Smärtan visade sig vara magsäckscancer

I slutet av 2022 bestämmer sig Marcus Aspsjö och två kompisar för att skida längs det vita bandet. Alltså längs med hela den svenska fjällkedjan, från Grövelsjön till Treriksröset.  

Totalt är sträckan 150 mil, och de planerar att vara ute mellan 70 och 80 dagar. Turen kommer att gå genom barrskog, över kalfjäll, över toppar och genom dalar.  

De restaurerar gamla specialpulkor, syr om sovsäckar, lägger upp en plan och börjar förbereda sig.  

– Att äventyra är att vara i en kreativ process. Man får en idé och sen är det en otrolig resa i att se hur långt man kan dra den och var man tillslut landar. 

Van vid extrema förhållanden  

Marcus har under större delen av sitt vuxna liv varit ute på olika äventyr runt om i världen. För att nämna ett axplock har han vandrat över Island, rullskidat tvärs över Australien, paddlat kajak från Sverige till Svarta havet, åkt longboard från Karesuando till Sveg, paddlat SUP genom Alaska och vandrat genom Indien.  

Nu står att skida längs med det vita bandet näst på tur. Sagt och gjort. I februari 2023 ger de sig av.  

Varje morgon vaknar han i tältet, i pannlampans sken ser han hur hans andetag blir till små vita moln som stiger mot tältduken. Det är 25 minusgrader ute och inte särskilt mycket varmare inne i tältet.  

Motvilligt tar han sig ur sovsäcken för att dra på sig kläderna. Han gör sig redo för en ny dag, packar ihop utrustningen på pulkorna och skidar vidare genom bergen för att nästa eftermiddag slå läger igen. 

Vissa dagar är stormiga. Vissa dagar kör de fel. Andra dagar är vindstilla, gnistrande och fullkomligt magiska.  

En vecka in på äventyret får Marcus ett meddelande från sin sambo om att de ska bli föräldrar. Ett helt nytt litet äventyr håller på att gro i magen där hemma. Han ska bli pappa. Uppfylld av nyheten berättar han det för precis alla de möter.  

Det är relativt lätt att påstå att han där och då står på toppen av livet.  

När allt vänder 

Men på dag 34 förändras något. Marcus får ont i magen. Från ingenstans kommer en smärta som han får allt svårare att uthärda. Äventyrstruppen fortsätter att skida och lyckas ta sig till en fjällstation där de tänker vänta ut det och samla kraft för att fortsätta. Men i stället för att avta blir smärtorna värre.   

Efter ett dygn på fjällstationen är situationen inte längre hållbar. Magsmärtorna är nu outhärdliga och de kallar på hjälp. Efter några timmar kommer fjällräddningen.  

Under en stjärnklar himmel som färgas grön av norrskenet packar de in Marcus i en räddningspulka och tar honom med sig ner för fjället.  

Beslutet om att avbryta äventyret är svårt, trots hälsoläget. 

– Man förbereder sig så otroligt länge och noga för att genomföra ett äventyr så när man väl är ute är det hela ens värld. Det satt riktigt långt inne att acceptera att det inte gick att fortsätta.  

En ny resa tar sin början 

Fjällräddningen tar honom till Lycksele lasarett. De första röntgenbilderna ger inga klara besked och beslut tas om att han ska opereras akut. Det sista läkaren säger innan Marcus sövs ner är att de inte vet vad som är fel och att de måste öppna upp buken för att ta reda på det.  

På uppvaket får han beskedet att han numera har en stomi och att läkarna sett något där inne som de tror kan vara en tumör.  

– Jag kastades in i en ny verklighet. När jag vaknade efter operationen hade hela mitt liv vänts upp och ner.  

Från att han nyss känt sig i form att skida flera mil om dagen med en packning på 54 kilo på släp har Marcus nu svårt att ens gå sjukhuskorridoren fram och tillbaka. 

Får komma till sitt hemsjukhus 

Efter några dagar i Lycksele flygs han ner till Norra Älvsborgs länssjukhus för vidare undersökningar. Han skickas även fram och tillbaka mellan Sahlgrenska och Östra sjukhuset för olika läkarbesök. 

Mellan varven fylls tiden av väntan på besked om vad det egentligen är läkarna har hittat och vad det kommer få för konsekvenser.  

Och i en parallell verklighet håller ett nytt liv på att ta form i magen på hans sambo. De går på mödravårdscentralen och följer bäbisens utveckling.  

– Samma dag som vi hade varit på ultraljud och bjudit hem familjen för att fira att vi skulle bli föräldrar ringde det från sjukhuset. 

I ena rummet står Marcus mamma med en tårta i händerna och i telefonen säger läkaren att provsvaren visar att det är värre än de befarat.  

Det är cancer  

Marcus får beskedet att det är tjocktarmscancer och att hans chanser att överleva är ungefär 30 procent.  

Likt spåren efter ett par skidor löper nu livet och döden jämte varandra i familjen.  

Efter beskedet bryter Marcus och hans sambo ihop. Hur hanterar man det här? Vart ska de ta vägen med allt? Och tajmingen? De ska ju bli föräldrar.  

– Det var väldigt svårt att förhålla sig till de där ytterligheterna. Men jag var tvungen. Cancern tvingades jag in i ofrivilligt och där tog jag ett steg i taget utan att fokusera för mycket för långt fram. Vetskapen om att vi skulle bli föräldrar var i den tuffa situationen ändå något väldigt positivt som lyfte oss, både mig och min sambo.  

Med diagnosen tjocktarmscancer planeras nu för ytterligare en operation, en så kallad hipec-operation.  

Marcus som är sjuksköterska i botten vet vilket stort ingrepp det är och läser på om de väntade komplikationerna som följer. Återigen påbörjas en rad förberedelser. Framförallt mentalt.  

– Jag försökte samla kraft och hitta inställningen om att “okej, nu satsar vi och kör bara”.  

Nya besked som förändrar allt

Men ett par dagar innan det är dags för operation ringer läkaren igen. Proverna som tagits från den senaste röntgen och en gastroskopi-undersökning visar nu något som förändrar allt.  

Marcus kallas in på ett nytt besök. 

– Då fick jag beskedet att det inte var tjocktarmscancer, utan magsäckscancer. Dessutom var den spridd och de där 30 procenten hade förvandlats till noll. 

Operation är inte längre aktuellt, nu är det cellgifter som gäller med målet att bromsa utvecklingen. Att bota är inte längre ett alternativ.  

– Det kändes som jag befann mig i fritt fall.  

I graviditeten har de samtidigt nått vecka 20 och det nya beskedet kastar dem in i nya känslomässiga stormar. Det är en torktumlare och Marcus beskriver det som att de olika beskeden avlöser varandra och blir kaka på kaka.  

– Hela våren hade präglats av så många dåliga besked så detta kändes bara som ett i raden av dem. Liksom “jaha nu är den tydligen obotlig också”. 

Ett mantra växer fram  

Det tar ett tag att landa i situationen och det nya beskedet. Hur ska livet bli nu? Tankarna på bäbisen, på att kanske inte få se sitt barn växa upp, på hur han kommer vara som pappa, som sambo, hur han ska orka, hur han kommer må.  

Rädslan för att slitas från allt som väntar blir övermäktig.  

– Jag hamnade på väldigt mörka platser där kärleken till livet kändes långt, långt borta.  

Men med tiden är det några meningar som lyckas slå rot i honom, som upprepas inom honom, som blir till ett mantra.  

“Det finns väldigt mycket i livet att vara rädd för. Men det finns ännu mer att vara tacksam för.”  

– När tid hade gått och jag hade samlat mig bestämde jag mig. Det ska vara tacksamhet och kärlek som guidar mig igenom det här, inte mörker och rädslor.  

Cellgiftsbehandling på obestämd tid 

Marcus cellgiftsbehandling, en kombination som kallas Folfox, får han för första gången i juni 2023 och den planeras fortgå på obestämd tid framöver med målet att bromsa utvecklingen av sjukdomen.  

Vissa av behandlingarna är tuffa och han känner sig som en zombie, så medtagen att han knappt orkar gå ut till bilen från sjukhuset.  

Ibland är hans värden låga och det sätts in längre uppehåll mellan behandlingarna. Men efter ett tag vänder det och han får mer energi. Och så fort orken finns ger han sig ut i naturen, sover i hängmattor, paddlar och cyklar.  

Att känna hopp i hopplösheten 

Både Marcus och hans sambo vet och förstår läget och hur prognosen för diagnosen ser ut. I alla kontakter med vården är också budskapet tydligt. Sjukdomen är obotlig. Vården verkar väldigt mån om att de ska förstå det.  

– Som att de verkligen ville pränta in hopplösheten. 

Men för Marcus och hans sambo är det trots det viktigt att våga tro på att det ska gå bra.  

– Jag ville ta sikte på att det här ska gå vägen.  

Att cancern är obotlig är något som Marcus väljer att skriva inom citationstecken när han delar med sig av sin berättelse i sociala medier. Det är dels ett steg i hans egen mentala inställning till livet, men det är också en typ av ställningstagande.  

– Jag som jobbat inom vården vet ju att det är stora etablerade studier som alla besked och prognoser baseras på. Men jag vet också att det är så mycket man inte vet. Att man inte har alla svar ännu.  

Även i situationer när provresultaten är dystra och utsikterna är mörka framhåller Marcus hur viktigt det är för honom att ändå få känna hopp. Det är något han jobbat mycket med själv men som han ofta saknat från vården. Förutom vid ett tillfälle.  

– Det var när läkaren sa, “vi vet inte allt Marcus, det dyker upp nya mediciner hela tiden och vi får hoppas på det bästa”. Det gav mig en helt annan känsla efteråt. 

Livet växer  

Och i den parallella verkligheten fortsätter livet. I oktober 2023 föds sonen Rime. I maj 2024 gifter sig Marcus och hans sambo Sofia.   

De åker på bröllopsresa hela lilla familjen i Norge i en husbil. Och kanske är det här fröet till drömmen om ett nytt äventyr börjar gro.   

Äntligen positiva besked  

Var tredje månad görs en röntgen för att kontrollera cancerns spridning och det är något i behandlingen som ser ut att fungera.  

Ett år efter att läkaren sagt att Marcus cancer aldrig kommer att minska sitter hon där och konstaterar det rakt motsatta. På de senaste röntgenbilderna ser man nu att all spridning är borta. 

Läkemedlen har effekt och Marcus tror också att hans inställning och livsstil har spelat roll.  

– Jag förstår att läkarna rent medicinskt inte kan bekräfta att det har bidragit till resultaten. Men hon sa att vad det än är jag gör nu så funkar det och att jag ska fortsätta med det.  

Att leva med obotlighet 

Marcus har aldrig brytt sig om att få ett estimat av tid eller prognos för tiden som är kvar. Han tror ändå inte att vården kan ge några exakta besked där. Då har det varit viktigare för honom att leva livet fullt ut och göra det bästa av situationen.   

Under veckorna han inte får behandling fylls dagarna av god mat, träning och familjeliv. Han vill kompensera för de behandlingsveckor då han inte har möjlighet att vara lika närvarande.  

Sonen Rime är nu arton månader och har lärt sig gå. Det är full fart där hemma.  

Planerar för nytt äventyr 

Den senaste perioden har Marcus känt sig så pass stark igen att han i sommar planerar för ett nytt äventyr. Denna gång med tema löpning.  

I augusti och september är planen att han ska springa genom Sverige, från Treriksröset i norr ner till Smygehuk i söder. Parallellt med löpningen ska han samla in pengar till cancerforskningen. 

– Jag har ställt mig frågan ett par gånger. Jag är obotligt sjuk i cancer och får cellgifter varannan vecka, är det verkligen rimligt att jag ska springa genom Sverige? Men bara tanken på det. Det känns så spännande och kul! Jag kan inte släppa tanken på ett nytt äventyr!   

Mot oändligheten och vidare 

Något som slagit Marcus under erfarenheten av cancer är alla likheter som finns mellan att vara svårt sjuk och att äventyra.  

– Alla motgångar och medgångar. Man siktar mot det okända, mot oändligheten, mot en horisont som man inte vet vad det finns bakom. 

Efter att ha gått i boktankar tidigare inser han genom erfarenheten av obotlig cancer att han har något viktigt att berätta. Cancern har tvingat in honom i stormar betydligt värre än de han varit med om på sina äventyr. Men det finns likheter.  

Han bollar tankarna om att fläta samman berättelserna från alla äventyr med upplevelsen av cancern och ett förlag nappar på idén. 

– Det blir en bok om att resa, kan man säga. 

Titeln kommer bli “Mot oändligheten och vidare” och den planeras släppas under året. Från försäljningen kommer tjugo kronor per bok skänkas till Cancerfonden och svensk cancerforskning. 

Hoppas bidra med inspiration 

Marcus vill att boken ska bli en inspirationskälla för andra som går igenom något liknande, eller andra typer av tuffa perioder i sina liv. Han hoppas också att det ska bli riktigt underhållande läsning med äventyrsberättelser från världens alla hörn. 

– Jag kommer droppa mina absolut bästa äventyrshistorier i den här boken! Det finns så många stunder där ute som jag har haft känslan av att leva livet fullt ut och många av de känslorna har jag här hemma i det jag upplever nu också.  

Han hoppas att pengarna från hans insamling ska kunna bidra till ökad kunskap om cancer och nya forskningsframsteg. 

– Så att vi faktiskt besegrar den en dag också.