När sorgen blev musik – och musiken tröst

Johan och Hanna lärde känna varandra i 18-årsåldern via gemensamma vänner. Det var en intensiv tid i livet – fylld av sena kvällar, starka känslor och den sortens vänskap som sätter djupa spår.

Under några år umgicks de ofta och nära, och även om livet senare tog dem åt olika håll höll vänskapen i sig. Hanna fanns alltid kvar i bakgrunden. De hördes då och då, sågs ibland och fortsatte följa varandras liv.

– Hon var sprudlande glädje för mig och jag blev alltid glad när jag träffade henne. Det var alltid så enkelt när vi sågs, även om det hade gått lång tid emellan. Man träffar bara några få sådana människor i livet, säger Johan.

”Det kommer att gå bra”

Johan förstod inte allvaret i Hannas sjukdom och när de hördes så tonade hon ner det. 

-Hon var den sortens människa som inte ville oroa människorna omkring sig.

En vecka innan hon dog skrev hon bara: ”Det kommer att gå bra” till Johan. När beskedet om hennes död kom blev det därför en chock. Men sorgen blev samtidigt en väckarklocka.

– Man springer på i sitt hamsterhjul och plötsligt sätter livet en pinne i hjulet. Då måste man hitta ett nytt sätt att få det att snurra.

När unga människor dör känns det så fruktansvärt orättvist.

För andra gången i livet hade Johan förlorat någon som stod honom nära. Som barn förlorade han en nära vän, som han spenderat varje sommar med på landet, i en olycka.

– När unga människor dör känns det så fruktansvärt orättvist. Vissa förluster skakar verkligen om hela ens sätt att se på livet.

Musiken kom av sig själv

En dag mitt i sorgen satte sig Johan vid pianot. Han hade ingen tanke på att skriva en låt. Han tänkte på Hanna och började spela. Det var början till låten Måla himlen blå (Vargens sista sång).

– Jag var ledsen och tonerna bara kom, säger Johan.

Johans flickvän Bella filmade stunden med mobilen och senare visade hon klippet för vännen och musikern Jens Hult.

– Det var bara små melodier och fragment, men redan där kunde man höra vad det skulle bli. För mig kändes det nästan som att Hanna skickade ett meddelande till Johan, berättar Jens.

Jag var ledsen och tonerna bara kom.

Eftersom Hanna var ett stort fan av Jens musik, föll det sig naturligt för Johan att fråga honom om han ville vara med och göra klart låten - skriva text, sjunga och spela. Syftet var tydligt från början: att samla in pengar till Cancerfonden till minne av Hanna och på så sätt bidra till cancerforskningen. Jens tackade ja direkt.

– Jag hade länge känt att jag ville göra något altruistiskt genom musiken, något som betyder något på riktigt, precis som detta. Johan är dessutom en god vän och jag kände mig hedrad över att bli tillfrågad.

Låten fick växa varsamt

Tillsammans började Johan och Jens jobba med låten och processen blev både kreativ och känslomässig. Johan hade redan tidigare påbörjat textidén till refrängen och Jens tog texten vidare därifrån.

Därefter bollade de ord, melodier och känslor fram och tillbaka tills låten till slut landade i sin slutliga form.

Låten var och är ett sätt för Johan att minnas sin vän och texten speglar känslorna. Sista refrängen blev särskilt personlig. Hanna kallades nämligen ”Vargen” av Johan och flera av sina vänner.

Hör du Vargens sista sång? Jag vill inte förstå att om ett år, ja, då sjunger vi alla att vinden går dit den går. Men att du är här ändå, för du har målat hela himlen blå.

Men både Johan och Jens vill också att andra människor ska göra den till sin egen.

– Det är inte längre vår låt, säger Johan. Om någon som hör den kan känna att den handlar om deras egna person eller deras egna sorg, då har vi lyckats.

Vägen fram till att släppa låten var lång. Johan och Jens ville vara varsamma med Hannas närstående och ge dem all den tid de behövde för att den skulle landa rätt hos dem. I perioder lyssnade familjen mycket på låten, för att sedan behöva ta paus.

– Man måste få bearbeta sorg på sitt eget sätt och i sin egen takt, säger Johan.

Alla som arbetade med projektet gjorde det dessutom ideellt, så mycket gjordes i mån av tid. Musiker, stråkorkester, sångare och personer runt produktionen ställde upp utan ersättning.

– Det var så fint att se hur människor bara ville hjälpa till, säger Johan.

Jens beskriver det som att projektet växte organiskt.

– Det här startades inte av något stort skivbolag. Det började med en enda människa som kände något. Ett litet frö som sedan långsamt har vuxit, som en fura. Och som kommer att fortsätta växa.

”Det här var helande för mig”

När låten till slut släpptes började den snabbt leva sitt eget liv och redan innan den officiella releasen hade den spridits mellan människor. Någon ville spela den på en begravning. Sedan fler. Och fler.

Plötsligt hade låten blivit en del av andra människors sorg och avsked. Många hörde av sig till Johan och Jens och berättade vad låten betytt för dem.

– Människor skrev att den hjälpt dem att gråta när de behövde göra det men inte kunnat. Att den varit ett stöd i den första tiden av sorg, säger Johan.

Under arbetet med låten tog känslorna ibland överhanden även för Johan.

– Johan började gråta hela tiden när han skulle klippa låten, säger Jens och skrattar varmt.

För dem båda blev det ett kvitto på att musik verkligen kan göra skillnad.

– Det här är en låt som bär på något större än oss själva. Den är som en urkraft, säger Jens.

Att leva vidare – och minnas

När Jens arbetade med låten tänkte han mycket på sin egen mormor, som gått bort flera år tidigare.

– När man ska göra en sån här låt hämtar man inspiration från personliga upplevelser och min mormor var den inspirationen för mig.

Jens upplever att hon ofta finns i hans närhet.

– Hon kommer till mig i form av en koltrast som sätter sig på balkongräcket. Jag bara vet att det är hon.

Därifrån kommer också en av låtens första textrader: ”Varför är fågeln i skyn, varför om inte för vyn?”

Våra vägar korsas fortfarande på märkliga sätt.

Både Johan och Jens beskriver känslan av att människor vi förlorar på något sätt ändå finns kvar.

Johan upplever fortfarande Hannas närvaro då och då i livet. Som till exempel när han och Bella nyligen behövde någonstans att bo och plötsligt fick möjlighet att flytta in i Hannas bästa väns hus, som stod tomt.

– Våra vägar korsas fortfarande på märkliga sätt, säger han.

En låt som fortsätter bära människor

I dag har Måla himlen blå (Vargens sista sång) samlat in nästan 40 000 kronor till Cancerfonden. Men för Johan och Jens handlar låten om mer än pengar.

De hoppas att den ska fortsätta leva vidare hos människor som behöver den – i hörlurar under sena kvällar, på begravningar, i stunder av saknad och i försök att hitta tillbaka till livet efter en förlust.

– Man behöver inte få någon stor uppenbarelse när man hör den, säger Jens. Men jag hoppas att den kan ge en smygande känsla av tacksamhet över livet.

Han tror också att sådana känslor kan förändra hur vi människor möter varandra.

– När vi inser att tiden är till låns kanske vi blir lite snällare mot varandra. Det kan räcka med små handlingar i vardagen.

Kanske är det just där låtens verkliga kraft finns. Den föddes ur sorg men över tid har den växt till något som hjälper andra att läka och orka vidare i livet.

Stöd gärna Johans insamling för Hanna här.