Cancern tog humorn ur Peters liv

Hösten 2023 står Peter Flack i kulisserna till teatern i Brevens bruk. Det är inget ovanligt med det, i hela sitt vuxna liv har han skrivit revyer, mött publiken, berättat roliga saker och fått dem att skratta. De har haft kul tillsammans, kväll efter kväll.  

Men den här gången är det annorlunda. Han har ångest för första gången i livet, en scenskräck med en osäkerhet om han ska klara av att leverera den humor som publiken förväntar sig. Det enda han tänker på är om han tagit sina mediciner rätt och hur lång tid det är kvar tills han får ta nästa tablett.  

Uppe på scenen spelar han sina sketcher, inför publiken är han som vanligt. Rutinen sitter i och de skrattar på rätt ställen. Föreställning efter föreställning betar han av. Men det känns inte som det brukar, när strålkastarna släcks och salongen töms kommer ångesten tillbaka.  

– Jag tänkte, att om det ska vara så här, då vet jag inte om jag vill leva längre.  

Hade förstorad prostata 

Ungefär ett halvår tidigare hade Peter börjat få problem med urinen. Sedan tidigare hade han en konstaterat förstorad prostata vilket framför allt visade sig genom att han behövde kissa oftare. Besvären var något han hade accepterat och lärt sig leva med.  

Men trots att symtomen hade börjat förändras, det gjorde ont och urinen blev mörk och blodblandad, var det inget som fick honom att kontakta vården. Läkarna hade ju redan koll på prostatan och den var inget att oroa sig över.  

– I hela mitt liv har jag haft en väldig respekt för vården. Jag är rädd för sjukhus, jag tycker inte om att vara där eller att man sticker i mig. Det var den stora anledningen till att jag inte tog symtomen på allvar.  

I stället försökte han förklara det med att han kanske ätit rödbetor eller varit förkyld och hostat så att ett blodkärl spruckit.  

– Man övertygar sig själv, jag mår ju bra, gör jag inte det, jo det gör jag. Man söker alla möjliga anledningar till att det inte ska vara någon fara.  

Symtomen förvärrades 

När symtomen förvärrades ytterligare och blev svåra att stå ut med, tog han till slut kontakt med vården. Därefter gick allting snabbt.  

Han kallades till en läkare på universitetssjukhuset i Örebro och redan på första besöket kunde hon på konstatera att någonting var allvarligt fel. Hon visade bilderna från cystoskopiundersökningen på skärmen och pekade och sa att det inte alls såg bra ut.  

– Jag frågade ”jaha vadå, vad är det för något” och hon svarade; ”jo, det här är cancer och det här behöver vi ta tag i direkt”. 

Vänta inte med att kontakta vården, det finns ingen vits med det. Ju förr desto bättre.

Redan samma dag bokades Peter in på en tid för operation två veckor senare. Trots att Peter hade gått länge med besvären kom cancerbeskedet som en chock.  

Fick lugnande utskrivet 

Där och då började Peter känna en stark oro i kroppen som han inte kände igen. Han sa det till sin läkare och undrade om han kunde få något lugnande utskrivet.  

Operationen planerades till lasarettet i Karlskoga men med en kirurg från universitetssjukhuset i Örebro som följde med dit. Även hustrun Marie följde med eftersom sjukhusrädslan var så stor.  

– Jag hade aldrig blivit sövd i hela mitt liv och kände respekt inför att nu tar de bort mig ett tag.  

Läkarna bemötte Peters oro med erfarenhet och trygghet och på uppvaket sa kirurgen att operationen hade gått bra. Allt som de kunde se hade de lyckats ta bort.  

Omfattande biverkningar  

Biverkningarna efter en operation i urinblåsan är påtagliga. Under en period efter operationen fick Peter ha kateter och en påse på låret som urinen samlades i. På nätterna hängde påsen på sidan av sängen och på morgonen behövde den blodblandade urinen tömmas. 

– Jag hade en del komplikationer, en natt fick vi åka ner på akuten för det blivit stopp någonstans, det kom bara blod.  

På ett återbesök efter operationen fick Peter träffa flera nya läkare. Där bekräftade en överläkare från urologen att det var urinblåsecancer Peter hade och vilken variant det var. Peter fick också besked om att en uppföljande operation skulle göras för att säkerställa att de hade lyckats ta bort allt.  

– Det blev jättejobbigt. Jag visste inte att en sådan operation skulle göras.   

För någon som är hypokondriskt lagd blev den där extra säkerhetskollen inte förenad med en positiv känsla. Om de fått bort allt redan, varför skulle de då behöva kolla igen?  

När känslorna kommer i kapp 

Efter den andra operationen och en skiktröntgen kunde läkare och vårdpersonal försäkra Peter om att allting hade gått bra och att det såg fint ut. De sa till honom att han inte skulle dö av sin urinblåsecancer.  

– Som utomstående skulle man kunna tro att livet här skulle återgå till det normala efter det. Men det var då alla känslorna kom.  

Sakta gick det upp för mig att jag har klarat det och att jag skulle få leva vidare. Jag skulle inte dö av det här. Och då blev ångesten värre.  

En oro och rädsla grep tag i Peter som han inte lyckades värja sig mot. I jämförelse med det fysiska tillståndet där en läkare kan säga exakt hur något ser ut, hur det ska behandlas och vad det ska leda till, var det psykologiska så mycket mer diffust.  

Det blev svårt att få grepp om både för Peter och för hans hustru Marie. Hela deras vardag påverkades och Peters behov av Maries stöd var enormt. Hans fokus och planerande kring medicineringen, oron för hur han skulle må och känna sig. Det var dödsångest, och även en rädsla för att bli lämnad ensam.  

– Jag blev väldigt beroende av Marie. Bara hon skulle ner i källaren så fanns en ängslan i mig om var hon var och vart hon skulle ta vägen. Om hon skulle åka och handla så behövde jag följa med. Hon blev en trygghet i livet som var helt onaturlig. Det var jättejobbigt för alla.  

Peter fick ångestdämpande och lugnande mediciner utskrivet. Det tog ett tag ett hitta en bra balans och bra nivåer på de olika medicinerna utan att det skulle bli för mycket biverkningar.  

I ångesten som byggdes upp fanns insikten om att livet faktiskt håller på att ta slut. Att det inte är hur långt som helst, att det börjar bli klart.  

– Och när de tankarna helt tar över är det svårt att njuta av de åren man har kvar.  

Parallellt med medicineringen gick Peter i samtalsterapi. 

– Jag tror att det har hjälpt mig att jag inte är rädd för att prata om det. För andra män kanske det oftare är så att allting lagras inom sig själv, men jag har varit väldigt utåtriktad med mina känslor genom det här.   

Efterbehandling med immunterapi 

Efter de två operationerna har Peter fått en efterföljande regelbunden behandling med BCG, ett tuberkulosläkemedel som injiceras i urinblåsan. Det är en typ av immunterapi som ska stärka immunförsvaret och minska risken för återfall.  

Från början fick han en behandling varje månad, efterhand trappades den ner till var tredje månad och nu får han behandling en gång i halvåret.  

Parallellt äter han ett läkemedel för att lindra symtomen av den förstorade prostatan.  

Humorn och ångesten i kollision  

Både läkarna och Marie tyckte att det var en bra idé att ändå försöka genomföra de revyer som Peter hade inplanerade. Under sommaren skrev Peter texter till manuset. De spelade föreställningen under hösten och våren som följde.  

Men de dämpade och avtrubbade känslorna kring både arbetet och privatlivet hängde kvar och det gjorde nedstämdheten värre.  

– Sommaren som följde kände jag att ska det vara så här att leva, då vill jag inte vara med.   

När situationen blev för tung för omgivningen och Marie inte längre orkade bära Peters känslor och oro bad hon deras goda vän Monika Forsberg att rycka in.  

– Det var en kolossalt fin vänskap, säger Peter. Ibland ringde hon flera gånger om dagen.  

När livet vänder 

Med Monikas samtal, medicinering, stödet från vården och psykologer blev saker och ting efter ett tag lite ljusare. Det fullständiga fokuset på måendet och hur många piller som skulle ätas vid vilka tillfällen mattades av och byttes ut till en känsla av att livet var värt att leva igen.  

– Tack och lov har jag jobbat mig ur det nu. Nu har jag stor lust att göra det bästa av de åren som är kvar.  

Men Peter hade gärna velat ha kunskap om att den stora smällen kan komma efter behandlingen var klar. Även om läkarna säger att allt har gått bra hinner psyket kanske inte med.  

Till andra som börjar märka att något i kroppen i fel, och i synnerhet män, vill Peter skicka ett meddelande:  

– Vänta inte med att kontakta vården, det finns ingen vits med det. Ju förr desto bättre. Hade jag gått tidigare hade jag kanske fått en skonsammare behandling. Och hade jag väntat längre hade det blivit betydligt värre. Så vänta inte med att gå.  

Angående känslorna och måendet kommer nästa uppmaning.  

– Be om professionell hjälp för att hantera det! Stäng inte in det, gå inte med det. Jag tror det blir värre då.  Ta kontakt med vården, det finns ju hjälp att få.  

Det obevekliga mörkret har bytts ut till ljus nu. I sommar spelar de en sommarföreställning och i höst fyller han åttio år och firar med en revy på Bruksteatern i Brevens Bruk. Han är i full gång med att skriva manus och känner att han i mångt och mycket är tillbaka i gamla vanliga Peter.  

– Jag fyller åttio, okej, men jag lever och jag ser fram emot att få unna mig att göra det jag tycker är roligt.  

Under våren har han också blivit farfar. Enäggstvillingarna Frank och Valter är det senaste tillskottet i familjen Flack. 

– Så nu har jag verkligen saker att se fram emot och att leva för.