Nyheter
Publicerad
11 Feb 2019

"Familjen och träningen gav mig kraft att orka"

Ted var 43 år och i sitt livs form när han plötsligt svimmade under en löprunda i skogen. Knölarna i nacken och smärtan i bröstet visade sig vara något helt annat än överansträngning och ett skadat revben: En livshotande form av lymfom.

Ska jag dö nu? Det tog lång tid för den aktiva och vältränade Ted att ta in den svåra diagnosen. Att identifiera sig som sjuk var långt ifrån hans självbild, en stark person i sina bästa år. Det blev många och långa samtal med Anna, som både är Teds sambo och träningspartner. 

Teds överlevnadsstrategi

– Jag är en utpräglad projektledare och för mig var det viktigt ta kontroll över min sjukdom. Min läkare Charlotte fick ta hela ansvaret för den medicinska planen med behandlingar och mediciner – hennes uppdrag var att besegra cancern. Min uppgift var att på bästa sätt ta hand om min kropp. Så jag såg till att sova, äta och träna. Min tanke var att alltid vara i bästa möjliga form för att klara av de tuffa behandlingarna.

Ted har inte velat bli ”expert” på sin sjukdom.

– Jag har aldrig googlat på min cancer eller ifrågasatt Charlottes plan. Det är hennes del av helheten och det gör hon så fantastiskt bra. Jag har också bestämt mig för att aldrig prata om vilken typ av lymfom jag har. För mig finns ingen poäng i det.

Träning för kropp och psyke 

Ted tillhörde eliten i Sverige inom den tuffa sporten SwimRun, där deltagarna simmar och springer ett antal sträckor utan att stanna emellan. Han har också tävlat i Ironman. När sjukdomen slog till var han starkare än någon gång tidigare i sitt liv. Teds syn på träning och cancer är kristallklar:

– Träningen är min livlina! Ju mer jag kunnat träna efter behandlingar, desto mindre har biverkningarna blivit. Att bygga upp fysiken har också gjort mig mer motståndskraftig inför nästa utmanande behandling. Trots detta vill jag verkligen poängtera att jag inte är någon ”superman”, utan en helt vanlig person. Alla hittar sina strategier för att hantera en svår kris, och för mig har träningen varit det andningshålet.

Vägrade bli den ”sjuke Ted”

Under hösten 2015 fick Ted cellgifter och hans stamceller togs ut. De sattes tillbaka i februari 2016 – en så kallad autolog stamcellstransplantation. Efter en tuff återhämtning kunde Ted stegvis börja träna under våren. Fortfarande svag men med känslan: Nu ska jag bli frisk!

Tyvärr varade det bara över sommaren. I augusti hade cancern kommit tillbaka och nu var alternativen få. Till att börja med fick Ted bromsmediciner, men ganska snabbt upptäckte man att effekten uteblev. Nu fanns bara en sista utväg: Att få nya stamceller av en donator.

Sista julen med familjen?

Kring jul fick Ted börja med ny strålning och cytostatika medan man letade en lämplig donator. Det visade sig att Teds bror var ett möjligt alternativ. Ted berättar:

– Jag hade ju gjort en stamcellstransplantation tidigare och trodde inte det kunde vara så mycket värre. Men oj vad fel jag hade. Tiden som följde var ett rent helvete. Jag tappade hud, hår och naglar, slemhinnorna släppte och tarmarna slutade fungera. Jag gick ner 26 kilo på tre veckor.

Anna är ständigt vid Teds sida

Familjen och det sociala nätverket betyder allt för Ted. Barnen, hans föräldrar, träningskompisar, sambon och barnens mamma – alla har samarbetat för att det ska fungera. De har gått igenom det här tillsammans och är närmare varandra än någonsin.

2017 var ett kritiskt år då Ted var inlagd på sjukhus i 32 veckor och hans sambo Anna sa upp sig från jobbet för att vara hos honom dygnet runt.

– Det är viktigt att berätta för dem man älskar hur mycket de betyder. Tidigare i livet har jag alltid varit ”på väg” – nu känner jag mig mycket mer närvarande. Nu är jag där jag är. 

Skuld och saknad 

Mot alla odds är Ted nu tillbaka i livet. Han är med sin familj, tränar och arbetar. En hel del biverkningar finns kvar, troligen livet ut. Trots stor tacksamhet är tankarna ibland mörka. Han kan känna skuld för allt hans nära och kära fått uppoffra. Han som alltid varit den starke fixaren som hjälpt andra, var nu den som behövde hjälp. Ted har haft stor hjälp av sina samtal med psykolog och kurator, där han fått verktyg för att hantera alla obekväma och starka känslor.

– Jag kan sakna saker jag inte tidigare tänkt på. Känslan av att hålla ett barns hand till exempel. En biverkning är att jag inte har någon känsel i handflatorna, och något så självklart som att hålla en mjuk liten barnhand i sin blev plötsligt så värdefullt.

Vill bidra till cancerforskningen

Ted har haft flera egna insamlingar, det har skrivits om honom i lokala tidningar och han är aktiv i sociala medier. När han blev tillfrågad om att medverka i Cancerfondens tv-gala Tillsammans mot cancer tvekade han inte att göra en insats, och han är övertygad om att han lever tack vare forskningens framsteg

– Den behandling jag har fått fanns inte för 15–20 år sedan. Jag vill vara med när mina barn flyttar hemifrån, det kommer jag kämpa för. I somras hade vi en fest för att tacka alla som hjälp oss under den här tiden. Då kom också Charlotte, min läkare. Det var fint att få visa våra vänner vem som räddat livet på mig.

Visa fler