Anders svaga urinstråle var prostatacancer

Strax innan pandemin bröt ut märkte Anders Klippedahl att urinstrålen började dala.  Eftersom han hade problem med bråck – en operation var inplanerad – tänkte han att det kanske var naturligt. Men i takt med att strålen blev allt svagare ökade känslan av att något var fel. 

– Det var som när man nyper åt en trädgårdsslang, plötsligt kom ingenting. Fast då var pandemin i full gång och jag kände att jag inte ville störa vården med småsaker, säger han.  

Anders PSA-prov var 50, långt över gränsvärdet

Till sist insåg han ändå att det var dags att kolla upp problemet. På sjukhuset fick ha göra ett PSA-prov. Anders värde låg på 50, långt över det gränsvärde som betyder liten risk för prostatacancer.

– Så då blev det fart på sjukvården med en massa tester. Den 8 juni 2022 kom jag in på besök på urologen, och såg hur läkaren riktigt kröp ihop i hörnet för det som skulle sägas. Då blev jag orolig. Några dagar innan hade jag blivit morfar och farfar, och nu fick jag veta att jag hade prostatacancer. Det var en chock. 

Den dagen blev Anders sittande själv i bilen utanför sjukhuset i 40 minuter, oförmögen att köra därifrån. Vad han tänkte på kan han inte redogöra för än i dag.

– Det var som om hjärnan slutade fungera. Tankarna bara for genom huvudet. Allt var mörkt.  

Dödsångest innan beskedet om metastaser

För Anders var det ett högst ovanligt stämningsläge. På jobbet, som truckförare på Volvo, var han känd för sitt temperament, ofta med känslorna utanpå kroppen. Nu blev han i stället gradvis tystare och kort i tonen när han väl pratade. Oron för vad läkarna mer skulle hitta i kroppen var stor. 

Det var som om hjärnan slutade fungera. Tankarna bara for genom huvudet. Allt var mörkt.

– Jag hade dödsångest från att jag fick beskedet fram till min andra skelettskintigrafi, en undersökning av skelettet, när jag fick reda på att de inte såg några metastaser. Då hade det gått nästan ett och ett halvt år från att jag fick diagnosen och jag hade hunnit med många funderingar om att detta var slutet, säger Anders.

Sjunkande testosteronvärde gav depression

Men det positiva beskedet betydde inte att humöret vände uppåt. Anders började känna sig allt hängigare och han hade svårt att sortera tankar i huvudet. En semesterkryssning på Medelhavet, i syfte att få lite energi, slutade i stället med att han slöt sig ännu mer.

Tidigare hade han regelbundet ägnat sig åt landsvägscykling och lycktas gå ner 20 kilo, så att han som lägst vägde 83. Nu rusade vikten uppåt igen.

– Jag hade haft riktig hästkondis, uppförsbackar och motvind hade inte varit några som helst problem. Men efter behandlingarna sjönk mitt testosteronvärde ordentligt och då orkade jag inte längre. Och så kom jag in i den där depressionen. Då slutade jag att träna helt. 

Fick antidepressiv medicin

 – Men själv märkte jag ingenting, jag tyckte att jag var ganska mycket som vanligt. Det var sambon Jeanette som såg vart det barkade. Till slut sa hon till mig att det fick räcka, så då sökte jag för min depression och fick antidepressiv medicin.  

Sedan dess har han mått bättre, men vet samtidigt att det finns risk för att han trillar ner i det mörka hålet igen. 

Då säger hon till mig att skärpa mig och det behöver jag.

– Jeanette mer vaksam i dag, hon har blivit snabbare på att fånga upp mig när hon märker att det är på väg åt fel håll. Då säger hon till mig att skärpa mig och det behöver jag. Överhuvudtaget måste jag skryta om henne, hon har varit fantastisk i detta.

Liksom övriga nära och kära, understryker Anders. Inte minst har Julle – en femkiloshund som är en blandras av Yorkshire och dvärgpudel – gjort sitt för måendet.

– Det är en liten hund med stor personlighet. Att vara hemma med honom har hjälpt mycket.  

Förstående arbetsgivare 

En förstående arbetsgivare har också underlättat processen. Under depressionen fick Anders tillåtelse att gå ner i arbetstid och jobba 75 procent. Att sjukskriva sig helt var aldrig aktuellt. 

– Att vara på jobbet skingrade tankarna och jag kände att jag fick komma och gå som jag ville. På jobbet var jag också helt öppen med allt, det underlättade.  

Jag uppskattar livet mer, det räcker med att slå upp de ljusblå på morgonen och känna ”ah, jag vaknar faktiskt i dag igen” för att jag ska bli glad.

Över huvud taget vill Anders trycka på hur viktigt det är att våga prata om sådant som oroar.  

Strålskador på tarmen gör det svårt att hålla tätt

– Till exempel har jag fått strålskador på tarmen, så jag har lite läckage därifrån och det kan komma helt oannonserat så att jag plötsligt måste sticka i väg och byta kläder och tvätta mig. Jag har pratat om det med kollegorna så att det ska veta.

Det finns inte på kartan att någon av dem skulle håna mig för det och pika mig om att jag inte kan hålla tätt.  

I dag, tre år efter diagnosen, tycker Anders att livet är bättre än på länge. Han är inte friskförklarad men regelbundna blodprov – var tredje månad – och årliga kontroller gör att han känner sig trygg med att läkarna håller honom under uppsikt. Framför allt är han gladare än på många år. 

Sjukhusbesöken lättare att hantera

– Jag uppskattar livet mer, det räcker med att slå upp de ljusblå på morgonen och känna ”ah, jag vaknar faktiskt i dag igen” för att jag ska bli glad. 

Även besöken på sjukhuset har blivit enklare att hantera.  

– Varje gång det tidigare varit dags för kontroll har jag tänkt: ”Nu är det kört.” Men senast var det inte så, då sa min onkolog att vi kunde ta det på telefon. Det var positivt för jag kände att hon inte hade velat ta negativa nyheter utan att träffa mig.  

Landsvägscyklingen planerar han att ta upp igen, även om han i dag betraktar sig mer som en ”solskenscyklist”. Men han lovar bättring:

– Förra året kunde jag inte cykla i motlut, kraften fanns inte där. Då blev jag förbannad och stack hem, bara för att ge mig ut till samma backe nästa dag och bevisa att jag visst kunde ta mig upp. I år har jag utmanat mig själv ännu mer, med mer motlut. Nu tar jag det därifrån.