Cancerkirurgen Mattias drabbades själv av tarmcancer

Mattias Block hade arbetat i 15 år med att operera patienter med tarmcancer när han själv drabbades av samma sjukdom. "En vanlig fråga jag fått är om det är bra eller dåligt att veta så mycket om sjukdomen jag drabbats av", säger han. 

Tarmcancerkirurgen Mattias Block drabbades plötsligt av samma sjukdom som sina patienter. Foto: Henrik Brunnsgård.

De tuffa träningspassen på Vagnhallen Crossfit, vid Älvsborgsbrons fäste, brukade vara belöningen efter timmarna i tjänst som överläkare, specialiserad på kolorektalkirurgi, på Östra Sjukhuset i Göteborg. Men just den här kvällen, i början av maj 2020, orkade Mattias Block inte ta sig dit.

Magen krånglade – han gick på toaletten men kunde inte få ut något, han testade att ta laxerande, fast utan resultat. Så han diagnostiserade sig själv. 

– Jag funderade: “Okej, varför är det stopp? Ja, en vanlig orsak är ju cancer”. Så jag kände efter och märkte direkt en knöl. När jag körde till jobbet dagen därpå ringde jag kollegorna: “Vi får köra en röntgen på mig, jag tror att jag har tjocktarmscancer.” 

När han senare såg de egna röntgenplåtarna var han säker på att han hade rätt. Och medan de mer skeptiska kollegorna granskade resultaten från den efterföljande kontraströntgen gick Mattias Block tillbaka till sitt kontor, för att snegla på bilderna i ensamhet. 

– Då såg jag att det nog fanns två levermetastaser också. 

Tarmcancerkirurgen Mattias Block drabbades plötsligt av samma sjukdom som sina patienter. ”En sak jag har förstått ännu mer än tidigare är värdet av att väga ord på guldvåg som läkare.” Foto: Henrik Brunnsgård.
Tarmcancerkirurgen Mattias Block drabbades plötsligt av samma sjukdom som sina patienter. ”En sak jag har förstått ännu mer än tidigare är värdet av att väga ord på guldvåg som läkare.” Foto: Henrik Brunnsgård.

Senare fick han definitivt besked. Tumör i tarmen och två metastaser, precis som Mattias själv noterat. Men också spridning till bukhinnan samt till lymfkörtlarna längs med kroppspulsådern. 

– Sådana fall hade jag sett många av och visste att prognosen var usel. Jag kände: “Det här blir min sista sommar i livet. Vad ska jag säga till mina barn…” Då började jag gråta. 

Kunskap på gott och ont

Få som drabbas av cancer sitter på samma kunskap om sjukdomen som Mattias Block. Han medger att det både har varit av godo och ondo. Bra eftersom han har haft koll på utredningsgången, dåligt eftersom han redan från början känt till de procentuella riskerna. 

– Jag började döstäda tidigt, konstaterar han. 

I onödan, visade det sig. För cytostatikabehandlingen som inleddes sommaren 2020 bet så bra att kirurgerna samma höst tog initiativ till en 13 timmar lång operation för att också helt försöka få bort tumören. Ett oerhört tufft ingrepp. 

Jag började döstäda tidigt.

– De öppnade upp hela magen, tog bort det som behövdes och hällde sedan cytostatika rakt ner i den öppnade magen. När jag vaknade upp spydde jag konstant, jag trodde aldrig jag skulle kunna återhämta mig. Det enda jag kunde äta var Piggelin, säger Mattias Block.  

Komplikationerna efteråt var flera, bland annat då tarmen som hade sytts ihop sprack. Vilket ledde till nya ingrepp och att en stomi fick läggas upp.  Men det blev bra, till slut. Eller i varje fall fram tills i september 2021.

– Då gick jag på blodprovtagning för att kolla läget, eftersom planen var ny operation då jag skulle koppla ihop tarmen igen, säger Mattias Block.  

När han såg provresultaten trodde han först att de rörde en annan patient. 

– De var jättehöga, allt visade rött och det var inget snack om att cancern var tillbaka.

Att känna till så mycket om den sjukdom man själv drabbats av har varit både på gott och ont, konstaterar kirurgen Mattias Block. Foto: Henrik Brunnsgård.
Att känna till så mycket om den sjukdom man själv drabbats av har varit både på gott och ont, konstaterar Mattias Block. Foto: Henrik Brunnsgård.

Hösten 2021 påbörjade Mattias Block en ny omgång cytostatika, som återigen bet bra.  Desto tuffare blev kampen för att få jobba så mycket som han ville.

Han hade i rollen som läkare fått höra att det var bättre att sjukskriva sig på heltid, än att försöka jobba så mycket man orkade, för att inte få problem med Försäkringskassan – men inte trott på det. 

– Systemet kunde väl inte vara så korkat, tänkte jag. Så jag sjukskrev mig varannan vecka i samband med behandling och jobbade varannan, berättar han. 

Nöttes ner av systemet

I slutet av året fick han besked från Försäkringskassan om att han hade gjort fel. Endast de tre dagarna då han fick cytostatika kunde rendera ersättning, de övriga två betraktades han som arbetsför trots att Mattias förklarade att en sådan tuff behandling också kräver viss vila.   

– Mina egna patienter har genom åren sagt att du måste vara frisk för att orka ta kampen med Försäkringskassan och så kändes det faktiskt. Mig lyckades de nöta ner i varje fall, för jag har fortfarande inte fått ut pengarna. 

En bidragande orsak var att han inte förblev så frisk som han hoppats, för i april i år upptäckte hans hustru de gula ögonen.

– Jag hade nog sett det själv men blundat för det, men så började jag kissa mörkt också.

Ny undersökning gav besked: gallan rann inte ut som den skulle utan stannade i levern. Troligen för att en tumör bromsade flödet.

Maj månad blev en pärs. Han tömdes på gallvätska, undersökningar gjordes, komplikationer tillstötte. Samtidigt envisades han med att jobba heltid på den privatklinik – Gastro Center Göteborg – som han nu tagit VD-tjänsten på. 

– Jag ville jobba men halvtidssjukskrivning var inget alternativ efter höstens besked från Försäkringskassan, så vissa dagar kom jag dit i så dåligt skick att sköterskorna bara lade mig på en brits och gav mig två liter dropp.

– Min äldsta son skulle ta studenten i juni och i mitten av maj var jag helt säker på att jag inte skulle kunna närvara. Jag kunde inte äta utan var tillbaka på isglassen igen, säger Mattias Block. 

När Mattias Blocks äldsta son skulle ta studenten i maj trodde han inte att han skulle kunna närvara. Men han var där. Och han drack ett glas champagne. ”Jag reste mig på nio”‚ säger han. Foto: Henrik Brunnsgård.
När Mattias Blocks äldsta son skulle ta studenten i maj trodde han inte att han skulle kunna närvara. Men han var där. Och han drack ett glas champagne. ”Jag reste mig på nio”‚ säger han. Foto: Henrik Brunnsgård.

Cytostatika fungerade inte längre, istället behandlades han med antikroppar och lyckades på nytt få tillbaka hoppet i takt med att värdena stabiliserades. 

– Nu mår jag bättre för varje dag, jag kan träna igen, jobba fulltid. Och jag var med på den där studenten till slut, tog ett glas champagne och åt ostron till och med. Jag reste mig på nio. Så känns det.

Det har varit mycket av den varan de senaste två åren. Hur orkar du?

– En sak har jag förstått; fysik i all ära men det mentala har betytt mest. Sedan har jag förstås fallit ihop många gånger, men jag har också styrkan från min familj och vänner. Och det kommer alltid ljuspunkter även när det är tufft. En dag kunde jag plötsligt äta två isglassar och var glad för det. Underligt nog gillar jag fortfarande Piggelin. 

Vad vet du i dag som du inte visste innan du drabbades av cancer?

– Mycket mer. Att få uppleva patientperspektivet har varit enormt värdefullt. En sak jag har förstått ännu mer än tidigare är värdet av att väga ord på guldvåg som läkare.

– När jag kom på min första kontroll efter min första operation sa onkologen: ”Du kommer ensam i dag, är inte frun med?” Jag blev iskall. ”Är det så dåligt? Behöver jag ta med mig någon?” Jag hann tänka tusen tankar. Men allt såg bra ut, det var bara ett sätt att kommunicera. 

Är du patient eller läkare vad gäller din sjukdom i dag?

– Mer och mer patient. När jag tog proverna sista gången i våras gick jag faktiskt inte in och kollade resultaten. Det var första gången. Det känns bättre att inte själv dra slutsatser som kan vara helt tokiga.

– Jag är med när läkarna pratar om olika behandlingsmetoder men släpper ansvaret till dem. Samtidigt, som läkare känner du till riskerna.

Oroar du dig?

– I alla år har jag sagt till mina patienter att generella siffror på chanser att överleva är ointressant. Det är inte bilar vi håller på med, utan människor och biologi och då kan du aldrig veta hur det går i det enskilda fallet.

– Jag har förstås full koll på procentsatser och överlevnadsstatistik när det gäller min sjukdom, men vad ska jag göra med informationen? Det enda vi säkert vet är att vi alla någon dag kommer att dö. Men nu lever vi! Och då ska vi passa på att leva.

Var med och stötta cancerforskningen

 

Ge en livsviktig gåva

Mattias gick bort i mitten av januari 2023. Våra tankar går till hans närstående.


Vill du få information om vårt arbete för att besegra cancer?

E-post

Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.