Susanna har hoppat fallskärm med sina döttrar, blivit präst och känt sig ganska cool som hårlös när cytostatikan fick håret att falla av. Nu är hon 70 år, har haft cancer tre gånger och lever med en svår synnedsättning.

I en liten Skånelänga bor 70-åriga Susanna tillsammans med två hundar och två katter. Här finns både målarateljé, keramikverkstad och en hörna för snickeri. Att skapa med händerna har alltid varit en viktig del av hennes liv.
Som ung gick hon på konstskola och under flera år arbetade hon på Furuboda, en skola för personer med funktionsnedsättning. Senare utbildade hon sig till präst i Svenska kyrkan.
Men livet har också innehållit flera sjukdomsbesked.
År 2013 upptäckte Susanna en svullnad i ljumsken. Först verkade den inte särskilt allvarlig, men efter tre månader stod det klart att det handlade om något som inte var bra. Hon hade tre stora metastaser av malignt melanom, en form av hudcancer. Den största var tio centimeter.
Jag parkerade en stol framför brevinkastet där jag kunde sitta och vänta på att kallelser skulle trilla in
Därefter följde ytterligare tre månader av undersökningar i jakt på den ursprungliga tumören. Den hittades aldrig.
– Det allra svåraste var väntetiderna. Jag tror att jag gick omkring med konstant ångest. Jag parkerade en stol framför brevinkastet där jag kunde sitta och vänta på att kallelser skulle trilla in.
Till slut opererades Susanna och fick strålbehandling. Under lång tid därefter följdes hon upp med regelbundna undersökningar.
Åtta år senare, 2021, kom nästa cancerbesked. Vid en mammografi upptäcktes bröstcancer. Den här gången väntade operation, cytostatika och strålbehandling.
– Framför allt var cytostatikabehandlingen jobbig. Jag var supertrött, men jobbade på så mycket jag kunde. Jag hade konfirmander och grupper att hålla ordning på.
Behandlingen påverkade också hennes smakupplevelser. Nästan all mat smakade så illa att det blev svårt att äta.
Dessutom drabbades hon av en allvarlig komplikation när bakterier tog sig in via infarten som användes för cytostatikabehandlingen. Susanna fick sepsis, blodförgiftning, och blev inlagd på sjukhus i drygt två veckor. Allt skedde mitt under coronapandemin.
Jag känner mig frisk och återställd. Jag betraktar mig själv som frisk redan
– Men det redde upp sig.
Våren 2026, fem år efter den första bröstcancerdiagnosen, kom beskedet att cancern var tillbaka. Den här gången var knölen mycket liten, men hela bröstet opererades bort.
Trots allt hon har gått igenom är Susannas inställning till sin hälsa närmast självklar.
– Jag känner mig frisk och återställd. Jag betraktar mig själv som frisk redan.
Parallellt med cancersjukdomarna har Susanna fått lära sig att leva med en allt svårare synnedsättning.
Det började med en läkarundersökning när hon skulle förnya sitt certifikat för fallskärmshoppning. Susanna var då omkring 60 år och trodde själv att hon såg alldeles utmärkt. Men undersökningen visade något annat.
Jag är inte blind utan svårt synskadad. Jag har ledsyn och det är en väsentlig skillnad
Hon fick sluta hoppa fallskärm, en aktivitet som hon länge hade delat med sina döttrar och deras pojkvänner.
Sedan dess har synen gradvis försämrats. I dag har hon bara omkring två till tre procents syn kvar.
– Jag är inte blind utan svårt synskadad. Jag har ledsyn och det är en väsentlig skillnad.
Susanna berättar också att hon inte har fått möjlighet till färdtjänst på grund av sin synskada.
– Summan blir att jag är lite isolerad.
Och även om synskadan påverkar nästan varje del av vardagen tycker hon inte att den har varit något större problem i kontakten med sjukvården.
Trots sjukdomarna och synförlusten har Susanna behållit sin humor. Hon tycker att det underlättar att kunna se det komiska i tillvaron, även när livet är besvärligt.
När hon förlorade håret under cytostatikabehandlingen upptäckte hon till exempel att det fanns fördelar med att vara skallig.
– Jag tyckte faktiskt att jag såg lite cool ut. Och det kändes skönt när regnet smattrade direkt mot huvudet eller vinden blåste runt skalpen.
En gång stod hon på stan och pratade med en av sina döttrar när en annan dotter fick syn på dem på avstånd.
– Hon undrade vad det var för en gubbe som hennes syster stod och snackade med. Sedan såg hon att det var jag!
Susanna har en stor och sammansvetsad familj. Döttrarna och deras respektive har alltid varit en viktig del av hennes liv, och de har ställt upp under alla sjukdomsperioder.
– Min familj betyder väldigt mycket för mig. Vi betyder mycket för varandra. Vi träffas ofta och gör mycket tillsammans.
Det är mycket värre att stå vid sidan om än att vara drabbad själv
Men Susanna vet också hur det känns att stå bredvid när någon man älskar drabbas av cancer.
Hennes äldsta dotter fick livmoderhalscancer och behövde operera bort livmodern. Även Susannas lillebror drabbades av cancer. Han dog bara tio veckor efter att han blivit sjuk.
– Det är mycket värre att stå vid sidan om än att vara drabbad själv.
Susanna och hennes bror stod varandra mycket nära. Efter hans död har hon fortsatt att ha en nära relation till hans döttrar.
Familjen delar också ett stort intresse för fysisk aktivitet. Förutom fallskärmshoppningen har flera av döttrarna, deras pojkvänner och vänner ägnat sig åt löpning på en nivå som de flesta nog skulle tycka var ganska extrem.
Det handlar om ultralopp på upp till 16 mil, 24-timmarslopp och olika stafetter.
Därför var det ganska naturligt att familjen anmälde ett lag till Stafett för Livet, där deltagare turas om att gå eller springa för att uppmärksamma cancer och samla in pengar till cancerforskningen.
Susanna följde med till arrangemanget i Tivoliparken i Kristianstad, och upplevelsen blev något alldeles extra.
– Det var ett väldigt, väldigt trevligt arrangemang. Vi sa det flera gånger till varandra, hur bra det var och hur mysigt det var där i Tivoliparken.
Hon och en av döttrarna fick också delta i middagen som ordnades under evenemanget.
– Vi var så nöjda och glada och tacksamma.
Tre cancerbesked har inte förändrat Susannas syn på livet så mycket som man kanske skulle kunna tro.
Hon konstaterar själv att hon har haft tur. Trots svåra behandlingar och komplikationer har det gått bra, och hon har hela tiden känt stor tillit till vården.
Vi måste vara rädda om vår sjukvård, för det är verkligen någonting fint att vara rädd om
– En sak som jag har lärt mig är att det är fantastiska människor som jobbar inom sjukvården. Den sjukvård vi får i vårt land är helt otroligt fin.
Hon blir uppriktigt ledsen när hon hör människor klaga över väntetider eller andra problem i vården.
– Vi måste vara rädda om vår sjukvård, för det är verkligen någonting fint att vara rädd om.
När Susanna får frågan om hon har något råd till andra som har drabbats av cancer tvekar hon först. Hon tycker att det är svårt att jämföra olika människors erfarenheter. Själv känner hon att hon har klarat sig förhållandevis lindrigt undan.
Men en sak vill hon gärna skicka med. Den handlar om just det som var så svårt när hon själv fick sitt första cancerbesked: väntan.
Ta tillvara på väntetiderna. Gör trevliga saker under tiden.
Då, 2013, satt hon på en stol framför brevinkastet och väntade på nästa kallelse. I dag skulle hon vilja uppmana andra att försöka göra något helt annat.
– Ta tillvara på väntetiderna. Gör trevliga saker under tiden. Gå på bio, gå ut och ät med familjen, träffa vänner och prata om hur du har det, om du vill det.