Hennes största utmaning var väntan på beskedet

Magdalena Forsberg, före detta skidåkare, stod inför sitt livs största utmaning för två år sedan. Den att vänta på ett besked, något som många cancerdrabbade måste lära sig hantera. Det tog två månader innan hon fick veta om tumören man hittat var elakartad eller inte.

Magdalena Forsberg.
Magdalena Forsberg. Foto: Gustav Sandegård

Att träna och vara i form är något som Magdalena alltid känt sig trygg och säker i. En ventil, en plats att landa i, en kropp hon känner och som aldrig svikit. Men när marken rycktes undan för nästan två år sedan blev livet och väntan på det, väldigt påfrestande.

En tumör hittades via röntgen

 Jag hade legat lågt, hade haft ont i magen till och från i ett år. Det kom som i skov och jag fick beskedet att jag var laktosintolerant i slutet av 2017. Läkaren sa att om problemen ändå fortsätter måste vi göra en datortomografi. Så när smärtan inte avtog gjordes en skiktröntgen och i samband med det berättade läkaren att man såg en tumör på ena njuren.

På bara några sekunder förändrades hela hennes liv och rädslan för att det man funnit var cancer fick det att svindla för ögonen, speciellt när Magdalena såg att läkaren fick en bekymrad min i ansiktet.

 Man sitter där och allting bara stannar upp. Jag minns att gardinerna fladdrade för ett öppet fönster, jag tror det var en av sommarens varmaste dagar. Och så dröjde läkaren där han satt och läste min journal, han ryckte till innan han fortsatte, ”Du har en tumör på din ena njure”. Jag blev så förvånad, jag som hela tiden trott att jag hållit på att bli förkyld men ändå känt mig så stark. Jag kontaktade Cancerfonden direkt för prata med någon om beskedet, för att få lite lugn i tankarna. Jag kände mig så besviken över att min kropp hade svikit mig, att jag inte kunde lita på den, fortsätter hon.

Jag kände mig besviken på min kropp.

Läkarna visste inte om tumören var god- eller elakartad och ett vävnadsprov skulle undersökas för att ta reda på om det var cancer eller inte som hon drabbats av. I mitten av juni väntade operation.  

Tänkte på allt hon måste hinna med

Magdalena tänkte på sina två barn, Erik, 12, och Olle, 16, samt maken Henrik. Om allt hon måste hinna lära pojkarna innan hon försvann. Maken var övertygad om att allt skulle gå bra, att tumören skulle visa sig vara helt ofarlig. De bestämde tidigt att berätta för barnen och för de allra närmaste. Magdalena ville inte att tidningar och press skulle börja ringa och fråga, helt enkelt för hon inte visste svaret själv.

 Operationen tog drygt fem timmar och det är klart att man känner sig utlämnad. De tog bort hela njuren och tumören som fanns där. Den var ganska stor och satt illa till. Jag frågade läkaren som opererat mig hur den såg ut. ”Jag skar ju i den och den såg ju inte så kul ut” sa läkaren efter ingreppet.

Det skulle ta två månader innan hon fick veta mer. Två månader av ren och skär ångest över vad det var som byggt bo i hennes kropp.  Det blev en lång, olidlig sommar där hon brottades med jobbiga tankar inför framtiden.

Bestämde sig för att inte googla

 Hur kunde jag bära på en tumör när jag kände mig så stark? Det var en av de återkommande tankarna. Men jag bestämde mig tidigt för att inte googla någonting. Jag var snabbt tillbaka på benen efter operationen, rent fysiskt men mentalt var det värre. Det var en fruktansvärd väntan.

En bit in i augusti fick Magdalena äntligen svaret hon hoppats på. Tumören var av en helt ofarlig sort och känslan var obeskrivlig. Hon snörade på sig löparskorna och gav sig ut på en rejäl runda. När hon kom fram till den vackra sjön i närheten av familjens hus, sprang hon rakt ut i vattnet och skrek av glädje för att sedan avsluta kvällen med champagne under glädjetårar tillsammans med Henrik och barnen.

Jag har fått ett extra liv.

 Jag har fått ett extra liv och jag är numera oerhört tacksam. Jag fick livet åter och det är fantastiskt. Jag tar helt klart andra beslut idag, gör andra prioriteringar än jag hade gjort annars. Jag hade till exempel aldrig varit med i Let’s Dance, rest till Australien med familjen eller åkt Vasaloppet om jag inte fått chansen till ett nytt liv.