"Äntligen vågar jag se framåt igen!" 

Många har sett hennes foton på Instagram. Bilderna där Isabell Segerstedt sitter med en nyfödd bebis i famnen.  

Det var nämligen då det började. Med en knöl i bröstet, som hon trodde var mjölkstockning men som visade sig vara bröstcancer.

Det är fem år sedan hon hade sitt första möte med läkaren som berättade om behandlingsplanen som skulle dra igång, och som förklarade att man först bara skulle kolla så att cancern inte hunnit sprida sig. 

Det hade den. Undersökningen visade metastaser, dottertumörer, i levern. 

– Jag kunde ju inget om cancer, så jag tyckte det lät bra att den inte hade spridit sig till skelettet eller lungorna.  

Obotlig cancer 

Men snabbt förstod hon att läkarens budskap var ett annat: Cancern var kronisk. Obotlig.  

– Plötsligt fick jag börja bearbeta att jag kanske inte skulle få ett superlångt liv.  

Läkarna gav henne tre år kvar att leva, det var vad statistiken för spridd bröstcancer var då. Sedan dess har nya läkemedelsbehandlingar kommit som ökar livslängden för patienter med spridd bröstcancer och möjliggör behandling för betydligt fler.

Isabell Segerstedt förberedde sin begravning och planerade för hur hon skulle skapa minnen med sina barn så att de skulle komma ihåg sin mamma. Och så gifte de sig, hon och Kristian, barnens pappa, för att säkert hinna manifestera sin kärlek. 

Behandlingarna var tuffa men gav goda resultat. Cellgifter och antikroppar gjorde att all cancer som var synlig vid skanning gick tillbaka på bara ett år. Kontrollerna, som först gjordes med tremånadersintervall, glesades ut.  

Tumören kom tillbaka 

För ett drygt halvår sedan kände Isabell Segerstedt återigen en knöl i bröstet. Det var modertumören som kommit tillbaka, men i en muterad och lättbehandlad form. Isabell Segerstedt är nu framgångsrikt opererad och strålbehandlad.  

Hon säger att hon har forskningen att tacka för att hon lever. Mer specifikt den medicin som kom 2014 och som behandlar HER2-positiv bröstcancer. Medicinen heter Perjeta och kompletterar Herceptin, en annan antikropp mot HER2-positiv bröstcancer. Herceptin kom redan 2001 till Sverige. 

– Utan den hade jag inte levt idag. Jag har kronisk cancer, men man kan inte se någon aktivitet, inte ens där metastaserna suttit. 

Isabell Segerstedts fall illustrerar vad ökad kunskap kan betyda och hur den nya kunskapen också kan väcka nya frågor. Vad är det hon behandlas för i dag egentligen, en sjukdom som inte syns? Och vad skulle hända om man pausar behandlingen?  

– Det är ett fantastiskt dilemma. Vi är flera patienter som fått samma behandling, med väldigt goda resultat, men det finns ännu ingen forskning som kan vägleda här.  

Tar igen den förlorade tiden 

Klart är ändå att livet har normaliserats. Isabell Segerstedt har just fått en ny rektorstjänst på en skola utanför Eskilstuna, där familjen bor.  

Barnen är sex och tio år. Isabell försöker ta igen den förlorade tiden. 

– Min äldsta son har burit på stress, sorg och rädsla. Han var med när jag rakade håret, vi var öppna med att jag kanske skulle dö. Det fanns en period då jag sköt honom från mig för att orka med min livssituation. Nu vågar jag släppa in honom i mitt hjärta igen och visa vad han betyder för mig. 

Äntligen har de börjat leva med en vardag som andra barnfamiljer, säger Isabell Segerstedt. 

– Jag är väldigt tacksam över det liv jag har fått. Som allvarligt sjuk lär man sig vad det innebär att vara levande. Jag har tvingats reflektera över alla stora frågor, kring, död, mening och vad som är värdefullt.