Som busschaufför började Ola Nordman märka behovet av ständiga pauser för att lätta på trycket. När han väl kollade upp hälsan fick han veta att han hade prostatacancer. Här är Olas berättelse om tiden som gått från behandling till ”ett oförskämt bra liv” med boulespel flera gånger i veckan.
”På den tiden körde jag landsortsbuss utanför Norrköping – ett bra jobb med stor frihet. Ena dagen kunde turen gå bortåt Kolmården, till Vildmarkshotellet eller djurparken. Andra dagar bar det av ut mot Arkösund och kusten.
Det var vid just de där ändhållplatserna som jag någon gång under 2007 upptäckte att något var fel i kroppen. Varje gång jag kom fram och hade paus var jag tvungen att gå ut och ’vattna bakdäcket’, som vi brukade kalla det, men aldrig att jag kände mig klar när jag hoppade upp i bussen igen.
Det var konstigt att jag var konstant kissnödig. Snart blev det värre, det började komma en skvätt i sängen varje natt. Då bestämde jag mig för att söka upp sjukvården.
På vårdcentralen gjorde de ultraljud på urinblåsan, med resultat att hela maskinen protesterade med ’error’. Blåsan var troligen för stor för att kunna läsas av. Så de skickade mig direkt till akuten.
Det första jag såg var ett papper i sköterskans hand. Där stod: ’Prostatacancer’.
När personalen där satte in en kateter för att jag skulle tömma blåsan rann det hej vilt. Min fru fick snart kalla på sköterska eftersom påsen blev stor som en fotboll och höll på att rinna över. Hon kopplade på en ny påse och även den fylldes till hälften.
Jag hade runt två liter urin i blåsan den dagen.
Efter det hände allting snabbt. På urologen tog de biopsi, vävnadsprov, på prostatakörteln och efter fem-sex veckor kallades jag till möte. Det första jag såg var ett papper i sköterskans hand. Där stod: ’Prostatacancer’.
’Nu är det kört’ tänkte jag.
Tack och lov var det inte det. År 2009 opererades min prostata bort, men eftersom mina värden trots det bara fortsatte att öka sattes det också in strålbehandling. Det blev 35 stycken till slut. Ändå fick vi inte ordning på mina värden.
Det var först när jag började ta hormonsprutor som det vände. Sedan dess tar jag tar sprutorna två gånger om året. Jag vet att jag kommer att få hålla på med det livet ut, för det håller skiten i schack.
I min släkt har vi aldrig varit så mycket för det där med att tala om sjukdomar.
När jag i dag ser tillbaka på de turbulenta åren är det några saker som jag minns extra väl.
En av dem är att jag ett tag trodde att jag var släkt med ormar, eftersom jag började ömsa skinn. Först var det fotsulorna, sedan armarna och därefter händerna. Det lossnade stora flagor hud, och vissa dagar kunde jag dra bort stora slamsor.
När jag ringde strålningsavdelningen för att höra om det hade med behandlingen att göra sa de att det inte alls var så, men i efterhand har jag, via en vän som har jobbat mycket med cancerpatienter, fått höra att det nog var strålningen ändå. Hon hade upplevt det förr, med andra patienter.
En annan sak som jag kämpade mycket med var att hitta en bra lösning på kateter. Först testades en som fördes in direkt via urinröret. Det funkade inte perfekt.
Därefter gick de in via magen i stället – med resultatet att det uppstod förträngning och jag åkte in på ny operation, som i sin tur skapade läckage.
Först när jag fick höra att det fanns en annan lösning, med en knapp som kunde tryckas in när man kissar och som sedan stänger av sig själv när det är klart, blev det ordning på det. Den första manicken funkade i tolv år. År 2024 fick jag en ny, modernare, av samma sort.
Den viktigaste lärdomen från de här åren är ändå att våga prata, även om det som är jobbigt. Först efter min operation fick jag höra att det hade funnits släktingar som hade haft förstorad prostata.
Att ingen sagt det högt tidigare var typiskt – i min släkt har vi aldrig varit så mycket för det där med att tala om sjukdomar, man vill inte prata om elände i onödan.
Min hustru har varit väldigt förstående.
Själv ville jag inte gå i samma fotspår. Så när jag efter operation, strålbehandling och framför allt hormonsprutor tappade sexbiten helt, och tyckte att det var otroligt jobbigt, så gjorde jag något jag aldrig trott mig vara kapabel till – jag gick till en kurator. Det var det bästa jag kunde göra, för där fick jag bryta ihop och berätta vad jag kände.
Det där hjälpte mig vidare. Att inte kunna ha sex blev en sak jag förlikade mig med. Min hustru, som jag har varit gift med i 54 år, har varit väldigt förstående.
Ibland skojar jag och säger att det här hände mig när jag var 59 år, och har man levt så länge har man kanske gjort det tillräckligt många gånger.
I dag är jag pensionär sedan många år, och känner att tillvaron har blivit bra mycket bättre. För elva år sedan började jag spela boule, i samband med att jag gick med i PRO.
Jag tyckte det såg roligt ut och så ville jag gärna ha den sociala biten. Nu spelar jag två till tre gånger i veckan.
När jag för över 15 år sedan läste ’prostatacancer’ på pappret hos min läkare kände jag spontant att jag hade levt färdigt, att detta var slutet och att det var dags att tacka för sig.
Det visade sig inte bli så. Tvärtom har jag ett oförskämt bra liv. Mer kan man knappast begära.”
Var det här en intressant nyhet?
