”Jag vet inte om det finns ett sedan”

TV4-reportern Annelie Adqvist hade just påbörjat sorgearbetet efter sin pappa Kjell när beskedet om malignt melanom kom.

Porträttbild på Annelie Adqvist som står med sin hund i famnen.
Annelie Adqvist bor numera på en pråm i Göteborg tillsammans med sin familj. Foto: Stefan Berg

I mars 2021 sökte jag mig till min vårdcentral eftersom jag var trött och hade ont i bröstet. När jag ändå var där bad jag dem ta en titt på en leverfläck som kliade lite. Läkaren skickade en remiss till hudläkare som tog emot mig redan veckan efter. Där opererade de bort leverfläcken direkt.

Sedan hann jag inte tänka så mycket på det där. Min pappa blev svårt sjuk i covid och hamnade i respirator. De dagarna var jag själv sjukskriven från mitt jobb som reporter på TV4 Nyheterna och hade istället telefonkontakt med lasarettet i Borås ungefär var fjärde timme.

Vi satt hos honom och höll hans hand när respiratorn stängdes av.

Tolv dagar efter att ambulansen hämtat honom fanns inget mer att göra. Viruset hade tagit över hans lungor och han kunde inte andas. Han var 71 år och hade nyss varit fullt frisk. Vi satt hos honom och höll hans hand när respiratorn stängdes av.

Jag förstod direkt

En vecka senare hörde hudläkaren av sig. De hade fått en ledig tid och ville kolla mina stygn. Kanske gick de att ta lite tidigare? Jag förstod direkt och bad min man följa med. Och mycket riktigt, hudläkaren berättade att det var malignt melanom.

Jag tyckte faktiskt inte att det lät så dramatiskt, kanske för att jag fokuserade mer på att sörja min pappa än på mig själv, men också för att jag kände att de troligen redan hade skurit bort fläcken där cancercellerna fanns. 

När resultatet kom blev jag orolig på allvar.

Månaden efter opererades jag på Sahlgrenska sjukhuset. Lite mer hud där fläcken suttit skulle bort för att vara på den säkra sidan och två lymfkörtlar i ljumsken skulle tas för att se att cancern inte hunnit sprida sig. 

Det var när det resultatet kom som jag blev orolig på allvar. Cancern hade spridit sig. Man hade hittat malignt melanom i båda lymfkörtlarna. Jag skulle få immunterapi.

Misstanken om att den där tröttheten jag känt hängde samman med att cancern hade tagit sig in i lungorna väcktes. Och så började alla existentiella frågor surra i huvudet. Jag bad min man att ta hand om barnen om jag inte skulle klara det. 

Oron fanns kvar ända fram tills att jag gjorde helkroppsröntgen en dryg månad senare. Den visade att cancern inte hade spridit sig så som befarats. Detsamma visade hjärnröntgen. Jag kunde andas ut, i varje fall där och då. 

Blir aldrig friskförklarad

För givetvis har jag, liksom många andra, googlat på mina sjukdomar och förstått att återfallsrisken när det gäller malignt melanom är stor, och att celler kan gömma sig i kroppen för att i framtiden plötsligt poppa upp i form av tumörer

Jag är tumörfri och det är gott nog. 

Enligt läkaren på Sahlgrenska kommer jag aldrig att bli friskförklarad. Men det finns många med cancer som har en mycket värre situation än vad jag har. Jag kan leva mitt liv, jag är tumörfri och det är gott nog

Det är också en inställning jag har tagit med mig ut ur detta, att vara tacksam för varje dag och att jobba på att uppskatta nuet och inte skjuta upp saker. 

En av tre får cancer. Men alla drabbas. 

Ge en livsviktig gåva

Som det här med båten. När vi fick höra att pråmen intill Älvsborgsbron, där vi en gång haft vår bröllopsfest, var till salu var beslutet inte så krångligt faktiskt.

Visst, det är en utmaning att anpassa en 280 kvadratmeter stor pråm till ett funktionellt hem där fyra barn, två vuxna och två hundar har någonstans att sova och trivas. 

Annelie Adqvists pappa Kjell när Annelie gifte sig för tre år sedan. Bröllopet hölls på den pråm som sedan blev Annelies hem. Foto: Privat

Men vi tänkte inte, vi gjorde istället. Vi såg inga problem utan kände att vi löser det i efterhand. Och så resonerar jag nog generellt numera.

För om det är något våren 2021 lärt mig så är det att livet är skört och att man måste ta tillvara på varje ögonblick. Jag vet inte om det finns ett sedan, men det vet ju ingen annan heller.

Berättat för Henrik Ekblom Ystén


Vill du få information om vårt arbete för att besegra cancer?

E-post

Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.