Martling är årets cancerforskare

Sverige är världsledande inom tarmcancerfältet, och det beror till stor del på Anna Martling och hennes forskargrupps enträgna arbete. Det har gjort Årets cancerforskare till en flitigt anlitad föreläsare – vilket innebar många resdagar, innan pandemin.

 – “Måste du resa så mycket?” sa alltid min mamma. “Ja”, svarade jag, “det är en del av mitt jobb.” Nu kan jag föreläsa i Schweiz i morgon utan att vara ifrån familjen eller flyga och skräpa ner miljön. Det är den enda vinsten med pandemin – vi har insett att vi kan sprida forskning fortare. Och att mamma hade rätt.

Kan rädda 500 liv per år

Förhoppningen är att acetylsalicylsyra, ASA, som finns i många vanliga antiinflammatoriska värktabletter, även kan hjälpa mot återinsjuknande, i alla fall hos dem som har en viss mutation i generna, vilket sannolikt är en tredjedel av patienterna. 

– Tänk dig potentialen! Om det här väldigt enkla läkemedlet med få biverkningar har effekt, och vi kan rikta den till rätt grupp, skulle det kunna rädda 300 liv per år, kanske upp till 500. 

Anna Martlings ögon lyser.

– Dessutom – behandlingen skulle kosta så lite som 268 kronor om året.

De två ovannämnda studierna möjliggörs bland annat genom anslag på totalt 18 miljoner kronor från Cancerfonden. En finansiering som är helt avgörande, understryker Anna Martling. Och som spelar roll för hur fort resultaten går att få fram. 

– Om tre år vet vi.

Så föddes engagemanget

Men låt oss nu blicka lite bakåt istället. Hur uppstod Anna Martlings engagemang och hur ser hennes tillvaro ut utanför laboratorier och operationssalar? Anna Martling drar upp glasögonen i pannan och suckar knappt hörbart; frågor om hennes forskning är utan tvekan mer intressanta att besvara.

Inom kort har Årets cancerforskare ändå fått upp farten och spurtar genom uppväxten. Den utspelade sig på olika adresser i Danderyd, och hon gillade sådant som barn vanligtvis gillar: leka, sporta, kompishäng.

Plus skolan: Anna hade lätt för sig, och särskilt de naturvetenskapliga ämnena lockade. Med höga betyg stod valet efter studenten mellan läkarlinjen och Handelshögskolan, och hon har aldrig ångrat att det blev det förstnämnda: att lära sig om kroppen, ända ner på cellnivå, är ju så roligt! 

Sina första fyra år tillbringade hon förresten på Såtenäs flygflottilj. 

En flygflottilj?

– Ja, pappa var general i flygvapnet. Jag var yngst, lite sladdis, men mina tre äldre syskon flyttade omkring en hel del på grund av hans jobb.

När syskonen inte ville byta skola fler gånger fick pappa istället utgå från basen i Djursholm.

Anna Martlings livsfilosofi tycks vara att det mesta går att lösa, såväl medicinskt som privat. Familjen är viktig. Den egna och den utökade. Maken, också läkare, hade tre söner från ett tidigare äktenskap, sedan fyllde de på med två pojkar till.

Huset fullt alltså; därtill umgås Anna Martling gärna och tätt med syskon, svågrar och svägerskor, barnens kusiner och annat löst folk ur den stora släkten.

Familjen hårt drabbad av cancer

Att familjelivet inte hindrat hennes krävande karriär tillskriver hon dels att maken var äldre och därmed längre kommen i karriären när de träffades. Men även han hade jour och resdagar och då klev den livsavgörande hjälpen in:

– Mamma. Hon har ställt upp för mig och min familj något så makalöst. Kommit direkt när barnen varit sjuka eller haft träning. Utan mamma hade det aldrig gått.

Vi har varit rätt så drabbade av cancer i min släkt – eller väldigt drabbade. Det har varit tunga år.

Anna Martling låter tvärsäker, men det är något med stämbanden. Svajar de? 

Ja – det beror på att mamma gick bort för två år sedan, i njurcancer. En tung förlust. Då var hon änka sedan länge; Anna Martlings pappa dog 1994, av en hjärntumör. Men mamma behövde i alla fall inte genomlida släktens senaste sorg: Annas äldste bror, nyss 60 fyllda, gick bort i leukemi i somras. Det såret är ännu färskt. 

– En ex-svåger har också gått bort i cancer. Så vi har varit rätt så drabbade i min släkt – eller väldigt drabbade. Det har varit tunga år.

Att du själv är cancerforskare, har det påverkat dig som närstående?

– När det gäller ens nära och kära är man, och ska nog vara, en anhörig mer än en professionell. Däremot kunde jag känna att jag har ett ansvar att sprida kunskap.

Hon har reflekterat mycket över det här, funnit att det är tudelat:

– Det finns en tröst i att kunna agera och känna att man kan göra någonting. Men det finns också en frustration i att inse när det inte går att göra mer. Jag sa det till min bror flera gånger mot slutet: “Jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa dig mer.

Hon räddar tusentals liv

Att bota en patient – det har hon gjort oräkneliga gånger som kirurg – inger en känsla av tillfredsställelse som är svårslagen, och smickrar egot, det sticker Anna Martling inte under stol med.

Hon tycker mycket om att operera och vill ogärna släppa det helt. Men mer avancerad bukkirurgi, sådan som kräver en hel dags fokuserat hantverk, är svårförenlig med att leda omfattande forskningsprojekt.

Lyckligtvis har Anna Martling en återkommande tanke som hjälper när hon saknar kirurgin som mest.

– Jag tröstar mig med att jag som forskare inte räddar bara en patient, utan flera tusen.

Anna Martlings råd till den som har fått en cancerdiagnos:

• Ta reda på så mycket du kan, men var noga med att enbart ta till dig information från tillförlitliga källor.
• Ta med dig en närstående eller vän till läkarbesöken. Det kan vara svårt att ta in allting som sägs när känslorna svallar.
• Ta emot andras tröst och tips, fast utan att skuldbelägga dig själv i onödan. Efter en cancerdiagnos vill vänner och bekanta gärna ge goda råd, om till exempel vad man ska äta eller låta bli att äta. Det finns många myter, och tipsen riskerar att skapa onödiga skuldkänslor. De flesta menar väl, men ta ovetenskapliga rekommendationer med en nypa salt.