”Bara för att jag fått cancer vill jag inte lägga mig ner och dö”

– Jag försöker ta mig an varje dag med glädje och göra roliga saker, men ovissheten är jobbig.

Madelene har en lång och framgångsrik karriär i volleyboll-landslaget och Sollentuna VK bakom sig. Våren 2024 var hon färdigutbildad förskollärare och arbetade på en förskola. Men något kändes fel i kroppen.

Hon mådde illa i perioder, synfältet fladdrade och ibland hände det att kroppen skakade. Kanske, funderade hon, var hon väg in i väggen efter en hektisk tid som heltidsstuderande småbarnsmamma. Men hon bet ihop och jobbade på som vanligt. 

– Som elitidrottare har mitt tänk alltid varit: ”Nu kör vi”.  

Hennes man märkte att något var fel och vädjade till henne att boka tid på vårdcentralen.  

En kväll insåg hon att hon var tvungen att ta sina symtom på allvar. Trots att hon satt stilla i soffan rusade hjärtat och hon hade 130 i puls. Dessutom hade hon en väldig huvudvärk och kunde knappt se. Dagen efter kontaktade hon vården – men fick en tid först två månader senare.  

– Jag mådde väldigt dåligt under den perioden. Både av ovissheten och alla symtom. 

När Madelene väl fick komma till vårdcentralen kontrollerade läkaren hennes hjärta med hjälp av ett EKG och remitterade henne till datortomografi.

”Som elitidrottare har mitt tänk alltid varit: ’Nu kör vi’.

Förändringar i hjärnan 

Efter datortomografin dröjde det till efter sommaren innan hon blev kallad till en magnetkameraundersökning på Danderyds sjukhus. Efteråt fick hon träffa en läkare. 

– Han sa att jag hade förändringar i hjärnan. Jag blev chockad även om jag inte riktigt förstod vad han menade. 

Så fort hon kom ut från sjukhuset ringde hon sin man, syster, pappa, mamma och berättade. 

– Även om jag inte visste vad förändringarna innebar, insåg jag att det inte var bra.  

Madelene fick en ny tid hos läkaren redan morgonen därpå och blev ombedd att ta med sin man. Det var då hon fick veta att hon hade en sju centimeter stor tumör i hjärnans frontallob och att den behövde opereras bort. 

Epileptiskt anfall 

Hon opererades i september 2024, delvis i vaket tillstånd eftersom en logoped behövde kontrollera att talcentrum inte skadades av ingreppet.  

– Det enda stället som det fanns cancer kvar efteråt var lite längre bak i hjärnan och det skulle sjukhuset ha koll på, säger Madelene. 

Bli månadsgivare

Ett par månader senare var synbortfallen tillbaka och hon fick ett epileptiskt anfall. Vid det här laget visste hon att hennes cancer var obotlig. Nu fick hon också veta att den spridit sig till båda hjärnhalvorna.

Samtidigt försökte hon leva som vanligt och göra så många roliga saker det bara gick. De båda döttrarna, som då var sju och två år, visste att mamma var sjuk, Madelene hade berättat om cancern för äldsta dottern så snart hon själv fått veta.  

– Då frågade hon, ”Kommer att du dö, mamma?”. Jag svarade att alla ska dö någon gång, men att jag inte skulle dö i dag, berättar Madelene. 

Barnen med i processen 

För den yngsta dottern har Madelene läst böcker som hon blivit rekommenderad, böcker som på ett pedagogiskt sätt tar upp frågor om sjukdom, liv och död. Hon har också visat bilder på sin hjärna för barnen. Vid ett tillfälle besökte hon åttaåringens klass, berättade om sin cancer och svarade på deras frågor.  

– Min äldsta tycker att situationen är jobbig, men jag upplever att hon förstår den, säger Madelene.

Jag jobbar med acceptans kring att jag kanske har år framför mig – eller inte.” 

I maj 2025 opererades hon för andra gången på grund av att cancern spridit sig snabbt. Efter det fick hon genomgå en sex veckor lång strålbehandling på Akademiska sjukhuset i Uppsala Barnen hälsade på så ofta det gick. De hjälpte till att borsta mammas hår när strålningen gjorde att delar av det föll av. 

– De är med i processen och det tror jag är bra för dem, säger Madelene.  

Tar tillvara på det ljusa 

För närvarande genomgår Madelene en cytostatikabehandling. Det finns dagar när hon bara vill sova, men för det mesta orkar hon ta tillvara på det ljusa i vardagen, stunderna med barnen eller – som dagen före denna intervju – att spela beachvolley i två timmar.  

– Det finns så mycket jag vill göra i livet. Bara för att jag fått cancer vill jag inte lägga mig ner och dö. Jag fokuserar på vad som kan bli bättre. Men jag är frustrerad över att cancern är obotlig, frustrerad över ovissheten. Jag jobbar med acceptans kring att jag kanske har år framför mig – eller inte. 

Det finns så mycket jag vill göra i livet.” 

Madelene har startat en insamling genom vilken hon uppmuntrar till mer forskning kring hjärntumörer. Målet var att komma upp i blygsamma 5000 kronor. I december 2025 var insamlingen uppe i drygt 80 000 kronor. Hon är närmast chockad över gensvaret. 

– Det är helt galet bra. Med mer pengar till forskningen kan vi komma närmare livsviktiga genombrott kring hjärncancer, så att fler kan få leva längre. 

Under sjukdomstiden har familjen varit ett stort stöd. 

– Jag hade nog inte klarat det här utan dem och då inkluderar jag även min mans familj. Det är så många som har stöttat mig.