Annas oro lättade efter andra återbesöket, berättar hon. Foto: Tobias Welander.
Artiklar
Publicerad
7 dec 2015
Författare
Hanna Odelfors

Första tiden efter cancerbeskedet

Anna fick nyligen beskedet som 20 kvinnor får varje dag: du har bröstcancer. Vi ska följa hennes resa genom sjukdomen och här berättar hon om den första tiden, oron över att kanske inte kunna få barn – och om varför hon väljer att hålla cancern hemlig utanför familjen.

Första föraningen kom i augusti, hemma i badrummet. Anna sträckte sig efter en parfymflaska uppe på badrumsskåpet och såg i spegeln en liten men tydlig grop på undersidan av bröstet. När fingrarna kände efter fanns där en hård knuta. Även om Anna blev fundersam tog det någon månad innan hon gick till husläkaren, som remitterade till en specialistmottagning. Redan vid första ultraljudsundersökningen där förstod hon allvaret.

– Det ena bröstet kollade läkaren snabbt medan hon pratade på, men när hon kom till bröstet där jag känt knölen blev hon knäpptyst och undersökningen gick jättelångsamt. Direkt efter kom en sköterska in med en plastmapp med en återbesökstid. Hon la handen på min axel och sa ”det är nog bäst att du tar med dig någon nästa gång”. Då tänkte jag bara shit, nu är det kört. Jag ”visste” till 99 procent att läkaren hade sett cancer.

De tio dagar som följde fram till återbesöket beskriver Anna som de värsta hittills. Hon kunde inte sluta tänka på att cancer kan leda till döden och ville inte berätta om sjukdomsmisstankarna för vare sig familj eller vänner.

– Att ha känslan av att jag kanske ska dö och berätta för mina närmaste, som troligen reagerar på samma sätt, kändes inte bra. Först ville jag veta om det var allvarligt eller inte. Jag talade bara om det för en av mina systrar, som sedan följde med på återbesöket.

Vid det besöket fick Anna reda på att cancern spridits till en lymfkörtel i armhålan, men att läget inte var kritiskt. Anna samlade sin familj – mamma, pappa och de två syskon som ännu inget visste och deras respektive – på en middag för att berätta.

– Jag har aldrig varit så nervös inför en middag, jag grät flera gånger den dagen. Det var så stort för mig att berätta. Men det blev väldigt bra, och jag känner att vi kommit varandra närmare efter det. Vi har inte varit särskilt nära tidigare men sjukdomen verkar bli en slags öppning.

Efter det andra återbesöket, i mitten av november, lättade oron ordentligt. När läkarna berättat att utsikterna var goda. Och när insikten att en bröstcancerdiagnos är långt ifrån en dödsdom börjat sjunka in. Att drygt 80 procent av alla som drabbas faktiskt lever efter tio år.

– Läkarna gav ett så tryggt och säkert intryck att det snarare kändes som att jag ska gå igenom några influensor och en operation, sedan är jag frisk. Tänk om jag kunde fått slippa de där första veckornas ångest!

Familjen är en sak, men Anna vill ännu inte att några fler ska känna till cancern. Inte för att det är tabu men för att få fortsätta vara ”sitt vanliga jag”. Så länge det nu går.

– När man berättar att man fått cancer så kan det chocka omgivningen och folk börjar kanske instinktivt bete sig annorlunda, vilket påverkar ens relationer. Jag vill heller inte att mitt beteende ska tolkas utifrån att jag har cancer. Är jag irriterad så kanske jag bara är irriterad, det behöver inte vara på grund av sjukdomen.

Bara en kompis har fått veta och hon tillhör inte det närmsta kompisgänget. Att andra vänner inte vet tycker Anna var svårare i början – när hennes oro var större och känslorna satt mer utanpå.

– Då kunde jag vara rädd för att börja gråta inför personer som inget visste. Men nu tycker jag att det funkar bra, det är skönt att kunna träffas och umgås som vanligt. Jag avvaktar nog med att berätta för fler tills håret faller av och sjukdomen börjar synas.

Anna har desto svårare att bestämma sig för om, och hur, hon ska berätta i jobbsammanhang. Hon driver eget företag och inför samarbetspartners är det viktigt att framstå som stark, menar hon. Frågan är också hur det går att vara sjukskriven som ensam i ett företag som inte går att pausa.

– Läkarna har sagt att jag får räkna med att vara borta stötvis under sex månader, men i dag finns ingen annan som kan göra mitt jobb.

Men det Anna tänkt mest på efter diagnosbeskedet är en helt annan sak: möjligheten att få biologiska barn i framtiden. Både cytostatika och strålbehandling kan leda till nedsatt fertilitet eller att man blir helt infertil.

En lösning är att plocka ut äggceller och frysa ner dem innan behandlingen börjar, men Anna har passerat åldersgränsen på 40 år som de flesta kliniker tillämpar på grund av att chansen att äggen ska klara nedfrysningen minskar med åldern. De senaste veckorna har Anna lagt ner otaliga timmar på att ringa runt till privata kliniker i Sverige och utomlands för att hitta någon som kan hjälpa till. Nyligen fick hon napp – i Riga.

– Jag vet att jag är till åren kommen för att skaffa barn, men om jag ska bevara en liten möjlighet till biologiska barn så är det troligen enda alternativet.

Tanken är att i så fall göra en provrörsbefruktning när behandlingarna är avslutade. Men inför en graviditet skulle Anna behöva avbryta den hormonbehandling som brukar pågå under fem till tio år, vilket hennes läkare avråder ifrån.

Redan om en dryg vecka stundar den första kuren cytostatika och innan dess måste Anna ta ett beslut. Åka till Riga – eller ge upp hoppet om biologiska barn.

– Det är nu eller aldrig.

Förra veckan träffade Anna sin läkare för att gå igenom behandlingsupplägget. Först tre kurer cytostatika med tre veckors mellanrum för att krympa tumören. Därefter mammografi för att se hur cancern reagerat, och så tre kurer till följt av ny mammografi. Sedan operation och strålbehandling, om ingen mer cytostatika behövs. Redan om någon vecka ska en piccline, en tunn kateter som cytostatikan ges igenom, sättas in i armen.

– Att få all den här informationen blev ett slags uppvaknande, allt känns plötsligt mycket mer verkligt. Just nu är jag rätt skakis.

Vi ska följa Anna på vägen genom sjukdomen och behandlingarna. Håll utkik efter nästa gång vi träffar Anna här på Cancerfonden.se.

Hanna Odelfors

Medicinjournalist och redaktör för Rädda Livet

Visa fler