Prata med barn om cancer

Det barn får höra och vara med om bör vara på barnets egen nivå. Barn uppfattar inte alltid världen, livet och döden som vi vuxna gör. Den här texten bygger på en intervju med barnpsykologen Kati Falk, verksam inom barn- och ungdomspsykiatrin vid Skånes universitetssjukhus, Lund.

Spädbarn

Forskning har visat att ett nyfött barn är mycket väl utvecklat när det gäller känslolivet. Det lilla barnet är väldigt lyhört för skiftningar i stämningar.

Om en förälder blir allvarligt sjuk märker spädbarnet förändringen på en gång. Det är svårt att dölja oro och förtvivlan för bebisar. 

Kan bli skrikiga och vill inte äta

Barn kan känna av att tryggheten i vardagsrutinen med resten av familjen har förändrats. Den som blivit sjuk kan vara mer eller mindre upptagen av sjukdomen och sina egna reaktioner och kan ha svårt att orka fokusera sig lika mycket som vanligt på barnens behov.

Det är inte ovanligt att spädbarn i sådana lägen reagerar genom att skrika mycket  och/eller inte vilja äta.

Spädbarn förstår inte orden, men läser in kroppsspråk och tonläge.

Det kan vara bra att hålla barn i famnen och berätta om oron, som ”jag är ledsen för att jag har blivit sjuk” eller ”jag är orolig för vad som ska hända för mamma har fått cancer”.

Läser kroppsspråk och tonläge

Spädbarn förstår inte orden, men läser av kroppsspråk och tonläge när du talar. Var inte rädd att visa starka känslor. Det är inte skrämmande för barn så länge man inte helt mister kontrollen över situationen.

Se gärna till att det finns någon vuxen som verkligen orkar finnas till för barnet. Det handlar inte bara om att byta blöjor och ge mat utan om att ha kraft att småprata, ge ömhet och fånga upp bebisens signaler.

Det är bra om den förälder som är sjuk kan vara tillsammans med barnet när hen mår tillräckligt bra, gärna någon stund varje dag.

Barn i åldrarna två-sex år

I två-sexårsåldern lär vi oss språket. Bit för bit skapar vi oss en bild av verkligheten. Det här sker med lekens och fantasins hjälp. Förskolebarn leker rollekar och lever till stor del i fantasins land.

Även om de kan och vet mycket är deras uppfattning om hur saker och ting hänger ihop ofta begränsad. De funderar gärna ut sina egna förklaringar och samband, och skapar egna bilder av den vuxnes sjukdom och dess konsekvenser.

Begreppen om vad sjukdomen innebär är ofta otydliga. Barn i den här åldern lever ofta i nuet. De ser sig själva som världens centrum och uppfattar allt ur sitt eget perspektiv.

Magiskt tänkande

Det talas ofta om ett ”magiskt tänkande” hos barn i den här åldern. Det innebär att barnen kan tro att de själva har makt att påverka verkligheten genom att göra eller tänka speciella saker.

Alla experter är inte ense om det magiska tänkandets roll, men förmodligen har de flesta barn någon sorts tankar i den här riktningen, åtminstone ibland.

Förskolebarn har ofta ingen erfarenhet av döden och kan inte föreställa sig vad den innebär.

De vuxna i en familj där en vuxen blivit sjuk är den trygga basen i barnens liv. Det barnen är allra mest rädda för är att förlora den här basen.

Det behöver inte betyda att de är rädda för döden. Förskolebarn har ofta ingen erfarenhet av döden och kan inte föreställa sig vad den betyder. De kan tro att den som är död lever någon annanstans och i hemlighet gå och vänta på att hen ska komma tillbaka.

Berätta utan för många ord och detaljer

Att vardagliga rutiner rubbas kan vara mer skrämmande än att någon i en obestämd framtid kan dö av cancern. Det kan kännas hemskt när den sjuka inte är hemma utan ligger på sjukhus, men barnet grubblar sällan över vad som ska hända sen.

Det räcker ofta att tala om vad som gäller nu och i den allra närmaste framtiden.

Berätta från början vad som har hänt på ett enkelt sätt, utan för många ord och detaljer. Barn i de här åldrarna har ingen nytta av ingående förklaringar av processerna i kroppen.

Det kan räcka att säga att ”mamma har en knöl i bröstet och det är inte bra så doktorn ska ta bort den” eller ”pappa mår inte bra, han har en sjukdom som heter cancer” och invänta barnets frågor. 

Svårt att tro på slumpen

Om barnet frågar om den som är sjuk ska dö, är det bra att inte sätta igång en invecklad redogörelse om risker och procent. Det räcker ofta att tala om vad som gäller nu och i den allra närmaste framtiden.

Yngre barn har svårt att tro på slumpen, de tror att det finns en avsikt med allt som händer. Eftersom de sätter sig själva i världens mitt, finns det en risk hos en del att de kan tro att sjukdomen på något sätt kan bero på dem, eller att de kan påverka den.

Om du märker att det behövs, var tydlig med att cancern inte är mammas, pappas, barnets eller någon annans fel, sjukdomen bara kom.

Barn i åldrarna 7–12

Språket och intellektet fortsätter att utvecklas. Barn i den här åldern är mycket intresserade av den konkreta verkligheten. Barnen söker fakta och vill veta orsak och verkan.

Tidsbegreppen mognar, nuet är fortfarande viktigast men barnen kan föreställa sig morgondagen. De ser sig allt mindre som världens mittpunkt och börjar kunna betrakta sig själva med andras ögon.

Sjukdomen kan uppfattas som ett straff

Samtidigt utvecklas den sociala förmågan, kompisarna blir viktigare än tidigare. Förmågan till medkänsla ökar.

Mycket handlar om att skapa ordning och reda i tillvaron. Barnen funderar över rätt och fel, leker regellekar och vill veta vilka lagar som styr i naturen och i samhället.

Fortfarande är det dock svårt att acceptera slumpen som förklaring till att någon dör medan andra får leva.

Sjukdom kan uppfattas som ett straff för att man inte följt reglerna. Ofta förstärker vi vuxna den uppfattningen: Den som inte borstar tänderna får hål. Har man inte mössa på sig får man ont i öronen och så vidare.

Man jämför mycket, inte minst sig själv med andra. Vem är starkast och vem är svagast? Vem är ond och vem är god? Vilket fotbollslag är bäst?

Medveten om risker

Gradvis börjar de yngre skolbarnen förstå att döden är oåterkallelig. Fortfarande är det dock svårt att acceptera slumpen som förklaring till att någon dör medan andra får leva.

Eftersom de jämför sig själva och sin familj med andra kan 7–12-åringar uppleva det som mycket orättvist att en vuxen i deras familj fått cancer.

I den här åldern börjar man bli medveten om alla risker som vi ständigt lever med. Riskmedvetandet kan förstärkas av filmvåld och den katastroffixerade nyhetsrapporteringen.

Barn i den här åldersgruppen vill ha och kan förstå konkreta förklaringar av cancersjukdomen.

Medierna färgar barnens syn på döden

Larmrapporter om cancer kan också bidra till att barnet tror att det är den sjukas eget fel att han eller hon blivit sjuk.

Medierna färgar också barnens dödsbegrepp. De känner till ond, bråd död till följd av våld och olyckor, men inte en lugn, fridfull död i kretsen av de närmaste.

Rädsla för nya katastrofer

Barn i den här åldersgruppen vill ha och kan förstå konkreta förklaringar av cancersjukdomen och vad som sker i kroppen. Om barnet verkar intresserat kan man berätta om celler som plötsligt börjar dela sig för fort och blir för många.

Det kan vara bra att titta i böcker på bilder av människokroppen och visa var tumören sitter. Man kan också rita sådana bilder själv.

Barnets nyväckta riskmedvetande späs på av den vuxnes sjukdom och kan leda till en stark rädsla för nya katastrofer. Man kan bli rädd för att andra vuxna i omgivningen också ska bli svårt sjuka eller dö och för att själv råka illa ut.

Tonåringar

Trettonåringen kan ha kvar mycket av de yngre skolbarnens sätt att se på saker och ting, men under tonåren blir tänkesätt och verklighetsuppfattning gradvis allt mer ”vuxna”. Tonåringen förstår den fulla innebörden i att ha en livshotande sjukdom.

Två tonåringar på sängen tittar på mobiltelefon
I tonåren behöver man få dra sig undan från familjen ibland och se den på lite avstånd. Foto: Olle Nordell

Att en nära vuxen blir allvarligt sjuk kan vara mycket svårt att acceptera i den här åldern då den egna kroppen är så viktig. Dessutom visar det med all önskvärd tydlighet att ingen är osårbar. Det kan göra det svårare att våga ge sig ut bland alla faror i livet.

Svårt att bråka med en sjuk förälder

Ytterligare ett problem är ofta att tonåringar under en period kan behöva frigöra sig genom att på olika sätt ta konflikt med sina föräldrar. Det kan dock kännas svårt eller omöjligt att bråka med en sjuk förälder och att lämna familjen när man behövs där.

En del ungdomar visar upp en tuff attityd och vägrar att prata om sjukdomen.

Tonåringen kan bli extremt familjebunden eller helt vända hemmet ryggen. Påfrestningar kan leda till skolsvårigheter, problem med kompisarna, sömnsvårigheter, problem med maten, magont, huvudvärk och depressioner.

Respektera tonåringens integritet

En del ungdomar visar upp en tuff attityd och vägrar att prata om sjukdomen. För tonåringar är det ofta viktigt att ”vara som alla andra”, det vill säga man vill inte skilja ut sig genom att det är särskilt synd om en.

Informera tonåringen om cancern och hur den utvecklas. Visa att det alltid är tillåtet att fråga eller att prata om sina tankar och känslor. ”Vill du prata så vet du var jag finns.” 

Prata med någon utanför familjen

Respektera tonåringens integritet. Tvinga inte på henne eller honom information eller tröst som hen inte vill ha. I tonåren behöver många få dra sig undan från familjen ibland och se den på lite avstånd. För en del tonåringar kan det vara enklare att prata om sin oro med någon vuxen utanför familjen.

Låt tonåringen själv avgöra om, och i så fall hur länge, hen exempelvis ska besöka sjukhuset.

Undvik bråk mellan tonåringen och den sjuka i familjen. Att visa ilska mot den som är sjuk kan efteråt ge skuldkänslor.

Tonåringar kan vara mycket rädda att förlora kontrollen över sina känslor och bör inte utsättas för det. Låt tonåringen själv avgöra om, och i så fall hur länge, hen till exempel ska besöka sjukhuset.

Tonåringen är inte vuxen än

Tonåringar har normalt ett skiftande humör och kan ibland vara utåtagerande utan att det behöver ha med förälderns sjukdom att göra. Det kan vara ett helt vanligt tonårsbeteende, och tonåringen bemöts då bäst så som man skulle ha gjort om föräldern inte varit sjuk.

Undvik att göra tonåringen till den närmast förtrogna i sjukdomsprocessen, välj en vuxen som stöd i stället. Tonåringen, även om hen tycks mogen, är ännu inte vuxen.

Vart kan jag vända mig?

Har du frågor och funderingar om cancer är du varmt välkommen att kontakta oss på Cancerlinjen.

Linjen är bemannad av legitimerad vårdpersonal med lång erfarenhet av cancervård.

Ring 010-199 10 10 eller mejla oss genom att klicka här. Samtalen är kostnadsfria.

Sjukhuskurator

En sjukhuskurator är van att prata med både vuxna och barn och kan ge psykologiskt stöd och praktiska råd.

kyrkan finns personer som har till uppgift att stödja människor som har det svårt på olika sätt. Ring till din församling. 

Podcast

Att berätta för sina småbarn att någon i familjen har drabbats av cancer är svårt. I Cancerfondens podd delar föräldrarna Sofia och Patrik med sig av sina erfarenheter.

Lyssna på podden här

Boktips

Här har vi samlat böcker för små barn och för de lite större barnen. Böckerna tar upp svåra ämnen som sjukdom, sorg och död, men också om kärlek och lusten till livet.

Boktips för barn

Hit kan barn ringa


Vill du få information om vårt arbete för att besegra cancer?

E-post

Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.