Att plantera ett frö är att tro på framtiden

– Jag kände direkt: det här känns inte bra. Inte som tidigare mammografi. Det gjorde lite ont, och efteråt kändes bröstet … annorlunda. Inte som en tydlig knöl, mer som en förhårdnad inuti.

Så har det inte känts innan. Hanna ställer in sig mentalt på att det här nog inte är så bra och ringer sin mamma.

Julen passerar i väntan och oro. Den 4 januari, på Millesgården i Stockholm, plingar det till i telefonen från 1177.

– Jag stod framför en jättevacker Kaffe Fasett-stickning och tänkte: “Det är väl själva fan om jag ska få ett cancerbesked här och nu!”

Det är väl själva fan om jag ska få ett cancerbesked här och nu!

Det var inget besked, men en kallelse till vidare undersökningar. Brevet som skickats hem säger att vården “sett något”.

Hanna ringer sin mamma som förstår sin uppgift.

– Mamma sa: “Okej, nu kör vi!

Rakt ner i det svarta hålet

Hanna beskriver sig som en person utan större ångest, snabb till skratt och med lätthet att se det positiva. Ändå faller hon.

– Jag har väldigt lätt liksom för att se det positiva i allt. Men jag dök så jävla hårt rakt ner i ett svart hål. Jag kan liksom inte prata om det fortfarande utan det kommer över mig och det var det det svartaste jag någonsin varit med om.

Hanna rekommenderar andra att ta med någon närstående på sjukhusbesöken. Det kan vara mycket information och svårt att komma ihåg vad som sägs själv.

– Jag kunde ju knappt liksom titta upp. Jag bara satt och grät och grät och grät.

Hela tiden det bästa scenariot

Hanna konstaterar att det i varje steg på resan har funnits ett värsta och ett bästa scenario. Och att hon hela tiden tiden fått det bästa.

– Jag googlade. Och då är det ju väldigt många berättelser med ett sådant mörker som kommer upp. Någon har förlorat sin hustru, barn som har förlorat sin mamma. Det är ju fasansfullt. Man läser om alla kvinnor som dör i cancer och tänker: “Fick jag bara ett halvt liv? Får jag inte ens fylla 50?”

Hanna vill att hennes berättelse ska komma in och puffa bort några av skräckhistorierna och visa att det kan gå bra. Det gör ju trots allt det för de allra flesta.

Ge en rosa gåva

Cancerbesked och fantastisk vårdpersonal

På undersökningen med biopsi är Hannas mamma med, och hon pratar, på Hannas uppmaning oavbrutet om allt från PRO-gympa till grannen med en ny liten hund. Det är precis vad Hanna behöver.

– Hon sätter på autopiloten och pratar. Det blir tryggt. Jag tar lugnande för att klara sjukhusgrejer, jag har en sjukhusfobi som inte är av denna värld.

Ett misstag gör att Hanna missar första besöksstiden, hon har tagit fel på dag och kommer en vecka för tidigt.

– Om jag hade varit i det svarta innan, sjönk källaren ännu djupare.

Hanna ringer mottagningen, gråter och förklarar.  En av hennes många hjältar i vården, kontaktsjuksköterskan Mia, ringer tillbaka och säger ”kom in idag så fixar vi en tid till dig”. Mamma, som är på väg hem till Skåne, vänder bilen och de möts upp i Varberg.

På sjukhuset tar en läkare emot och ger beskedet ingen vill ha. Hanna har bröstcancer.

– När man väl är inne i systemet med vårdplaner och all kunskap och värme från personalen … det är fantastiskt. Jag fick stöd, struktur, en plan. Den svenska vården är fantastisk. Alla jag mött har varit så hjälpsamma, stöttande och kunniga. Allt från kontaktsjuksköterskan Mias varma hand på axeln till vackra rum för strålning.

Tårtbitsoperationen – och lättnaden

Redan en vecka efter beskedet opereras Hanna. En tårtbit av bröstet skärs bort. Det låter lite men tårtbiten vägde 300 gram. Portvaktskörtlar i armhålan opereras också bort.

– Så jäkla skönt att få operationen gjord.

Kirurgen, Mikael, blir hennes hjälte.

– Alla i forumen på nätet hyllar honom. Nu säger jag: “Han är min kirurg.”

Efter operationen berättade läkarna att allt såg jättebra ut.

– De hade fått bort allt! Jag skulle inte behöva några cellgifter!

Inför operationen hade vården flaggat för att det kunde bli tal om cellgifter. Efteråt bedömer teamet att Hanna inte behöver det utan att det räcker med strålbehandling.

Strålningbehandlingen, som pågår varje dag i tre veckor, görs på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.

– När jag skulle strålas bad en av mina fina vänner om mitt schema. Och så följde hon med mig. Varannan dag mötte hon mig utanför sjukhuset. Så fint. Jag fick deras nyaste rum och ett team som blev min hejarklack. Det kändes inte ens som ett sjukhus.

Bröstet läker snabbt, det som gör mest ont är lymfkörtlarna. Tre veckor efter operationen är hon tillbaka på gymmet.

– I vården är fokus på den sjuka kroppen. På gymmet får jag fokusera på den friska.

Gymmet blir Hannas plats ännu mer efter operationen än innan. Hon är så glad och berättar att det känns som hennes lyckliga stjärna gjorde att hon unnade sig det dyra gymkortet och börja träna något år innan diagnosen.

På gymmet hjälper tränarna henne att börja röra på sig igen. På sina nya villkor.

De pushar, hejar och peppar, bär henne fram.

I vården är fokus på den sjuka kroppen. På gymmet får jag fokusera på den friska

Samtidigt pågår livet. Hon jobbar hela tiden, lanserar bok, reser på föreläsningsturné med vännen Karl Fredrik Gustafsson.

– Vi skrattade så vi grät på väg till och från, och ibland under, föreläsningarna. Det blev som en lektion i att allt kan vara tungt och lätt samtidigt.

Vännerna som bar

Stödet runt henne blir avgörande. En vän textar eller ringer varje dag. Andra tar ut henne på korta promenader, eller tar hundarna på långrundor.

– När jag inte orkade, blev jag buren. Mina vänner fortsatte höra av sig även fast jag inte alltid orkade svara. Jag är så tacksam. Den väggen av kärlek… man blir nästan religiös.

Att ha familj och leva med sjukdom

Hannas familj hanterar hennes sjukdom bra. De har tidigare sett det gå bra för närstående med cancer och litar på vården.

Under våren blir dags för äldsta dottern att ta studenten.

– Jag var rädd att stå där på hennes studentmottagning i peruk och vara döende. I stället stod jag där med mitt eget hår. Att uppleva min dotters studentmottagning med eget hår blev en målbild jag inte vågat hoppas på.

– Hela våren hade jag odlat och odlat till studentmottagningen. Satt fröer i varje hörn av huset. Min familj hade ett enormt tålamod och en stor förståelse för mina projekt. Fröerna fick mig att orka gå upp på morgonen, jag ville ju se om de vuxit under natten!

Våren 2024 blir ett fyrverkeri i fröer och jord.

– To plant a seed is to believe in a future – jag förstod det på riktigt.

Ranunkler och anemoner i aprikos, rosa och lite blått. Allt anpassat efter etikettfärgen på  vännen Karl Fredriks dryck som de ska ha på studentdukningen.

– När blommorna slog ut tänkte jag: “Så dåligt jag mådde när jag satte de här. Och se nu så bra allt gått!.”

Hanna fyller 50 i juli och maken håller ett tal som rör och berör.

– Jag sa: “Det här talet kan du läsa för mig varje dag.”

Tamoxifen – ett långsamt maraton

Direkt efter operationen börjar Hanna med Tamoxifen, en endokrin behandling som minskar östrogenets påverkan och därmed risken för återfall.

– Jag hade inställningen: tio år. Sen fick jag veta att jag bara behövde äta i fem. Återigen det bra scenariot.

Biverkningarna, vallningar, svettningar, tyngd i kroppen är tuffa, särskilt när klimakteriet redan knackar på.

– Gymmet räddade mig. Endorfinerna, rutinerna. Och ja, jag unnade mig de dyraste ansiktskrämerna. Doften, ritualen. Självkärlek i små doser.

I grupperna för bröstcancerdrabbade sprids nyheterna om en ny studie, om individanpassad dosering.

– Bara vetskapen om att vården finjusterar ger hopp. Om jag får en procents förbättring genom att äta Tamoxifen tar jag det alla dagar i veckan.

Att berätta på Instagram om sjukdomen

Att vara en offentlig person och bli sjuk kan vara komplicerat. 

– När jag skulle berätta för mina följare att jag fått cancer funderade jag ett tag på hur jag skulle formulera mig. Jag ville sätta gränser runt mig, ville inte bli identifierad med sjukdomen, den var bara ett farthinder, jag jobbade lika mycket som tidigare och allt skulle ju gå bra.

Hanna har hela tiden litat på vården, läkarna och sjuksköterskorna. 

– Jag har litat på att om det fanns evidensbaserad forskning på att gurkmeja fungerade så skulle jag få det. Men nu har jag opererats, strålats och äter Tamoxifen i fem år. Och det fungerar för mig. Det är klart att jag har biverkningar. Jag har haft vallningar. Man kan få problem med tänderna och gå upp i vikt. Men jag lever och det är det absolut viktigaste.

Rekonstruerande kirurgi av bröstet

Ett år efter kommer en ny operation på tal. En rekonstruerande operation för att jämna ut storleksskillnaden mellan brösten.

– Jag kände mig inte bekväm i min kropp. Mina bröst var väldigt olika stora, det ena var som en melon, det andra som en persika. Det tog två timmar för mig att klä mig för att dölja skillnaden på morgonen. Jag tyckte att det var jobbigt att bli fotograferad och försökte dölja mitt stora bröst bakom någons rygg. Det var inte hållbart, för mig. 

Operationen går bra. Hanna får återigen ”sin” kirurg Mikael.

– Och om man tittar på det här bröstet nu så syns det inte ens att det varit opererat. Alltså det är skitsnyggt! Litet och tajt liksom, som jag alltid velat ha mina bröst!

Idag visar Hanna en bh som äntligen sitter rätt.

– För första gången på ett och ett halvt år är det skönt att ha bh. Jag är så nöjd. Jag hoppas många kvinnor kan få hopp av att läsa om mig. 

I ateljén i Majorna regnar det, på göteborgskt vis, samtidigt som eftermiddagsljuset faller in över långbordet. Ljusstakarna väntar, liksom blommorna som snart ska arrangeras. Hanna rättar till en bukett, skrattar åt minnet av en sen taxi till Helsingborg och en öl i baksätet.

– Jag kallade cancern för ett fartgupp. Det var ett stort fartgupp. Men nu är det passerat.

Längs ett enkelt träbord dukas glas och tallrikar fram, senare i veckan ska hon och vännerna fira tjejnyår med mat, dryck, levande ljus och blommor i överflöd.

För livet är värt att fira.

Fem saker Hanna vill skicka vidare

1. Gå på dina mammografi när du blir kallad.
   – Det är ett privilegium. Missa inte.
2. Låt andra bära dig, och bär inte allas historier.
   – Säg nej till sådant du inte orkar höra just nu.
3. Rörelse hjälper.
   – Träning gjorde att jag fokuserade på den friska kroppen.
4. Ritualer av omtanke.
   – Små rutiner, hudvård, en promenad, en kaffe, kan hålla ångesten i schack.
5. Sök det vackra, varje dag.
   – Stjärnhimmel. Blommor. Ett gott kaffe. Det låter banalt, men det förändrar allt.

POWER – studien som vill göra tamoxifen mer uthärdligt

Hanna återkommer flera gånger till hoppet om en mer skräddarsydd hormonbehandling. Och just nu, hösten 2025, drar POWER-studien igång i Sverige. Studien undersöker om dosen Tamoxifen som ges till många som behandlats för bröstcancer kan individanpassas.

Här kan du läsa en intervju med docent Marike Gabrielson, ansvarig för studien: