484

Aktiviteter i sociala medier

Om cancer

Prata med barn om cancer

Det barnet får höra och vara med om bör vara på barnets egen nivå. Tänk på att barn inte alltid uppfattar världen, livet och döden som vi vuxna gör.

Denna översikt bygger på en intervju med barnpsykologen Kati Falk, verksam inom barn- och ungdomspsykiatrin vid Skånes universitetssjukhus, Lund.

Spädbarn

Modern forskning har visat att redan det nyfödda barnet är mycket väl utvecklat när det gäller känslolivet. Det lilla barnet är mycket lyhört för skiftningar i stämningsklimatet. Om en förälder blir allvarligt sjuk märker spädbarnet förändringen omedelbart. Det går inte att dölja djup förtvivlan och oro för babyn.

Barnet känner att tryggheten i vardagsrutinen med resten av familjen skakats i sina grundvalar. Den sjuka är mer eller mindre upptagen av sjukdomen och sina egna reaktioner och orkar inte inrikta sig lika mycket som vanligt på det lilla barnets behov. Det är inte ovanligt att spädbarn i sådana lägen reagerar genom att bli skrikiga och/eller inte vilja äta.

  • Håll barnet i famnen och berätta till exempel att ”jag är så väldigt ledsen för jag har blivit sjuk” eller ”jag är så rädd för vad som ska hända för mamma har fått cancer”. Spädbarnet förstår inte orden, men läser ditt kroppsspråk och tonläge när du talar. Var inte rädd att visa starka känslor. Det är inte skrämmande för barn så länge man inte helt mister kontrollen över situationen.
  • Ordna så att det finns någon vuxen som verkligen orkar finnas till för barnet. Det handlar inte bara om att byta blöjor och ge mat utan om att ha kraft att småprata, ge ömhet och fånga upp babyns signaler.
  • Se till att den sjuka föräldern kan vara tillsammans med barnet när hon/han mår tillräckligt bra, gärna någon stund varje dag.

Förskolebarn

I 2–6-årsåldern får vi språket. Bit för bit skapar vi oss en bild av verkligheten. Detta sker med lekens och fantasins hjälp. Förskolebarn leker rolllekar och lever till stor del i fantasins land.

Även om de kan och vet mycket är deras uppfattning om hur saker och ting hänger ihop ofta begränsad. De funderar gärna ut sina egna förklaringar och samband, och skapar egna bilder av den vuxnes sjukdom och dess konsekvenser.

Begreppen om vad sjukdom innebär är ofta oklara. Förskolebarn lever i nuet. De ser sig själva som världens centrum och uppfattar allting ur sitt eget perspektiv.

Det talas ofta om ett ”magiskt tänkande” hos barn i dessa åldrar. Med det menas att barnen kan tro att de själva har makt att påverka verkligheten genom att göra eller tänka speciella saker. Alla experter är inte ense om det magiska tänkandets roll, men förmodligen har de flesta barn någon sorts tankar i den här riktningen, åtminstone ibland.

De vuxna i familjen är den trygga basen i förskolebarnens liv. Det barnen är allra mest rädda för är att förlora denna bas.

Det behöver inte betyda att de är rädda för döden. Förskolebarn har ofta ingen erfarenhet av döden och kan inte föreställa sig vad den innebär. De kan tro att den som är död lever någon annanstans och i hemlighet gå och vänta på att han ska komma tillbaka.

Att vardagliga rutiner rubbas kan vara mer skrämmande än att någon i en obestämd framtid kan dö av cancern. Det kan kännas fruktansvärt när den sjuka inte är hemma utan ligger på sjukhus, men barnet grubblar sällan över vad som ska hända senare.

  • Berätta från början vad som har hänt på ett enkelt sätt, utan för många ord och detaljer. Barn i dessa åldrar har ingen nytta av ingående förklaringar av processerna i kroppen. Det kan räcka att säga att ”mamma har en knöl i bröstet och det är inte bra så doktorn ska ta bort den” eller ”pappa mår inte bra, han har en sjukdom som heter cancer” och invänta barnets frågor.  Frågar barnet om du ska dö så sätt inte i gång en invecklad redogörelse om risker och procent. Det räcker ofta att tala om vad som gäller nu och i den allra närmaste framtiden.
  • Förskolebarn har svårt att tro på slumpen, de tror att det finns en avsikt med allt som sker. Eftersom de sätter sig själva i världens mitt, finns hos vissa en risk att de kan få för sig att sjukdomen på något sätt kan bero på dem, eller att de kan påverka den. Om du märker att det behövs, tala tydligt om att cancern inte är mammas, pappas, barnets eller någon annans fel, den bara kom ändå.

7–12-åringar

Språket och intellektet fortsätter att utvecklas. Barn i denna ålder är mycket intresserade av den konkreta verkligheten. Barnen söker fakta och vill veta orsak och verkan.

Tidsbegreppen mognar, nuet är fortfarande viktigast men barnen kan föreställa sig morgondagen. De ser sig allt mindre som världens mittpunkt och börjar kunna betrakta sig själva med andras ögon. Samtidigt utvecklas den sociala förmågan, kompisarna blir ännu viktigare än tidigare. Förmågan till medkänsla ökar.

Mycket handlar om att skapa ordning och reda i tillvaron. Barnen funderar över rätt och fel, leker regellekar och vill veta vilka lagar som styr i naturen och i samhället.

Sjukdom kan uppfattas som ett straff för att man inte följt reglerna. Ofta förstärker vi vuxna den uppfattningen: Den som inte borstar tänderna får hål. Har man inte mössa på sig får man ont i öronen och så vidare. Man jämför mycket, inte minst sig själv med andra. Vem är starkast och vem är svagast? Vem är ond och vem är god? Vilket fotbollslag är bäst?

Gradvis börjar de yngre skolbarnen förstå att döden är oåterkallelig. Fortfarande är det dock svårt att acceptera slumpen som förklaring till att någon dör medan andra får leva. Eftersom de jämför sig själva och sin familj med andra kan 7–12-åringar uppleva det som mycket orättvist att en vuxen i deras familj fått cancer.

I den här åldern börjar man bli medveten om alla risker som vi ständigt lever med. Riskmedvetandet kan förstärkas av filmvåld och den katastroffixerade nyhetsrapporteringen.

Larmrapporter om cancer kan också bidra till att barnet tror att det är den sjukas eget fel att han eller hon blivit sjuk. Medierna färgar också barnens dödsbegrepp. De känner till ond, bråd död till följd av våld och olyckor, men inte en lugn, fridfull död i kretsen av de närmaste.

  • Barn i den här åldersgruppen vill ha och kan förstå konkreta förklaringar av cancersjukdomen och vad som sker i kroppen. Om barnet verkar intresserat kan man berätta om celler som plötsligt börjar dela sig för fort och blir för många. Kanske kan ni titta i böcker på bilder av människokroppen där du kan visa var tumören sitter. Man kan också rita sådana bilder själv.
  • Barnets nyväckta riskmedvetande späs på av den vuxnes sjukdom och kan leda till en stark rädsla för nya katastrofer. Man kan bli rädd för att andra vuxna i omgivningen också ska bli svårt sjuka eller dö och för att själv råka illa ut.

Tonåringar

Trettonåringen kan ha kvar mycket av de yngre skolbarnens sätt att se på saker och ting, men under tonåren blir tänkesätt och verklighetsuppfattning gradvis allt mer ”vuxna”. Tonåringen förstår den fulla innebörden i att ha en livshotande sjukdom.

Att en nära vuxen blir allvarligt sjuk kan vara mycket svårt att acceptera i den här åldern då den egna kroppen är så viktig. Dessutom visar det med all önskvärd tydlighet att ingen är osårbar. Detta kan göra det svårare att våga ge sig ut bland alla faror i livet.

Ytterligare ett problem är ofta att tonåringar under en period kan behöva frigöra sig genom att på olika sätt ta konflikt med sina föräldrar. Det kan dock kännas svårt eller omöjligt att bråka med en sjuk förälder och att lämna familjen när man behövs där.

Tonåringen kan bli extremt familjebunden eller helt vända hemmet ryggen. Påfrestningar kan leda till skolsvårigheter, problem med kompisarna, sömnsvårigheter, ätproblem, magont, huvudvärk och depressioner.

En del ungdomar visar upp en tuff attityd och vägrar att prata om sjukdomen. För tonåringar är det ofta viktigt att ”vara som alla andra”, det vill säga man vill inte skilja ut sig genom att det är särskilt synd om en.

  • Informera tonåringen om cancern och hur den utvecklas. Visa att det alltid är tillåtet att fråga eller att prata om sina tankar och känslor. ”Vill du prata så vet du var jag finns.” 
  • Respektera tonåringens integritet. Tvinga inte på henne/honom information eller tröst som hon/han inte vill ha. I tonåren behöver man få dra sig undan från familjen ibland och se den på lite avstånd. För en del tonåringar kan det vara enklare att prata om sin oro med någon vuxen utanför familjen.
  • Undvik bråk mellan tonåringen och den sjuka i familjen. Att visa ilska mot den som är sjuk kan efteråt ge skuldkänslor.
  • Tonåringar kan vara mycket rädda att förlora kontrollen över sina känslor och bör inte utsättas för det. Låt tonåringen själv avgöra om och i så fall hur länge hon/han till exempel ska besöka sjukhuset.
  • Tonåringar har normalt ett skiftande humör och kan ibland vara utåtagerande utan att det behöver ha med förälderns sjukdom att göra. Det kan vara ett helt vanligt tonårsbeteende, och tonåringen bemöts då bäst så som man skulle ha gjort om föräldern inte varit sjuk.
  • Undvik att göra tonåringen till den närmast förtrogna i sjukdomsprocessen, välj en vuxen som stöd i stället. Tonåringen, även om han eller hon tycks mogen, är ännu inte vuxen.

Någon att tala med

  • Ring Cancerfondens informations- och stödlinje, 020- 59 59 59 eller mejla infostodlinjen@cancerfonden.se. Informations- och stödlinjen bemannas av legitimerad vårdpersonal med lång erfarenhet av cancervård.
    Informations- och stödlinjen.
  • Sjukhuskuratorn. Han eller hon är van att prata med både vuxna och barn och kan ge dig psykologiskt stöd och praktiska råd.
  • Kyrkan, ring till din församling. Där finns personer som har till uppgift att stödja människor som har det svårt på olika sätt.
  • Jourhavande präst och jourhavande kurator via 112
  • Jourhavande medmänniska 0771-90 08 00.

Hit kan barn ringa

  • Cancerfondens informations- och stödlinje,  020-59 59 59.
  • Kyrkan de flesta församlingar har personal som arbetar med ungdomar.
  • Barnens hjälptelefon hos BRIS (Barnens rätt i samhället), 0200-230 230.
  • Centrum för barn och ungdomar i kris, Rädda Barnen, 08-698 90 00.
  • Jourhavande kompis, Röda Korset, 020-222 444.
  • Sjukhusets kurator.