Nygift och gravid - då drabbades Rebecca av cancer

På midsommardagen i år föddes hon, vår dotter Nour. Nour betyder ljus på persiska, och det är precis vad hon är. Ett strålande ljus som kommit till oss efter en lång period av mörker.  

Några månader innan jag och min blivande man Zakarias skulle gifta oss i oktober 2021 kände han en knöl i mitt ena bröst. Jag blev inte rädd utan slog bort det, men han reagerade starkare, kanske för att han jobbar inom vården.

Läkaren trodde inte det var något farligt eftersom jag var så ung.

Jag bokade en tid hos läkare och knölen visade sig vara en och en halv centimeter. Men läkaren trodde inte att det var något farligt eftersom jag var så ung, bara 28 år. Han skrev ändå en remiss till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. 

Jag väntade länge på kallelsen och ringde Bröstcentrum flera gånger. Efter sju och en halv vecka gjordes mammografi och ultraljud. Man hittade bara ett fibroadenom, en godartad bindvävsknöl, men tog för säkerhets skull en biopsi, ett finnålsprov.

Läkarna var inte oroliga och när jag gick därifrån släppte jag det helt. Zakarias var i Irak och hälsade på sin familj och jag hade fullt upp med att planera vårt bröllop två veckor senare. Vi hade hyrt en lada i Partille utanför Göteborg och bjudit in vår närmaste familj och vänner. 

Bröt ihop och storgrät

Efter bröllopet blev jag gravid och vi var så lyckliga! Men, så fick jag hem ett brev med besked om att man behövde göra en ny biopsi. Jag gick dit igen och det gjordes en större biopsi.

En månad efter att vi gift oss och jag precis hade skrivit in oss hos barnmorskan på MVC ringde telefonen. Man bad mig komma till sjukhuset och ta med en anhörig. Då slog det till och jag blev livrädd. Jag bröt ihop och storgrät.

Två dagar senare träffade vi en kirurg som utan omsvep sa att man hittat cancerceller. Jag blev så hysterisk att jag zoomade ut. Någonstans under samtalet med läkaren försvann jag. Helt plötsligt hade det bestämts att jag måste göra abort.

Jag mindes inte samtalet och var tvungen att fråga Zakarias om jag fattat rätt. Jo, operationstid hade bokats två veckor senare och innan dess var jag tvungen att hinna göra en medicinsk abort.

Cancern visade sig vara trippelnegativ, grad tre, vilket är den allvarligaste med hög delningstakt. Men som väl var hade den inte hunnit sprida sig. För att kunna bli gravid senare fryste jag in 16 ägg innan cellgiftsbehandlingen.  

Den fem månader långa cellgiftsbehandlingen var hemsk, det värsta jag varit med om.

Efteråt skulle jag vila en månad och sedan strålas fem dagar i veckan i tre veckor. Det var väldigt obehagligt, även om det inte går att jämföra med cellgifterna. 

Den 15 augusti 2022 var jag färdigbehandlad. Under utskrivningssamtalet frågade jag hur länge vi måste vänta innan vi kunde försöka skaffa barn. Två till fem år blev svaret, eftersom återfallsrisken var så hög

En abort till?

Men bara några månader senare anade jag att jag var gravid och tog ett graviditetstest som visade positivt. Jag blev chockad. Skulle jag behöva göra en abort till?

Det hade bara gått två månader sedan cancerbehandlingen avslutades. Vi tog kontakt med min onkolog och fick svaret att man bedömde att det inte fanns någon risk vare sig för barnet eller för mig. 

Jag har sedan dess gått på många kontroller och allt ser bra ut. Men jag tänker ibland på vad som händer om jag får ett återfall. Ska mitt barn behöva växa upp utan sin mamma? 

Det pratas ofta om den dåliga prognosen för trippelnegativ bröstcancer, men jag vet också att forskningen gör att det ser betydligt ljusare ut i dag. Det är till exempel positivt med immunterapi, alltså då man får kroppens eget immunförsvar att angripa cancercellerna.

Skulle jag drabbas igen hoppas jag att jag kan få det.