Från skeptisk till optimist om CAR-T

/om-cancer/cancersjukdomar/myelomCAR-T-cellbehandling är sedan 2019 godkänd i Sverige för lymfom och för akut lymfatisk leukemi. Behandlingen innebär bland annat att upp till 40 procent av patienterna med dålig prognos kan botas.

sittande kvinna med sjukhusklädsel
Gunilla Enblad är överläkare vid Akademiska sjukhuset i ­Uppsala och professor i onkologi vid Uppsala universitet. Foto Johan Alp.

Hur går CAR-T-cellbehandling till?

– Första steget är att rena fram ett slags immunceller, kallade T-celler, från patientens eget blod. Cellerna skickas sedan till laboratorium i antingen USA eller Europa, beroende på vilket företags metod man använder. Där förses cellerna med en ny gen som kodar för ett protein kallat ”chimeric antigen receptor”, CAR. Det är en del av en antikropp som gör att T-cellerna kan söka upp ­cancerceller och döda dem. Därefter odlas cellerna så att de blir fler.

Sammanlagt tar dessa steg mellan tre och fem veckor. Sedan får patienten tillbaka cellerna och de kan då börja jaga cancerceller i kroppen.

Vilka patienter kan komma i fråga och hur många har behandlats?

– I dag finns klartecken inom EU för två läkemedel, Kymriah och Yescarta, som kan användas då annan behandling inte har fungerat. Kymriah ges till svårt sjuka patienter upp till 25 år med akut lymfatisk B-cellsleukemi, medan Yescarta rekommenderas för behandling av vuxna med storcelligt B-cellslymfom. De flesta svenskar har fått CAR-T-cellbehandling inom ramen för kliniska studier, drygt 40 personer, men hittills har tre vuxna och tre barn fått klinisk behandling.

Närmast på tur att registreras är nu CAR-T-cellbehandling mot myelom. Det pågår också studier för maligna melanom, hjärncancerformerna gliom och glioblastom samt prostatacancer och cancer i äggstockarna.

Får patienterna biverkningar?

– Ja, en allvarlig biverkning beror på att CAR-T-cellerna överaktiverar immunsystemet så att det släpps ut en massa signalämnen, ­cytokiner. Oftast yttrar det sig som influensa med feber men det kan gå överstyr och ge påverkan på exempelvis lungorna, så att man har svårt att syresätta sig.

En annan allvarlig biverkning innebär påverkan på hjärnan, hjärnsvullnad. Även här är det cytokinerna som ställer till det genom att de luckrar upp den normalt sett stängda blod­hjärnbarriären.

Vilka utmaningar står vården inför för att ge denna behandling?

– Från läkemedelsföretagens sida är det oerhört höga krav på universitetssjukhusen i Uppsala, Lund och Stockholm som ska ge behandlingen. De kräver mycket omfattande ­pappersarbete och det är en onödigt krånglig certifieringsprocess. Dessutom är behandlingen dyr och kostar omkring 3,5 miljoner kronor per person. Det innebär att regionerna har svårt att få fram pengar, särskilt nu i pandemitider.

Du var själv skeptisk då du först hörde talas om detta, men har nu vänt. Vad beror det på?

– Ja, det stämmer. Det påminde om andra djärva projekt som sedan inte visar sig ­hålla vad de lovar. Men här är resultaten bra och det är fantastiskt roligt att få vara med om detta. Dessa patienter har annars väldigt dålig prognos, men kan nu klara sig i flera år och 30–40 procent av dem botas och behöver ingen mer behandling.