Forskning på prostatacancer
Genombrott från 1950-talet till idag.
Genombrott från 1950-talet till idag.
Förr upptäcktes prostatacancer nästan alltid i ett obotligt skede. Diagnostik och behandling har förbättrats så mycket de senaste 25 åren att de flesta män som drabbas nu botas.
Text: Lotta Fredholm
1950-talet
När Cancerfonden grundas behandlas prostatacancer med kirurgisk kastration och det kvinnliga könshormonet östrogen. Redan under 1940-talet visar den kanadensisk-amerikanske urologen och kirurgen Charles Huggins att detta fungerar mot prostatacancer. Det innebär en revolution, och han belönas 1966 med Nobelpriset i fysiologi eller medicin.
Eftersom det inte finns något tillförlitligt sätt att tidigt upptäcka sjukdomen hittas den ofta först då den spritt sig.
1980-talet
Modern kirurgi börjar användas, så att nerver kan räddas. De som genomgår operation kan slippa erektionsproblem och urinläckage – något som tidigare varit mycket vanligt.
Nu används också mer skonsam kastrationsbehandling. Det innebär att man i stället för östrogen ger depåinjektioner med en så kallad GnRH-analog, som enkelt uttryckt förhindrar bildandet av testosteron.
Att slippa kirurgisk kastration är viktigt för många män. När man slutar behandla med östrogen minskar biverkningarna avsevärt.
1986
Forskare visar att ett protein kallat prostataspecifikt antigen, PSA, är en markör för prostatacancer som går att mäta i blodprov. PSA är inte prostatacancerspecifikt, utan kan vara förhöjt av andra anledningar.
1990-talet
PSA börjar användas för diagnostik och uppföljning av prostatacancer. Det innebär mycket kraftig ökning av antalet tidigt upptäckta cancrar, men även upptäckt av beskedlig och långsamväxande cancer som inte kräver behandling.
Hormonbehandling med tabletter, som ger mindre biverkningar och snabbt kan sättas ut (jämfört med depåinjektioner som utsöndrar anti-hormon under flera månader), används.
Det sker också en stegvis teknisk utveckling av strålbehandling, som innebär att högre doser kan ges med bättre precision. Det innebär att fler botas, samtidigt som färre får allvarliga biverkningar.
1998
Detta år startar det nationella prostatacancerregistret som innehåller uppgifter om exempelvis diagnostik och väntetider. Att ha ett heltäckande register innebär möjlighet att följa upp hur det ser ut i olika regioner och möjlighet att bedriva registerforskning på ett stort antal fall.
2000-talet
Robotassisterad kirurgi införs, vilket innebär att operationerna koncentreras till färre kirurger, något som i sin tur leder till bättre kvalitet på kirurgin.
Under andra halvan av 2000-talet börjar aktiv monitorering att användas. Det innebär att läkare kan följa män som har en liten och beskedlig prostatacancer genom att gradera hur cancercellerna ser ut i mikroskop med speciella skalor. Detta kan ersätta kirurgi och strålbehandling för många män som därmed får bättre livskvalitet.
Cytostatikan Docetaxel visas nu kunna förlänga livet med 4–5 månader för män vars prostatacancer inte längre går att kontrollera med kastrationsbehandling.
2010-talet
Magnetkamera börjar användas för att diagnostisera prostatacancer (bilden).
Flera nya behandlingar används nu för män med så kallad kastrationsresistent prostatacancer: nya hormonläkemedel, bättre cytostatika och även så kallade målsökande läkemedel som söker upp och dödar cancercellerna.
Det innebär att män med spridd prostatacancer lever längre med god livskvalitet, även om behandlingen inte botar cancern.
2020
Nationella riktlinjer rekommenderar nu undersökning med magnetkamera och enbart riktade vävnadsprov, biopsier, för män med höga PSA-värden utan känd prostatacancer. Därmed slipper många män genomgå vävnadsprovtagning, något som kan ge blodförgiftning, sepsis.
Vid de tidigare använda vävnadsproverna togs ett flertal prover från ett schemalagt rutnät i prostata, vilket innebar att man hittade många cancrar som aldrig skulle ha påverkat mannens hälsa.
2020-talet
I regionerna Västra Götaland och Skåne påbörjas organiserad prostatacancertestning för alla män mellan 50 och 70 år. Denna testning baseras på en kombination av blodprovsanalyser och magnetkameraundersökning, vilket minskar överdiagnostiken av betydelselös prostatacancer som aldrig skulle ha krävt behandling.
Denna testmetod innebär att dörren kan komma att öppnas för allmän prostatacancerscreening.
