra sjukdomen”

Förra gången Martin Kragh intervjuades av Cancerfonden hade våren kommit till Midsommarkransen. Då var det 2023, nu är det juni år 2025 och den idylliska förorten strax söder om Stockholm är om möjligt ännu vackrare i sin överväldigande grönska.

På innergården utanför Martin Kraghs lägenhet i en av de gulputsade huslängorna har en schersminbuske slagit ut sin vita blom.

Redan i det alltigenom ljusa hemmets hall, som ligger på andra våningen, förstår man det är en kreativ familj som bor här. Teckningar signerade de båda döttrarna, åtta och elva år gamla. Ett piano och så Martins dyrbara skivsamling.

Innan jag konkret visste, hade jag en känsla av att något var fel.

Vid det förra intervjutillfället hade han just opererats för bukspottkörtelcancer och sjukdomen tycktes hejdad. Nu är tumören tillbaka.

– Majoriteten av dem som får min sjukdom är döda inom några år, säger han på sitt stillsamt konstaterande sätt.

Men det ska visa sig finnas ljusglimtar, tydliga tecken på en vändning.

Ger snart ut en ny bok 

Med sin djupa expertis om östeuropeisk politik och historia har han ideligen setts och hörts i media när Rysslands krig mot Ukraina kommit på tal. Han är förutom forskare också författare och innan han blev sjuk kunde han arbeta ”uppemot femton timmar om dagen”.

Även om den arbetstakten ligger bakom honom har han de senaste åren skrivit en ny bok som strax ska gå till tryck, med den dramatiska titeln Historiens återkomst: Europa och världsordningens sammanbrott.

– Syftet är att ta ett helhetsgrepp kring och visa den historiska bakgrunden till de här kriserna och förloppen som vi ser idag, berättar han och radar upp världens aktuella oroshärdar: Det rysk-ukrainska kriget, konflikterna i mellanöstern, maktstriden om ledarskap mellan USA och Kina.

Vi slår oss ner i arbetsrummet.

Hur reagerade du nu när du fick beskedet, den här gången?

– Jag visste ju att cancern kunde komma tillbaka så jag var inte förvånad, men nu går det inte att operera, så det var ett mycket värre besked än det första.

– Innan jag konkret visste, hade jag en känsla av att något var fel. Jag hade successivt återfått energin och börjat jobba. Sedan kom den molande tröttheten tillbaka, förra senvåren, och jag tänkte att den tröttheten känner jag igen.

Experimentell behandling  

Han berättar att han fick veta att metastaser hade upptäckts och att själva tumören var synlig igen och spridd i matsmältningsområdet.

– På levern i mitt fall, antagligen också i blodkärl intill.

Hur tog familjen det här, att du blev sämre igen?

– Vi var alla förberedda på den risken. Men jag tror att det som varit viktigt för barnen i vårt fall, är att jag trots allt varit närvarande här hemma. Och tack vare att jag de senaste veckorna har börjat må bättre kan jag göra fler saker än som vad annars varit fallet.

Saken är alltså den att Martin Kragh helt nyss fått ett på flera sätt glädjande besked. Han genomgår just nu en experimentell behandling på Karolinska sjukhuset i Solna, och är därmed en av deltagarna i en internationell studie med en speciell typ av cellgifter.

– Den har visat vissa önskvärda resultat, och det gör mig väldigt tacksam, för under våren växte tumören och metastaserna väldigt kraftigt, men de har börjat backa sista kvartalet.

Vad är speciellt med behandlingen? 

– Konventionella cellgifter har problem med att bita på bland annat min typ av cancer för att de har svårt att komma in till det tumörsmittade området, deras träffsäkerhet är inte så hög. 

– Den här experimentella typen av cellgift har anpassats så att den nästan har en slags kryssningsrobot som den är knuten till, som riktar in sig och hittar just metastaser och den verkar, ta i trä, ha haft en viss önskvärd effekt.

Mer tid med vänner och familj

Han säger att ”läkarna är väldigt glada, för vändningen”.

– Fast jag är fortfarande sjuk och man undersöker mig mycket noga löpande. Under överskådlig tid måste jag fortsätta att bli behandlad. Men man såg effekten redan efter två-tre behandlingar. Så det var ju fantastiskt.

– Min enda tanke är att jag ska besegra sjukdomen, och om jag inte kan besegra den ska jag fördröja förloppet så långt det går, och hålla ut.

Och den här fördröjningen, vad kan den ge?

– Helt enkelt att jag får mer tid med familjen och vänner, och kunna hålla mig sysselsatt med min forskning.

I stället för att tänka i termer av hopp, på vad som kanske händer om ett år, tänker jag helt och hållet på: vad är det senaste beskedet?

Kan arbetet vara en distraktion från orostankar också? 

– Absolut, det är ju mycket bättre för det allmänna mentala tillståndet att man sitter och förkovrar sig i den gamle tyske politikern Bismarcks korrespondens, i stället för att tänka på de senaste blodproverna.

– Att hålla sig sysselsatt och också försöka vara så fysiskt aktiv som kroppen tillåter, det är jätteviktigt när man är i mitt tillstånd. Sedan har det funnits perioder när jag har behövt vila väldigt mycket. Och vänja mig vid att när man har lyssnat på de intressanta poddarna får man också tugga i sig de pladdriga för att slippa ligga där med sina egna tankar.

Han skrattar till, igen. Det finns en speciell sorts lugn och energi hos Martin Kragh, som i sin lågmäldhet tycks skapa en stark och bestämd livsvilja, där även humorn har en plats. Trots, eller kanske på grund av, att han inte ryggar för fakta och villkoren för hans sjukdom.

Fokuserar på senaste beskedet 

Är det ett slags mirakel som har skett nu, att det kommit en vändning?

– Det här positiva är ju hela tiden med förbehållet att cancern kan hitta nya vägar. Men visst, om man inte tolkar det bokstavligt som att det skulle skett ett gudomligt ingripande.

– Om det finns ett mirakel skulle jag framför allt peka på den forskning och den läkarvård som bedrivs och som jag får ta del av, det är verkligen någonting alldeles enastående.

Och hoppet, hur behåller du det?

– I stället för att tänka i termer av hopp, på vad som kanske händer om ett år, tänker jag helt och hållet på: vad är det senaste beskedet? Nu sitter vi här och pratar och jag har fått den här mer gynnsamma informationen kring hur behandlingen går, och det är precis som man vill att det ska vara.

Det låter lite som att bestiga ett berg, att man tar ett grepp i taget, om klippan?

– Ja, och där du inte kan se vad som är runt krönet utan du får ta det som det kommer. Kanske blir det brantare, kanske blir det lättare.

Tänker du att det också kan ta slut, och du inte överlever?

– Givetvis är det någonting som man tvingas tänka igenom, men det är inget jag tänker på till vardags. Får jag ett sådant besked får jag förbereda mig utifrån det.

Vi reser oss upp från stolarna i arbetsrummet och stannar till vid skivsamlingen.

– Jag har gått loss och köpt några riktiga dyringar faktiskt.

Han visar upp en sådan raritet, ett album med en artist som spelar mycket bastung, jamaikansk så kallad dub.

– Den här skulle nog gå för tretusen.

Han drar ett skämt om musikintressets nörderier. Det finns en glädje här i hallen i hans hem. Det känns som att Martin Kragh faktiskt ”fångar ögonblicket” som det heter i klichén. På riktigt lever i och tar vara på stunden, det som är i detta nu.