Hennes man hittade knölen i hennes bröst

Sven-Åke hade i många år haft uppdraget att regelbundet känna igenom Sannas bröst för att hålla koll på eventuella förändringar. Sanna själv slarvade med det. I april 2020 upptäckte han något som han aldrig hade känt förut. 

Men Sanna tyckte inte att det var något att gå vidare med. Mammografin ett par månader tidigare hade ju visat att allt såg bra ut. Dessutom var det pandemi och hon hade ingen lust att belasta vården ytterligare, så hon lät det vara. 

Tog med skriftliga instruktioner till vården

Men när Sven-Åke och döttrarna, som alla är läkare, stod på sig och tjatade på Sanna att hon skulle kolla upp det gav hon med sig. 

Dottern Linda gav henne utförliga instruktioner kring vad det var Sven-Åke hade känt och var förändringen satt så att Sanna skulle kunna beskriva det för vården.

I slutet av maj ringde hon till vårdcentralen hemma i Nyköping och de skickade genast en remiss till bröstmottagningen i Eskilstuna. I slutet av juni kallades hon till ett besök. 

Utdrag ur Sannas dagbok:

25/6: Sven-Åke och jag åkte till Mälarsjukhuset och jag fick gå in själv på grund av Corona. En ny mammografi gjordes, de gjorde även en extra förstoring. Ett ultraljud gjordes där läkaren konstaterade en förtätning på högra bröstet. 

På ultraljudet syntes en liten förtätning på utsidan av höger bröst, precis det som Sven-Åke hade känt ett par månader tidigare. Han hade haft rätt.

För att ta reda på vad förtätningen var för något togs en biopsi och skickades till labb för analys. Sanna och Sven-Åke åkte till landet och efter några dagar valde Sanna att själv gå in och läsa i sin journal. 

Utdrag ur Sannas dagbok:

8/7: Vi läste på 1177 att det var en malign tumör.

Det var så hon fick beskedet. På 1177 stod också att en operation väntade.

– Då blev jag knäsvag, och tankarna snurrade till. Vi tittade på varandra och tänkte okej, nu är det mitt under semestern i pandemitider, nu gäller det att jag inte blir förkyld och att vi får en operationstid så att vi kan få bort tumören. 

"Ta gärna med en närstående"

När de kom hem till Nyköping igen hade hon fått hem kallelsen till läkarbesöket. I den stod det, ”ta gärna med en närstående”.

Den 14 juli, på Sanna och Sven-Åkes bröllopsdag, åkte de till läkaren. I vanliga fall är det vid det besöket som beskedet om att tumören är malign ges. Men nu låg Sanna steget före. Hon visste redan att det var cancer.

– Jag frågade när jag kunde få en operationstid och jag sa att jag kunde ta ett återbud med kort varsel om det skulle dyka upp något. Jag tror att läkaren och sjuksköterskan blev lite förvånade att jag var så förberedd och lösningsorienterad. Men jag ville bara bli av med tumören. 

Var symtomfri, opererades snabbt

Och hennes företagsamhet hade effekt. Redan den 22 juli fick Sanna en operationstid. Sven-Åke skjutsade henne till Mälarsjukhuset i Eskilstuna. På grund av pandemirestriktionerna fick han inte följa med in.

Under tiden hon skulle opereras planerade han att gå en golfrunda. Men han hann inte ens gå klart rundan innan Sanna var klar och skrevs ut.

Utdrag ur Sannas dagbok:

22/7: Operation. Sven-Åke skjutsar mig till Mälarsjukhuset, jag går först till klin-fys och får en spruta. Skrivs in på dagavdelningen och byter om. Snabbt upp på operation. Där träffar jag kirurgen Umit som går igenom operationen. Jag rullas in och möts av ett glatt gäng. Vaknar av att Umit står bredvid sängen på uppvaket och berättar att allt har gått bra. 

– Jag upplevde aldrig att jag hade cancer eftersom jag var helt symtomfri. Jag blev av med cancern innan jag ens förstod att jag hade den. 

Operationssårets förband skulle tas bort efter några veckor. Med uppslutningen av alla läkare i familjen kunde det göras på landet. 

Utdrag ur Sannas dagbok:

1/8: Efter tio dagar tar Sven-Åke bort tejpen. Allt såg fint ut. Jag hade tre läkare och en fyraåring runt mig och jag kände mig helt trygg. “Det är synd om mormor, tutten är blodig”, konstaterar Oskar, 4 år. 

Nu väntade resten av behandlingarna. Cytostatika, strålning, immunterapi och anti-östrogen. 

– Jag var nog inte helt förberedd på hela behandlingsprocessen. Jag fick ju hela kittet. Men jag sa till mina väninnor: “Ja de satsar ju i alla fall på mig” när de undrade hur allting kändes.

Utdrag ur Sannas dagbok:

7/9: Min första behandling. Den startade faktiskt redan den 6/9 med 32 kortisontabletter. Jag fortsatte med kortison innan första behandlingen och Sven-Åke var med vid inskrivningen där jag fick chans att ställa mina frågor. Min sjuksköterska svarade tålmodigt på alla frågor. Därefter fick jag en herceptinspruta i benet innan cellgifterna. 

För att stå ut med biverkningarna bestämde sig Sanna för att se på behandlingarna som drinkar. Hon tänkte att det skulle bli lite enklare om hon kunde se på måendet som en ”hangover” i stället för biverkningar efter cellgifter. 

Så när det var dags för första cellgiftsbehandlingen sa Sanna till sin sköterska:
– Jag vill inte ha några cellgifter. 
– Nähe? sa sköterskan lite osäkert.
– Nej, jag vill ha drinkar istället, sa Sanna och log.

Sköterskan fattade vinken direkt och hakade på.
– Ja okej då, och vilken drink skulle du vilja ha idag då?
– Jag tror jag tar en gin och tonic.

Biverkningar som feber och blåsor

För Sanna har det varit viktigt att blicka framåt, att våga tro på att allt ska gå bra, att ta en dag i taget och försöka leva ett gott liv så gott det går mellan varven. 

Det är inte hur man har det utan hur man tar det, har varit ett slags motto. Inte bara i den här situationen utan även genom andra perioder i livet. 

– Man stöter på en motgång och då får man stanna upp och tänka, hur tar jag mig igenom det här? Hur löser vi det här? Det är så jag är bara.

Men efter första “drinken" började de första biverkningarna göra sig påminda.

Utdrag ur Sannas dagbok:

16/9:Jag vaknade med feber. 38,8. Febern ökade till 39,2 för att sen klinga av under dagen. Utslag i hela ansiktet. Såg ut som en flugsvamp. Blåsor i munnen, läppen och tandköttet gjorde ont.

Febern var en ständig följeslagare. Liksom stickningarna i fötterna. Tröttheten. Hon var beredd på att håret skulle falla av så hon klippte sig kort för att inte behöva fånga upp så långa hårtestar. 

Men när slingorna sen föll av en efter en blev det verkligt på ett annat sätt. En väninna till henne hjälpte henne att åka till ett ställe och beställa en peruk. Men Sanna trivdes aldrig i den. 

– Det var inte jag.

Sydde sina egna huvudbonader

Förutom Sven-Åke var det bara en annan person som Sanna träffade. En väninna, Kate, vars make också var sjukskriven så hon visste att de var noga och höll sig isolerade från covid-smittan. 

Väninnan kom och hälsade på och tillsammans sydde de nya huvudbonader. De sydde matchande set med t-shirts och sjalar. Besöken blev små välbehövliga pauser av att tänka på något annat än sjukdomen och behandlingen.

Utdrag ur Sannas dagbok:

13/10: Ingen feber. Lunch med Kate. Därefter kom symaskinerna fram. Två långklänningar fixade, en t-shirt samt tre huvudbonader. Och Kate sov över så vi fortsatte även på onsdagen med att sy. Jag var extra stolt över att t-shirten blev så fin.

Eftersom Sanna var symtomfri under tiden innan tumören opererades bort var det först efter behandlingarna som hon började känna sig sjuk. 

Utdrag ur Sannas dagbok:

22/10: Lite seg idag. Bara 37 grader. Men tung i huvudet. Lite tinnitus, torr i munnen, körde Sofia-gympa på SVT, jobbade lite, såg på tv. Försökte göra en egen peruk av mitt eget hår. Gick inte så bra. En kompis kom förbi. Vi tog en kort promenad. Det var kämpigt idag. Har ont i leder och i kroppen. Seg. Tungan kändes stor. Tinnitus. Fötterna värkte. 

Känsligt immunförsvar och make mitt i pandemin

Behandlingarna pågick mitt under brinnande pandemi och Sannas immunförsvar hade aldrig varit känsligare. Parallellt med hennes cytostatikabehandlingar jobbade Sven-Åke mer än någonsin. Långa skift på intensiven som narkosläkare, mitt bland covidpatienterna. En extrem situation och tajming för dem båda.

Så länge inte Sven-Åke hade några symtom försökte de leva ett så normalt liv som möjligt. Det var viktigt för Sanna att försöka känna lite normalitet i allt det absurda som pågick. Men när Sven-Åke kände av något i halsen eller hosta isolerade de sig från varandra i huset.  

Utdrag ur Sannas dagbok:

22/11: Nu har jag feber och hosta. 38,5. Sven-Åke jobbar 24-timmars pass. Jag kontaktar vår dotter som får vara stand by. Duschar, äter god frukost, efter ett mindfullness-pass. Nu ska febern ner! Jag lyssnade hela eftermiddagen på en deckare. Febern gick ner till 37,9. Sen gick den upp till 38,3. Det var en seg dag utan Sven-Åke.

I nyhetsrapporteringen på tv och utifrån Sven-Åkes vittnesmål om kvällarna följde Sanna den absurda pandemitillvaron. 

– Min behandling och mina symtom kändes inte som det värsta. Jag hade lindrigare symtom än de på intensiven. Jag visste ju att jag skulle kunna ta mig igenom det här. För de med svår covid på IVA i respirator visste man ju inte ens om de skulle vakna.

Att hon mitt i allt genomgick sin behandling gjorde att hon kände enorm tacksamhet till vården.

– Jag är så tacksam över att bo i Sverige och för den vård som bedrivs här. Trots starten och belastningen av covid och i semestertider fick jag en snabb, skräddasydd behandling utifrån den tumör jag hade. Jag fick även ett fantastiskt bemötande av en redan hårt pressad sjukvård.

Hemmagympa med Sofia blev vardag

På förmiddagarna flyttade Sofia Åhman in i Sannas kök hemma i huset i Nyköping. Varje dag klockan tio gjorde Sanna hemmagympa med Sofia genom SVT:s program. 

– Sofia blev ju som en vän som kom på besök och pratade med en. Vissa dagar var jag för trött och satt bara på en stol och vickade på tårna. Men jag var alltid med.

Ibland kom vänner och bekanta förbi och vinkade och pratade till henne på håll utifrån trädgården. Orkade hon gick hon och Sven-Åke i skogen. 

– Det var kanske inte alltid särskilt många meter jag kom in i skogen, vi gick långsamt och när jag blev för trött fick vi vända, men jag kom i alla fall dit.

Blev ifrågasatt för sin inställning

När Sanna pratade om sina drinkar och sin hangover med omgivningen tolkade vissa det som att hon inte förstod allvaret i situationen. Att hon tog lätt på sin sjukdom. Men inget kunde vara mera fel. 

Cancer var ingenting nytt för Sanna, hon har haft sjukdomen omkring sig under flera perioder av hennes liv. Hennes mamma gick bort i pankreascancer och hennes pappa i prostatacancer. Därtill hade Sven-Åke gått igenom en prostatacancerbehandling bara ett år innan Sanna själv blev sjuk. 

– Det är klart jag visste vad det handlade om. Men jag behövde hitta mitt eget sätt att hantera det. Jag valde att ha den inställningen jag hade.

Utdrag ur Sannas dagbok:

22/11: Jag sov oroligt. Tempen var bara 36,6. På morgonen visade termometern 37,4. Den vandrar upp och ner. Onkologen ringde upp och vi beställde ett CRP-prov som skulle tas. 

Strax innan jul var det dags för den sista cellgiftsbehandlingen.

Utdrag ur Sannas dagbok:

20/12: Sista drinken. Vaknade feberfri. Duschade. Åt en god frukost med mina pre-mediciner. Kortison: 24 tabletter och Akynzeo. Cyklade till onkologen med två flaskor skumpa i ryggsäcken. 

Skrev dagbok för att bearbeta

Att skriva dagbok var något nytt för Sanna, men hon tänkte att det kunde vara bra för hennes egen bearbetning att skriva ner sin upplevelse. Hur hon mådde, hur dagarna blev.

Sättet tumören upptäcktes på är något hon berättat många gånger för sin omgivning. Vilken livförsäkring det kan vara att lära känna sina bröst. 

Under åren som gått har hon uppmanat många att börja känna igenom brösten för att hålla koll och att gå på sin mammografi när de blir kallade.  

– En väninna jag har hade aldrig känt igenom sina bröst när jag berättade det för henne. Bara ett par månader senare ringde hon mig och grät och sa att hon upptäckt en knöl som nu visade sig vara cancer.

Tack vare att de pratade om vikten av att lära känna sina bröst ledde det till att väninnans cancer upptäcktes och behandlades i tid.  

Tacksam för forskningen

Sanna beskriver cancer som en folksjukdom, hur den är överallt. Om ett par dagar ska hon på begravning för en vän som gått bort och för ett par veckor sedan gick dotterns svåger bort i cancer. 

– Det är helt fantastiskt hur långt forskningen har kommit. Och det är så viktigt att utvecklingen av behandlingar och metoder för tidig upptäckt får fortsätta framåt.  

Nu ska Sanna fortsätta äta anti-östrogen i några månader till och sen hoppas hon att behandlingen tar slut. Hon har fortfarande några biverkningar kvar, ont i fötterna och vissa ledbesvär och humörsvängningar. 

– Jag hoppas jag sen får fortsätta vara fri. Så som jag skrev på den första sidan i min dagbok.