"Det är okej att må skit"

Bidra till Mollys insamling

– Jag startade insamlingen sent en vardagskväll och satte som mål att samla in 25 000 kronor. Morgonen därpå hade insamlingen nått över målet och bara på några dagar var den uppe i över 100 000 kronor, vilket är helt fantastiskt. Jag är så otroligt glad för min familj och alla vänner som är med och bidrar. Det betyder jättemycket för mig, säger Molly. 

Det var våren 2015 som Molly började få ont i ryggen. Hon jobbade då som resurs åt en kille på en förskola och trodde att smärtan hade uppkommit på grund av tunga lyft. Hon bokade tid hos en naprapat men med tiden blev smärtan mer påtaglig och en dag när hon satt på britsen kunde hon inte lyfta upp ena benet. 

– Naprapaten tittade på mig seriöst och sa att såhär ska det inte vara. Hon tyckte att jag ska åka till akuten och be att få en magnetröntgen, men på akuten ville de inte ge mig någon remiss så jag fick åka hem igen, berättar Molly.

Blev inte tagen på allvar 

Dagen därpå tog Molly med sig sin mamma till vårdcentralen och efter en hel del argumentation fick de äntligen tid hos en läkare. Även han tycktes inte ta situationen på allvar men när Molly visade att hon inte kunde lyfta upp sitt högra ben skickade han en remiss för magnetkameraundersökning. 

När bilderna från röntgen kom sade läkaren att han kunde se att det satt en tumör i ryggen men att det inte fanns någon anledning att vara orolig för att den skulle vara elakartad.

Molly fick alltmer ont i ryggen och åkte in och ut på akuten där man tog prover på tumören och tillslut kunde konstaterade att det var cancer. 

– För mig kom det verkligen som en chock. Den tidigare läkaren hade ju sagt att det inte fanns anledning att oroa sig. Det gick inte att ta in. 

”Jag kände mig stark”

Molly kördes till Radiumhemmet och behandlingen med cytostatika och strålbehandling påbörjades omgående. 

– Jag förstod att det kommande året skulle bli tufft men jag var övertygad om att det skulle gå bra och jag kände mig stark. 

Ett år senare var tumören borta och Molly började på ett nytt jobb i en butik i Barkarby norr om Stockholm. 

– Det här var lite av ett drömjobb för mig så det kändes så härligt att något äntligen gick min väg efter alla motgångar. 

Tumören började växa igen

Ett halvår senare kom smärtan i ryggen tillbaka och Molly ringde sin kontaktsjuksköterska och förklarade att hon hade så pass ont att hon nu hade svårt att sova på nätterna. 

– Så fort jag får ont någonstans blir jag rädd och tänker att nu har cancern kommit tillbaka. Det är jättejobbigt. 

En ny magnetkameraundersökning gjordes och allt såg bra ut, men eftersom att smärtan höll i sig gjordes ytterligare undersökningar som visade att tumören trots allt hade kommit tillbaka, och en stamcellstransplantation planerades in. 

– Det är det värsta jag har varit med om. I fyra veckor låg jag inskriven på hematologen och det kändes som att hela insidan av min kropp var som ett upprivet sår. Jag kunde varken dricka eller äta. Det var knappt så jag kunde svälja min saliv. Jag fick höga doser morfin och det hjälpte bara så pass bra att jag slapp ha så ont att jag grät. 

Immunförsvaret var lika med noll

Eftersom att Mollys immunförsvar, på grund av behandlingen, var lika med noll låg hon inlagd på en isolerad avdelning, men hennes familj och dåvarande sambo fick komma och hälsa på så länge de var friska. 

– När jag började bli bättre och det var dags för mig att åka hem sa en sjuksköterska att jag trots omständigheterna hade haft lindriga reaktioner. Jag minns att jag tänkte hur är det möjligt? Och hur förjävligt är det inte då för de som har svåra reaktioner. Det vill jag inte ens tänka på. 

”Känner mig bestulen på livet”

Molly har i dag ont i ryggen och går på en svagare dos cytostatika. Det finns inte så mycket mer att göra, hon har fått max-dos av cytostatika och en operation är inte möjlig eftersom att tumören är för stor. Förhoppningen är att se till att tumören inte växer, men vid det senaste läkarbesöket visade det sig tyvärr att cancern har spridit sig till lungorna. 

– Jag är så less på det här. Jag orkar inte med cancern mer. Förut kunde jag i alla fall känna mig trygg med att den bara fanns på en plats men nu när det har spridit sig känns det mer hopplöst, säger Molly med tårfyllda ögon. 

– Jag vill bara kunna leva mitt liv. Ingen ska behöva få ett dödsbesked vid 22. Jag känner mig bestulen på livet. Jag vill också kunna plugga och resa. Det enda jag har gjort är att ta studenten och sen har jag legat på sjukhus, och det känns så orättvist. 

Ödslar inte tid på skitsaker 

Trots att cancern har bidragit med mycket elände så har den också medfört vissa positiva saker. Den har gjort att Molly värderar det hon tycker är viktigt i livet och hon ödslar inte tid på sådant som känns onödigt. 

– Jag har nog tvingats växa upp mycket fortare. När jag diskuterar med människor i min egen ålder så upplever jag att deras problem i många fall är så små, jämfört med vad jag har gått igenom. Jag har också lärt mig att bli mer spontan och jag skjuter sällan upp saker som jag vill göra. för jag vet ju faktiskt inte hur lång tid jag har kvar. 

– Till alla andra som befinner sig i en liknande situation som mig vill jag säga att det är okej att må skit, man får skrika, gråta, vara arg eller ledsen, det är helt okej. Jag fattar hur jobbigt det är. Det enda jag egentligen vill säga är hang in there! 

Läs mer om sarkom

Molly gick bort i mars 2019. Våra tankar går till hennes närstående.