”Vet inte om jag hade överlevt utan jobbet”

När Betül Küçüköz fick sin cancerdiagnos var hennes första fråga: Får jag fortsätta jobba?

Betül Küçüköz arbetar i labbet med sina kollegor på fysikinstitutionen vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg.
Betül Küçüköz arbetar på fysikinstitutionen vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg. För fyra år sedan fick hon diagnosen Hodgkins lymfom. En intensiv cytostatikabehandling påbörjades. Foto: Nicke Johansson.

Betül Küçüköz kom till Sverige i februari 2017 för att arbeta som forskare vid Chalmers tekniska högskola. Hon lyser upp när hon berättar om sitt arbete:

– Jag älskar att vara i labbet och göra mätningar med min laser och analysera resultaten. Det är som ett pussel. Du ser något i mätningarna och försöker förstå vad det betyder. Jag är aldrig så tillfreds med livet som när jag arbetar med att tolka mina mätningar.

Jag har alltid prioriterat mitt arbete.

I juli 2017 upptäckte Betül en bula på halsen. Efter en månad var bulan stor som en valnöt. En fredag lämnade hon blodprov på vårdcentralen. Svar skulle komma inom en vecka, men redan på måndagen kallades hon för att lämna ett biopsiprov. Betül förstod att något var fel, men tänkte aldrig att det kunde vara cancer.

– Sköterskan som berättade för mig var jättesnäll. Hon tog mina händer, sa helt lugnt att resultatet från biopsin inte såg bra ut och att jag hade lymfom, lymfkörtelcancer.

Opererades direkt

Betül opererades omedelbart på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Lymfkörtlar togs ut för att avgöra vilken sorts lymfom hon drabbats av. Det visade sig vara Hodgkins lymfom.

En av de angripna lymfknutorna låg nära hjärtat och därför kunde Betüls cancer inte strålbehandlas. Istället skulle en intensiv cytostatikabehandling påbörjas. Betül hade bara en fråga innan: skulle hon få fortsätta jobba?

Betül Küçüköz sitter i sitt kontor på fysikinstitutionen vid Chalmers tekniska högskola.
Att bli forskare är en livsdröm som gått i uppfyllelse för Betül. ”När jag fick läkarintyget och det stod svart på vitt att jag var sjukskriven på 100 procent kunde jag inte sluta gråta”, berättar hon i dag. Foto: Nicke Johansson.

– Jag har alltid prioriterat mitt arbete och organiserar resten av mitt liv utifrån det. Jag flyttade ju till Sverige för att jobba, förklarar Betül.

Läkarna sa att hon inte fick arbeta de tre första månaderna eftersom de inte visste hur hennes kropp skulle reagera på cytostatikan. Betül accepterade, men beskedet skavde i hjärtat.

Jag kunde jobba de dagar jag kände mig bättre.

Kunde inte sluta gråta

– När jag sedan fick läkarintyget och det stod svart på vitt att jag var sjukskriven på 100 procent kunde jag inte sluta gråta. Jag sa att jag klarar inte det här. Jag kommer att må så dåligt om jag inte får jobba. Då tog de upp mitt fall igen, och efter min första cytostatikabehandling fick jag en flexibel sjukskrivning istället, så att jag kunde jobba de dagar jag kände mig bättre. Det var så skönt att få det beskedet. Jag vet helt ärligt inte om jag hade överlevt annars, säger hon och fortsätter:

– Jag har velat bli forskare sedan jag gick på gymnasiet, det är en livsdröm som gått i uppfyllelse och som jag inte kan överge. Jag hade aldrig stått ut med att behöva vara borta från alla mina spännande projekt och den fantastiska stämningen på institutionen under hela tre månader.

Betül Küçüköz i labbet på fysikinstitutionen vid Chalmers tekniska högskola.
Betül älskar sitt arbete i labbet på fyasikinstitutionen. Hon är tacksam över att cancerbehandlingen gick så bra. Hon går på regelbundna kontroller, men är inte orolig över att få tillbaka cancern. Foto: Nicke Johansson. 

Betül fick återvända till labbet och fortsätta på sina projekt. Ibland kom hon in bara för att hänga lite med kollegorna, och hon kände aldrig någon press att prestera under sjukskrivningen. Hennes chef var alltid tydlig med att hennes hälsa kom först och jobbet i andra hand.

Betüls föräldrar var kvar i Turkiet och när de fick veta att hon hade cancer erbjöd de sig att komma till Sverige. Men Betül sa nej.

Fick stöd av arbetskamraterna

– Allt blev så känsloladdat när jag pratade med dem, och det fick mig att känna mig sjukare. Men vi pratade mycket i telefon. Jag var väldigt ärlig mot dem och förklarade hela tiden exakt hur jag mådde, vilket gjorde att de litade på mig när jag sa att jag var okej. Men det var svårt att övertyga dem om att inte komma hit, för det var ju skrämmande. Jag hade kunnat dö.

Stödet som Betül inte kunde få av familjen kom istället från hennes vänner och arbetskamrater.

– Jag behövde flytta mitt under en behandling. Jag fick cytostatika under tre timmar och var helt utslagen efteråt. Min kollega Elin bokade ett hotellrum åt mig och så fick jag ligga där medan hon och några kompisar flyttade åt mig. När de var klara körde de mig till nya lägenheten och då var allt i ordning. De hade bäddat sängen, skruvat ihop mina nya IKEA-möbler och packat upp allting. Till och med gardinerna var upphängda. Jag kunde bara gå och lägga mig och vila på en gång!

Cancern har gjort mig mer positiv och glad.

Det gick inte att veta i förväg hur många omgångar cytostatika som skulle krävas. Den behandling som blev den sista skedde nära jul och då hade behandlingarna pågått i sex månader.

Trygg i den svenska vården

– När jag kom till sjukhuset för sista behandlingen hade mina kollegor dekorerat min droppställning med julpynt. Jag blev så överraskad, och väldigt glad. Och min sköterska gav mig ett julkort där det stod att hon hoppades att aldrig mer få se mig på sjukhuset. Det var så fint.

Betül kände sig överlag väldigt trygg i det svenska vårdsystemet.

Betül Küçüköz i labbet på fysikinstitutionen vid Chalmers tekniska högskola.
I dag mår Betül bra och behöver inte längre behandling. Hon går på regelbundna kontroller, men är inte orolig över att få tillbaka cancern. Foto: Nicke Johansson

– Om jag undrade något så kunde jag ringa när som helst på dygnet och ställa vilka frågor som helst utan att skämmas. Jag fick många biverkningar, och behövde ofta fråga. När jag höll på med ett projekt om solceller fick jag bröstsmärtor. Jag ringde och frågade och de sa åt mig att komma in på en gång. Det visade sig att jag hade fått en blodpropp i lungan, men jag fick blodförtunnande läkemedel, så det gick bra.

I dag mår Betül bra och behöver inte längre behandling. Hon går på regelbundna kontroller, men är inte orolig över att få tillbaka cancern.

– Cancern har gjort mig mer positiv och glad. Jag har insett att det inte är värt att oroa sig över saker. Jag skulle kunna dö i morgon och vill kunna njuta av livet utan att behöva oroa mig.


Betül Küçüköz

• Ålder: 32 år.

• Bor: Eriksberg, Göteborg.

• Sysselsättning: Forskare inom nano- och biofysik. Har i dag en tjänst på fysikinstitutionen vid Chalmers tekniska högskola.

• Familj: Föräldrarna hemma i Turkiet, en syster i Tyskland. 


Liknande innehåll

Vill du få information om vårt arbete för att besegra cancer?

E-post

Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.