Leukemin gav Jonny mer tid för jakten

– Ute i skogen får du frid på något sätt. Och så är det socialt, i jaktlaget kan man prata om det mesta. Det är ett fantastiskt sätt att rensa skallen på jobbiga tankar. 

Det händer att Jonny Torevik hörs nynna på en melodi där han går hemma på den gamla nämndemansgården strax utanför Bromölla i nordöstra Skåne. Den som lyssnar noga kan uttyda textrader som ”life’s a piece of shit, when you look at it” – från Monty Pythons klassiker Always Look on the Bright Side of Life. 

– Så fort jag känner mig nere gnolar jag på den låten. Galghumorn lyfter upp mig, säger Jonny.  

Galghumorn lyfter upp mig

Och upplyft har han onekligen behövt bli på senare år.  

Magen svullnade upp

Allt började i september 2016, när han kom från en älgjakt i Värmland till ett budgetmöte i Mullsjö. Han jobbade sent in på natten för att förbereda sig och dagen därpå blev tuff med många och långa diskussioner. Under förmiddagen kände han hur han började svullna upp.  

– Det var nästan som om en brödlimpa hade satt sig i högra delen av magen och jag tänkte direkt: ”Detta är blindtarmen!” 

Tacksam för läkarens envishet

Jonny tog ambulans till sjukhuset i Jönköping, där läkare konstaterade att det i varje fall inte var några problem med blindtarmen. Men läkaren ville inte släppa hem honom direkt och dagen därpå skrevs remiss för vidare provtagning.  

– Läkaren var tydlig med att jag inte skulle vifta bort det här, för något var ju fel. Den envisheten är jag väldigt tacksam för idag.  

Efter inlämnade prover kallades han i november till hematologen på Kristianstad sjukhus.  

– Det var ju inget bra tecken och då var jag inte kaxig ska jag säga. Min fru Rosita var med mig. Mitt bästa råd till andra som drabbas av liknande saker är att inte åka ensam till sjukhuset i sådana lägen, för du vet aldrig vilka besked du kommer att gå därifrån med.  

Läkaren gick rakt på sak. 

En sak ska du veta – du kommer att leva tills du dör.

– Det första han sa var rätt kul: ”En sak ska du veta – du kommer att leva tills du dör.” Och det var ju tryggt att veta. Sedan berättade han att jag hade kronisk lymfatisk leukemi men att det inte var något jag skulle dö av utan att de bara skulle hålla koll på mig. 

Diagnosens effekter på livet

För Jonny fick beskedet flera följdeffekter. Dels kallades han de närmaste åren in för att ta regelbundna blodprover, dels tyckte både frun och de två vuxna barnen att han borde dra ner på arbetet. 

– Jag körde någonstans mellan 5 000 och 6 000 mil per år. Det var alltid en glädje att arbeta, så jag ska inte säga att jag blev överlycklig vid tanken på att varva ner.  

Men han lydde familjen. Innerst inne visste han också själv att det vore bra för honom att ta det lugnare. Tack vare en förstående chef kunde han först börja jobba 80 procent för att sedan gradvis trappa ner och till slut övergå helt i en konsultroll.  

– Det var en stor omställning och det var tur att jag hade mycket annat att sysselsätta mig med för att jag inte skulle börja klättra på väggarna.  

Att ta hand om gården med anor från 1849 blev en hobby, jakten – som alltid har funnits i hans liv – en annan.  

– Ute i skogen får du frid på något sätt. Och så är det socialt, i jaktlaget kan man prata om det mesta. Det är ett fantastiskt sätt att rensa skallen på jobbiga tankar. 

Diffust besked och lång väntan

För tankarna skulle komma. Efter provtagning i december 2024 ringde en sköterska och sa att hans värden ”försämrats avsevärt” och att han därför behövde komma in i början av nästa år.  

– Det är den enda gången under de här åren som jag har haft en negativ upplevelse av vården. Beskedet var så diffust att det satte i gång alla möjliga tankar. Där är det viktigt att vården delar ut budskap bättre, för nu blev det en lång väntan på något jag inte visste vad det var.  

I januari 2025 kom beskedet: leukemin hade eskalerat och behandling behövde sättas in omedelbart. Läkaren ordinerade sex doser antikroppar men sa också att det inte var aktuellt med cytostatika utan att man i stället skulle testa den nya immunterapin.  

Firar hälsan med Cykelvasan

Våren 2026 gick han i mål med behandlingen. Framöver blir det fortsatt provtagning för att hålla koll så att värdena håller sig på rätt nivå. Jonny planerar att fira med att köra Cykelvasan.  

– I ren protest körde jag den 2017, efter att jag hade fått det första beskedet om min sjukdom. Nästa år är det tio år sedan, så jag funderar på att anmäla mig igen. 

När Jonny ser tillbaka på de gånga åren är han genuint tacksam för all god vård, och för stödet från nära och kära. I samband med den första behandlingen fick han ett armband av sitt fyraåriga barnbarn Nils som det stod ”Morfar Jonny” på och som Nils tillverkat själv. 

– Han sa: ”Har du det här så kommer medicinen inte göra ont alls”, berättar Jonny. 

Har du det här så kommer medicinen inte göra ont alls, morfar

I sådana stunder, menar han, är det uppenbart att livet kan vara precis så ljust som Monty Python påstår, även i mörka stunder. 

– Jag har förresten bestämt mig för att den där låten ska spelas på min begravning, när den en dag sker. Kanske är det lite knäppt, kanske är jag inte helt normal … och det är jag faktiskt också riktigt tacksam för.