Donerade stamceller räddade livet på leukemisjuka Robert Brink 

Det började som en obeskrivlig, obegriplig trötthet. Varje kväll Robert Brink kom hem från jobbet var han tvungen att lägga sig. Han orkade inget annat. Sedan fick han ont i halsen. Väldigt ont. Halsfluss blev första diagnosen, med penicillinkur som följd. Smärtan försvann, men kom tillbaka.  

Snart hade han så ont att han inte kunde tala, inte äta. Enligt läkarna verkade han ha fått en halsböld. 

Det har hunnit bli november 2013 och ännu vet inte Robert att ”en okänd ängel” kommer att rädda hans liv, han vet inte att i södra Tyskland bor en förskolepedagog som heter Silke Sauer. Nej, ännu har han bara kommit till sjukhuset i Eskilstuna i tron att de ska kunna skära bort hans halsböld.

Men något händer. Bölden går inte att tömma och efter ingreppet slutar Robert inte att blöda. Dagen efter tas ett benmärgsprov och han får beskedet: detta är cancer, blodcancer. Behandling måste påbörjas omedelbart. 

Blev skickad med ambulans till sjukhuset 

– Eftersom de inte hade plats för mig på hematologen i Eskilstuna blev jag skickad till  Akademiska sjukhuset i Uppsala. Med ambulans.  

Robert är då 22 år och har visserligen känt att något inte stått rätt till, rent fysiskt. Men ändå. Det är en höst när Robert Brink mest drömmer om att få åka upp till fjällen och provköra sin senaste snöskoter.   

Men han kommer inte upp på en skoter, inte under vintern 2013–14. Han kommer inte ens upp ur sängen.  

Undersökningarna visar att Robert har Akut Myeloisk Leukemi, AML. Det är en cancer som drabbar främst benmärgen och påverkar den normala blodbildningen. AML är den vanligaste typen av akut leukemi och drabbar varje år knappt 400 personer i Sverige. Under sammanlagt ett halvår blir Robert kvar på sjukhuset. 

Rekommenderades en stamcellstransplantation 

Den första cellgiftsbehandlingen ger inte det resultat som man hoppats på – och nu är det bråttom.  

– Läkarna rekommenderade en stamcellstransplantation, och jag litade på dem. 

Nästa steg blev att hitta en lämplig donator. Eftersom Robert är yngst av nio syskon verkade det enkelt. Tyvärr kunde ingen av dem bli givare. Inte heller någon i hans övriga släkt – eller någon annan i hela Sverige.

Alltså måste man leta utomlands efter en donator. Hur var väntetiden? Robert skakar på huvudet, säger att han aldrig var rädd, inte på riktigt.   

– Jag tänkte från första stund att det skulle ordna sig. Att jag skulle komma upp på benen igen. Ska jag vara helt ärlig var cancern inte det värsta, det var sprutorna. 

Sprutorna? 

– Ja, jag är fruktansvärt spruträdd. Drar mig i det längsta för att ta ett vanligt blodprov. Eller rättare sagt; jag var sån tidigare. På sjukhuset tvingades jag vänja mig. Att svälja tabletter var också jättejobbigt. Allt det andra … jag tänkte att det måste ordna sig … för mig gällde bara att gilla läget. 

Vi möts i hans hus i Högsjö utanför Vingåker, där Robert bor tillsammans med sambon Malin och en liten son. De råkar vara borta denna förmiddag, vi sitter ensamma i köket. Det är med ett generat leende som han berättar om sin spruträdsla.  

Har du alltid varit en sådan som litar på att allt ska ordna sig? 

– Ja, jag tror det. Och på något sätt löser sig ju allting, även om det inte blir som man först trodde. 

Och döden? Var du aldrig rädd för att inte klara dig? 

– Nej, aldrig, säger han med stadig röst.  

Tillbaka till vintern 2013. Robert är isolerad i sitt sjukrum på Akademiska sjukhuset i Uppsala, får absolut inte smittas med något virus. 

– Jag fick permission två dagar över jul. Då bodde jag fortfarande hemma hos mina föräldrar i Vingåker så jag åkte dit. Med en massa säkerhetsföreskrifter.  

Mest längtade jag efter en riktig kebabpizza. 

Vilken julmat längtade du mest efter? 

– Nja, mest längtade jag efter en riktig kebabpizza. 

En okänd donator räddade Robert liv 

Samtidigt, nere i Tyskland, fick alltså en kvinna vid namn Silke Sauer sin bästa gåva två dagar före julafton: Hennes stamceller matchade med en person som behövde akut transplantation. Mer fick hon inte veta, inte då. Robert fick beskedet i februari. Madeleine, hans äldre syster, beskriver lyckan, för hela familjen.  

– En okänd människa kunde rädda Robbans liv! 

Stamcellstransplantationen genomfördes den 6 mars 2014.  

– Det var inte konstigare än att få en påse vanligt blod, säger Robert. 

Reaktionen kom senare på kvällen. Robert har svårt att beskriva känslan: 

– Det kändes som att något främmande kommit in i min kropp. Något som liksom trängde ut huden … nej, jag kan inte förklara. Läkarna satte in en massa mediciner, mitt eget immunförsvar fick ju inte angripa de nya stamcellerna. Första tiden är känslig.  

“Vi visste så lite” 

Hans syskonen skämtade om att deras yngste bror kanske skulle få mörkt hår och konstnärliga talanger genom donationen. Så blev det förstås inte.  

– Vi visste så lite, medger Robert.  

En stamcellsdonator är garanterad sekretess i fem år. Det enda Robert fick veta var att texten på påsen med stamceller tydde på att de kom från en kvinna i Tyskland.

– Det är klart jag undrade vem personen var. Särskilt i början. Men sen gick tiden … jag fick komma hem och så småningom kunde jag börja arbetsträna. Två timmar per dag. Mer orkade jag inte i början. Då jobbade jag som mekaniker på en bilverkstad. Bara att lyfta tunga däck var jättejobbigt. Jag hade ju knappt några muskler kvar. 

Symtomfri i dag 

Att återvända till det gamla livet tog tid, krävde kraft. Men, viktigast av allt: Roberts kropp tog emot donatorns stamceller och byggde upp ett nytt immunförsvar. Han säger inte att han är friskförklarad i dag. Han säger att han mår bra, är symtomfri. De årliga kontrollerna har hittills visat att allt är bra. 

– Jag tar en dag i sänder. Mina anhöriga är nog mer oroliga. Som min sambo Malin. Det räcker att jag får lite ont i halsen för att hon vill skicka iväg mig till en doktor.  

Nio år har gått sedan den där vintern. Robert sitter vid sitt köksbord och berättar om det som började som en dödsdom och slutade som en solskenshistoria. Om en cancersjukdom nu kan beskrivas med de termerna. 

”Silke kändes direkt som en i familjen” 

I dag vet han också vem Silke Sauer är. Han pekar mot den stora grillen på terrassen utanför, det var där de grillade vildsvin i somras när hon hälsade på. 

– Hon kändes direkt som en i familjen, säger Robert – och upprepar det hans syster Madeleine redan berättat. För det var Madeleine som tog kontakt med Roberts donator när man efter fem år förmedlade kontaktuppgifterna. De blev vänner på Facebook och sen, i våras, frågade Silke om hon fick komma och hälsa på. 

Hon kom när sommaren var som vackrast och Robert medger att han var nervös. Mest för hur de skulle kunna kommunicera.  

– Jag kan ju inte engelska så bra. Har aldrig känt att jag måste lära mig. För mig räcker svenskan. Sen fick jag veta att Silke inte heller var så bra på engelska. Men när hon väl var här, gick det hur bra som helst. 

 “Som en extrassyster” 

Som att ha fått en extrasyster, summerar Madeleine mötet med Silke. Och framtiden? Robert upprepar att han tar en dag i sänder. Och är optimistisk. 

– Om det här hade hänt någon annan i familjen hade jag varit mycket mer orolig. Själv vet man ju vad man klarar av. Jag är nog lite hårdare än mina andra syskon.