"Jag hade ju precis mött kärleken"

Kristina Roos hade just mött kärleken och upplevt ett av de lyckligaste åren i sitt liv när hon insjuknade i cancer för andra gången. Nu ligger fokus på nästa behandling och på att fortsätta leva, trots det svåra. 

Porträttbild på kvinna utomhus.
Kristinas andra cancerbesked kom som en chock. Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Jag drabbades av aggressiv bröstcancer med spridning till lymfkörtlarna 2017, när jag var 46 år gammal.

Självklart upplevde jag en oerhörd dödsångest, men en fantastisk onkolog förklarade att bröstcancer inte behöver innebära en dödsdom.

Då kom nästa chock.

Jag tog mig igenom en tuff cytostatikabehandling, opererades och strålbehandlades.

Tiden gick men man lever ständigt med den här ovissheten och rädslan för återfall. Jag började trots allt slappna av mer – då kom nästa chock.

I somras upptäckte man en misstänkt tumör i min bukspottkörtel som senare visade sig vara just bukspottkörtelcancer, en av de svåraste cancerdiagnoser man kan få.

Träffat kärleken i mitt liv

Jag opererades och behandlas i dag med cytostatika igen. Cancern ska vara borta.

Cellgifterna får jag för att förebygga återfall och jag har nu två omgångar av tolv kvar. Läkarna kan inte säga något om prognosen.

Kristina Roos hade lämnat en relation som inte fungerade och träffat sitt livs kärlek när hon fick cancer igen. Foto: Margareta Bloom Sandebäck 

Jag vill inte tänka på det egentligen… men jag intalar mig att jag nog har åtminstone två år kvar. Längre vågar jag inte tänka. Det finns en stor återfallsrisk.

Jag har alltid av någon anledning trott att jag ska bli jättegammal. Men jag har fått omvärdera.

För ett och ett halvt år sedan träffade jag dessutom kärleken i mitt liv.

Det som känns allra jobbigast är tanken på mina tre barn. Jag förlorade själv min mamma i blodcancer när jag var tolv år. Min yngsta son är bara åtta. Jag har så mycket på min bucketlist, så mycket jag vill göra.

För ett och ett halvt år sedan träffade jag dessutom kärleken i mitt liv. Vissa dagar tänker jag att vi borde sälja allt och bara resa runt i världen och upptäcka alla de platser vi pratat om.

Jag skulle vilja åka på en Nilen-kryssning, besöka Machu Picchu.

”Vissa dagar tänker jag att vi borde sälja allt och bara resa runt i världen och upptäcka alla de platser vi pratat om.” Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Men samtidigt kan man inte bara släppa allt, i alla fall inte när man har barn. Min kärlek har varit ett oerhört stöd men det har så klart varit svårt för honom också.

Det var inte så här vi tänkte att det skulle bli när vi planerade vår framtid tillsammans och startade företag ihop i början av förra året.

Han är min klippa - den som får mig att orka kämpa vidare.

Vi pratar och har pratat mycket, även om tunga saker som ”vad händer om jag dör?”. Han har varit ganska lugn i det hela men håller nog en hel del inom sig.

I början sa jag ”du behöver inte stanna” – jag gav honom det valet.

Det har varit en tuff tid men han har hängt kvar. Jag är så tacksam, han är min klippa – den som får mig att orka kämpa vidare. 

Ensam med sina tankar

Det är jättesvårt för andra människor att förstå hur det är att leva med cancer, även i en nära relation. Det tar på psyket, på humöret.

Man känner sig många gånger väldigt ensam med sina tankar. Jag kan vara glad ena stunden, ledsen nästa.

Jag har opererats, det finns chans att jag lever i många år till – men dödsångesten är ändå närvarande.

Cytostatikabehandlingen har dessutom gjort att jag lätt glömmer saker och har svårt att fokusera. Det kan skapa irritation i relationen.

Man måste fortsätta leva. 

Även vänskapsrelationer påverkas av ett cancerbesked. Uppslutningen är stor i början, sedan glöms man bort känns det som. Många vänner försvinner tyvärr.

Folk tar ett steg tillbaka, kanske på grund av rädsla. Man ska inte döma någon men det värsta som finns är när människor säger ”hör av dig”. Det orkar man oftast inte själv. 

Målet efter nästa behandling är att bli starkare säger Kristina. Foto: Margareta Bloom Sandebäck

För mig finns cancern där hela tiden. Tunga tankar kommer då och då men jag försöker slå bort dem. Man måste fortsätta leva.

Jag har nog egentligen inte känt efter än, hur jag mår. Jag har kört på. Det har varit mitt sätt att hantera sjukdomen.

Var med och besegra cancer

Stöd cancerforskningen

Men jag har en fantastisk onkolog även denna gång. Han har tagit sig tid att sitta ned och prata med mig. Jag har sagt att jag vill att han ska vara helt ärlig med allt och det har han lovat vara.

Han säger att man inte kan veta utgången. Fokus ligger bara på nästa behandling.

Målet efter det är att bli starkare, kanske resa utomlands i slutet av sommaren och få kvalitetstid med min käresta.

Berättat för Lina Norman


Vill du få information om vårt arbete för att besegra cancer?

E-post

Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.