Anders Björkman behövde pendla från Rättvik till Uppsala för att få behandling för sin prostatacancer. Men de många timmarna på ambulansbussen förde något gott med sig. De gav honom en chans att träffa andra i samma situation.
Hösten 2024 började Anders Björkman känna sig omotiverat trött. Ofta somnade han så fort han satte sig i soffan. Det var han inte van vid. Tvärtom brukade han alltid vara i rörelse och träna regelbundet.
Så sent som en månad tidigare hade han deltagit i Veteran-VM i gång i Göteborg, och vunnit guld med sitt lag. Den kommande vintern var siktet inställt på ännu ett Vasalopp, hans 29:e i ordningen.
– Jag kände i hela kroppen att något inte stod rätt till, så jag sökte mig till vårdcentralen. De tog mängder av prover och då visade det sig att mitt PSA-värde var väldigt högt, det låg på 31, berättar Anders Björkman.
Senare den veckan fick han besked om att han hade prostatacancer, en elakartad och aggressiv variant. Snart kom nästa dråpslag: En undersökning i Uppsala visade att cancern hade spridit sig via metastaser till kotorna. Han fick omedelbart hormontabletter utskrivna.
Jag kände i hela kroppen att något inte stod rätt till.
– De tar död på hormontillväxten, förklarar han.
Snart påbörjades strålbehandling på Akademiska sjukhuset i Uppsala – 24 mil från hemmet i Rättvik.
– Det blev rätt långa dagar. Jag fick sjukresa från Rättvik till Falun och sedan avgick det en ambulansbuss därifrån. Jag fick gå upp klockan fem på morgonen och var inte hemma igen förrän tolv timmar senare.
Men första gången det skulle bära av till Uppsala valde han inte ambulansbussen, utan tog tåget.
Under behandlingen hade jag nytta av mitt idrottande.
– Jag kände inte för att åka med andra, jag var lite osäker eftersom det var första gången som jag skulle in. Men sedan insåg jag att det var rätt nyttigt att ta den där bussen. Det var faktiskt en bra chans att träffa andra i liknande situationer. Det var alla typer av människoöden och jag fick en bättre inblick i detta med att vara sjuk.
Det blev till slut sex strålningsbehandlingar fram till april 2025.
– Efter det var tumören borta och PSA-värdet hade de fått kontroll på, tack vare strålningen och tabletterna.
Då hade jag en period när jag fick kissa väldigt ofta och gick för att kolla upp det. Då fanns det ingen cancer men läkarna gjorde ett ingrepp så att jag slapp besvären med att tömma blåsan hela tiden.
Anders Björkman är djupt tacksam för den vård han fått. Bemötandet har varit bästa tänkbara och han uppskattar att läkarna har varit både tydliga och hoppfulla på samma gång.
– Min första läkare sa det rakt ut: ”Du har prostatacancer men det ska vi fixa.” Eftersom jag själv hade lite insikt i sjukdomen, med andra runt omkring mig som drabbats, visste jag också att många klarar av att leva jättebra liv även med den här diagnosen.
De tog mängder av prover och det visade sig att mitt PSA-värde var väldigt högt.
Desto mer orolig blev när han vid ett tidigt besök i Uppsala fick veta att han hade förstorad aorta, och att han rekommenderades att inte anstränga sig en tid framöver.
– Det var ju mer begränsande eftersom jag har hållit på med idrott i hela mitt liv. Gång började jag med redan 1969 och så hade jag ju Vasaloppet som väntade. Om det bara hade varit för cancern hade jag nog kunnat köra det där 29:e loppet men i och med aortan så vågade jag inte.
Nu går det förstås inte att som Rättviksbo helt undvika ett Vasalopp. Men vintern 2025 fick Anders nöja sig med att vara betraktare på avstånd. När han sedan väl fick klartecken att han kunde börja röra på sig igen dröjde det inte länge förrän han var ute på sina motionspass. För de har gett honom mycket.
– Under hela behandlingen hade jag nytta av mitt idrottande. Nu efteråt har jag förstås gått från en nivå till en annan men jag tror ändå att jag ligger över medel i min ålder. Framför allt mår jag bra av att röra på mig. Jag har inte haft någon riktig dipp mentalt, till exempel.
Det där 29:e Vasaloppet är numera också avklarat. I vintras åkte han öppet spår igen. Det var tuffare än vad han trott.
– Andra år har man känt att det är ganska lugnt fram till Risberg och då har man nått hälften. Men i år var det tufft hela vägen. 200 meter från målet stod några tjejer och bjöd på en ”Mora-Nisse”, någon slags shotav blåbär och likör. Jag stannade och tog den, sedan körde jag över mållinjen.
Tiden går inte till historien. Anders Björkman berättar att hans svärson slog honom med två timmar det här året.
– Men det brydde jag mig faktiskt inte om. Det var inte det som var det viktiga den dagen.
När Jonny Torevik fick beskedet att han hade kronisk lymfatisk leukemi gav familjen honom stränga order att dra ner på arbetet som marknadschef. Det gav honom mer tid för sin hobby, att jaga.
Hade det inte varit för ett oroväckande toabesök för tolv år sedan hade vi kanske inte fått lyssna på den folkkäre radioprofilen i dag.
Spelarna i KFUM Linköping Basket säljer Cancerfondens Tillsammans mot cancer-armband. Tränaren Anna Thompson, själv drabbad av cancer, ser bara fördelar.
