Emelies svullna armhåla var bröstcancer

Upptäckt, diagnos och behandling. Allt inom loppet av några veckor.   Emelie Krantz, 43, berättelse visar hur mycket det betyder när cancervården fungerar som den ska.   

Emelie Krantz kände en svullnad i armhålan som visade sig vara bröstcancer. Foto: Magnus Laupa

– Det var april i fjol och allt började med att jag kände mig svullen i armhålan. På nätet läste jag att det kunde vara en infektion och lät saken bero.   

En vecka senare var svullnaden fortfarande kvar. Jag upptäckte också att det blev en indragning på mitt vänstra bröst när jag lyfte armen, så jag ringde vårdcentralen och fick snabbt en tid.

Läkaren kände igenom armhålan och bröstet och gav mig en SVF-remiss (standardiserat vårdförlopp).   

Detta var en fredag. Redan onsdagen därpå gjorde jag mammografi och ultraljud. Läkaren sa ’Det här ser inte så bra ut’. Jag blev rädd. De tog vävnadsprov och gav mig tid för magnetröntgen och för möte med läkare en och en halv vecka senare.  

Väntetiden var jobbig. Cancer är ett så laddat ord.   

 Tumörer och metastaser  

Min man följde med till mötet om provsvaren. Det var på Karlstad sjukhus, fyra mil från Kristinehamn där vi bor. De hade hittat tumörer i bröstet och metastaser i armhålan. Läkaren förklarade hur behandlingen skulle se ut, med cellgifter, operation och strålning.   

Jag minns känslan när vi gick därifrån. Jag förstod att jag hade en tuff tid framför mig och att det var ovisst hur det skulle sluta. Samtidigt har många omkring mig, däribland både pappa och mamma, haft cancer och överlevt. Jag tänkte "det här ska jag kämpa mig igenom".   

Kvinna bland träd
Emelie Krantz kände en svullnad i armhålan som visade sig vara bröstcancer. Foto: Magnus Laupa

Den 24 maj startade cellgiftsbehandlingen som pågick hela sommaren. Jag fick borrelia som gjorde att det drog ut på tiden. Redan efter två behandlingar hade tumörerna krympt med 69 procent. Efter ytterligare fem behandlingar syntes de inte längre.   

Tog bort femton lymfkörtlar  

Min cancervariant kallas HER2-positiv, samma som min mamma också haft. Prognosen är god. Man behandlas bland annat med en antikropp som hämmar tumörerna.

Innan den möjligheten fanns var utgången inte lika ljus. Jag ska få totalt 17 omgångar antikroppar, jag har tre kvar. De ges genom en spruta i armen eller benet.   

Efter cellgiftsbehandlingen opererade de bort den del av bröstet där tumören suttit. De tog också bort femton lymfkörtlar. Vid återbesöket fick jag beskedet att alla femton var benigna (godartade) – jag var cancerfri.  

Kvinna vid havet
Emelie Krantz berättar om livet efter dianosen bröstcancer. Foto: Magnus Laupa

Jag blev så glad! Jag har två barn, elva och tretton år, och de var oroliga under min sjukdomstid. Min dotter som är yngst blev lite mer mammig än vanligt. Jag lät henne vara det.

Vi förklarade för barnen redan innan första läkarbesöket. ’Det kan vara så att jag har cancer’, sa jag. Jag hade tjuvkollat i min journal. Av formuleringarna förstod jag ungefär hur det var fatt.  

Barnen fick klippa mitt hår

Det där med att tjuvkolla sin journal är inget jag rekommenderar. Det är lätt att läsa in saker som inte stämmer och så går man runt med ångest i onödan. Efter den första tjuvläsningen har jag väntat tills läkarna pratat med mig när det gäller sådana saker.  

Jag är 43 år. Det var i oktober jag fick veta att jag inte har cancer längre. I tio år ska jag äta tabletter för att förebygga återfall.

Jag kan ibland vara lite mer trött i huvudet än tidigare, men det är inte så konstigt med tanke på vad cellgifterna gör med kroppen. Jag är tillbaka på heltid på mitt arbete på en förskola.   

Emelie Krantz är tillbaka i arbete på förskolan. Foto: Magnus Laupa

Behandlingsprocessen har funkat väldigt bra. Vårdpersonalen har tagit mig på allvar. Jag fick cellgifterna intravenöst via en så kallad PICC-line (en central infart i en ven i armen) som behövde läggas om en gång i veckan.

Det gjorde jag på vårdcentralen här i Kristinehamn. Det var också här jag lämnade blodprov inför cellgiftsbehandlingarna.   

Kontaktsköterskor en stor trygghet  

Jag hade kontaktsköterskor både på bröstcentrum och onkologen, dit jag kunde vända mig med frågor. Det är inte jättemycket som jag har undrat över, men jag ringde någon gång om mina mediciner. Det är en stor trygghet att de finns.   

Mest bollade jag ändå med min mamma som gått igenom samma sak. Hon har varit mitt främsta stöd, tillsammans med min man, övriga familj och arbetskamrater.  

Vårdplanen har betytt mycket. Att veta hur vägen framåt ska se ut. Även om alla reagerar olika på behandlingarna, inte minst cellgifterna, är planen något att hålla sig i.   

En annan sak som hjälpt är facebookgrupper för bröstcancerdrabbade. Där har jag mött människor som tänker och undrar som jag. Där kan man skriva precis som det är.   

Jag valde från början att vara helt öppen med min diagnos. Dels för att det är min personlighet. Dels för att det ger kraft att orka.

Nu, när behandlingen är över, tänker jag inte låta cancerspöket sitta på min axel. Jag kan vara rädd ibland men mestadels lever jag här och nu och gläds åt att min cancer försvann.”  


Vill du få information om vårt arbete för att besegra cancer?

E-post

Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.