”Den känslan blir en tröst”

Andra gånger kan du dyka upp i mina drömmar och se kritisk ut. Det får mig att känna att jag kunde gjort mer, att jag borde legat på vården - jag borde ringt och varit mer påstridig än vad jag var.

Du fick en cancerbehandling som inte fungerade och jag borde ha krävt mer av läkarna.  

Det var svårt att veta då, men i efterhand tycker jag att beslut kring din behandling borde ha tagits långt tidigare. 

Det enklaste är att intala mig själv att det inte fanns något att göra, cancern var för långt gången, för svår. Men jag är ingen expert, och vet egentligen inte om det faktiskt var så.

Känslan som jag lämnas med är att jag kunde gjort mer. Det är en skuld som jag bär på. 

Jag vill försöka göra något konstruktivt av det, men vad kan någon som jag göra åt situationen egentligen?

Kan jag engagera mig i något som kan göra saker bättre, kan jag bidra till att förhindra att familjer ska behöva gå igenom samma sak som vi gjorde?  

Svaret är ja, forskningen kring cancer och nya behandlingsmetoder utvecklas dagligen. Att sprida information om det är något som jag vet att jag kan bidra med.

I synnerhet till människor som annars kanske inte hade nåtts av informationen. 

Du dog i slutet av 2016 och ibland undrar jag om du hade varit kvar här hos oss idag, om du bara hade fått sjukdomen lite senare? Jag tror inte att jag är den enda som har slagits av den tanken bland efterlevande. 

Det är en tanke som gör mig kluven, jag tänker på varför just du drabbades av denna otur, hur mycket vi saknar dig, allt som du inte fick var med om att uppleva tillsammans med oss.

Men jag tänker också på faktumet att ett par års vidare forskning kan komma att innebära att andra inte behöver gå samma öde till mötes, och den känslan blir till en tröst. 

Tänk om ingen behöver dö i cancer. Tänk er det.