Lena Claesson Welsh, professor i medicinsk biokemi vid Uppsala universitet. Foto: Martin Stenmark
Nyheter
Publicerad
3 feb 2017
Författare
Karin Thunberg

Lena är proffs på problemlösning

I framtiden blir det möjligt att leva med en tumör och se den som en kronisk sjukdom, tror professor Lena Claesson-Welsh, som kallar sig professionell problemlösare. Vi kallar henne Årets cancerforskare.

Hon var på konferens i Boston, hade smitit iväg till superrean på närmaste shoppinggalleria när mobiltelefonen ringde. I andra änden var Klas Kärre, ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd. Inträngd bland alla köpsugna fick Lena Claesson-Welsh beskedet att hon utnämnts till Årets cancerforskare.

Hennes första reaktion var häpnad. Den blygsamma undran varför man valt just henne?

– Sen kom glädjen. Äran. Plus insikten att med priset följer sex miljoner kronor i forskningsanslag, fördelade på tre år. Två miljoner om året! Man kan nästan inte få mer.

Samtalet kom i slutet av oktober förra året men först på den tv-sända galan Tillsammans mot cancer i början av januari fick Lena Claesson-Welsh ta emot priset. Tiden däremellan var hon tvungen att hålla allt hemligt.

– Jag förberedde bara min institution och mitt universitet på att något stort skulle hända.

Du berättade inte ens för din man, som också är forskare?

– Vi skiljer på våra professionella och privata liv. Det är klart vi kan glädjas åt framgångar men de spelar inte så jättestor roll hemma. Sen är det väl också så att jag fått fler anslag och utmärkelser…

Kan konkurrensen bli en belastning när två forskare lever ihop?

– Man får vårda sin relation, se till att det inte blir så.

LENA CLAESSON-WELSH

ÅLDER: 60 år.
GÖR: Professor i medicinsk biokemi vid Uppsala universitet. Ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien, ordförande för klassen för medicinska vetenskaper.
FAMILJ: Maken Michael Welsh, professor i medicinsk cellbiologi. Två vuxna barn.
BOR: I ett litet tegelhus i Uppsala.
KOPPLAR AV MED: Läser. Simmar. Spelar tvärflöjt, förstafiol, mest kvartettmusik.
AKTUELL: Utsedd till Årets cancerforskare. Motiveringen från Cancerfondens forskningsnämnd:

Lena Claesson-Welsh tilldelas utmärkelsen för sina insatser inom ämnesområdet angiogenes, studier av hur blodkärl bildas och växer. Hon har i en rad excellenta publikationer knutit samman biologisk grundforskning och translationell utveckling genom att identifiera ämnen som påverkar nybildning och av blod- och lymfkärl och läckage genom dessa strukturer. I en spännande nyorientering av sina studier har hon observerat hur sådana ämnen även kan påverka immunförsvaret mot cancer, vilket kan öppna för nya kombinationsbehandlingar.

Hennes arbetsrum på Rudbecklaboratoriet i Uppsala är så litet att hon får skjuta fram skrivbordsstolen till besökshörnan. Vi sitter där nu. Med kaffe och vattenglas. Lena Claesson-Welsh säger att hon börjar vänja sig vid det som följde med utnämningen. Att hon på ett helt nytt sätt förväntas tala om sin cancerforskning. Förklara så vanliga människor förstår. I första tv-intervjun nämnde hon pankreas, trodde det var allmänt känt att det betyder bukspottskörteln. Misstaget lär inte upprepas.

Ökar inte ett sånt här fint pris ens kaxighet?

Hon ryggar nästan tillbaka inför tanken.

– Nej, nej. Nu måste jag stå upp för cancerpatienter och deras anhöriga på ett helt nytt sätt. Försöka besvara deras frågor, möta olika reaktioner. Det känns som om sjukdomen kommit närmare, som forskare har man alltid ett avstånd. Förstår du?

Jo, jag förstår. Samtidigt låter det inte svårt för den som är professor i medicinsk biokemi. Lena Claesson-Welsh kan sitt ämne.  Men det betyder också, däri ligger kruxet för den som normalt utgår från en vetenskaplig grund, att hon plötsligt ska förenkla och lära sig använda metaforer som ”vetenskapen är det dagliga vitaminpillret”. Perspektivet väcker hennes oro.

Vad är du rädd för?

– Att ett nytt språk ska få mig att glida över en gräns. Där jag inte riktigt håller mig till det som funkar vetenskapligt.

Skräckexemplet är lätt att namnge:

– Det tvärsäkra och snabba blir Paolo Macchiarini. Han är antitesen. Jag är inte rädd för att uppfattas som en Macchiarini, det finns ingen risk med min bakgrund. Men alla vi forskare är medvetna om vikten av trovärdighet.

Det man främst vill höra, förstås, är att Lena Claesson-Welshs forskning snart leder fram till små piller som håller cancertumörer i schack. Hon tror, absolut, att det en dag blir verklighet. Men än är vi inte där.

– Det tar tid att få fram fungerande mediciner. Så lång tid att jag är förvånad över att några någonsin lyckats, att alla dessa medicinburkar existerar. Så mycket ska funka i så många steg över så många år.

Vänta, vi måste väl ändå sammanfatta hennes forskning. Mycket förenklat, Lena Claesson-Welsh tränar sig på ökad begriplighet, handlar det om våra blodkärl. Att de läcker hos den som har fått en cancertumör – vilket betyder både att cancerceller läcker ut i kroppen och riskerar att sätta metastaser, samtidigt som den sjuka miljön inuti tumören förvärras och gör sjukdomen mer aggressiv, vilket kräver tuffare behandling.

– Det jag och mitt forskarlag kommit fram till är hur sprickorna i blodkärlen kan tätas. Vilket i framtiden skulle kunna innebära att den cancersjuke klarar sig med en lägre dos cytostatika som efterbehandling – utan risk för att sjukdomen förvärras.

Ingen tror längre att vi kan utrota cancer, det kan vi glömma, slår Lena Claesson-Welsh fast.

– Men jag tror absolut att det kan bli möjligt att leva med en tumör. Se den som en kronisk sjukdom. Därmed dämpas också dramatiken.

Talar hon om alla cancerformer? Nej, främst om de tumörer som växer i klump, till exempel bröstcancer, prostatacancer och lungcancer.

– Men det vi i första hand riktar in oss på är förstås cancerformer med dålig prognos som i dag saknar behandling. Som pankreas – förlåt bukspottkörtelcancer – och hjärntumörer.

På väg mot hennes arbetsrum smygkikade jag efter mössen. De som väl ändå måste ingå i arbetet. Nu får jag veta att de inte finns. Än så länge sker arbetet med att ta fram en medicin mot läckande blodkärl i odlingsskålar. En rimlig – och vetenskapligt trovärdig – gissning är att hon har resultat från mössen, vilket är nästa steg, om tre och ett halvt år.

– Sedan lär det ta ytterligare minst tio år innan vi fått fram kliniskt prövade mediciner för människor. 

Den dagen lär hon själv ha fyllt 70. Hur man klarar att ägna så många år åt en uppgift som man inte själv får ro i land har ett enkelt svar. Det är forskarens vardag och verklighet. Den som söker snabba resultat ska ägna sig åt något annat.

Lenas råd till den som har fått en cancerdiagnos

  1. Lita på din läkare.
    Men skaffa en ”second opinion” om du vill.
  1. Skaffa själv information.
    Kunskap tryggar. Men se till att informationen om din sjukdom är korrekt och vetenskapligt belagd. Det finns otroligt mycket dravel, inte minst på olika bloggar. Underkurer som man försöker lura på sjuka människor i rent vinstsyfte. Om det låter för bra är det säkert inte sant. 
  1. Sök hjälp mot smärta och oro.
    I den utsatthet som sjukdomen innebär är det otroligt viktigt att söka allt stöd man kan få. Både från professionellt håll och bland sina närmaste.

Själv tänkte hon från början bli läkare. Inte så mycket för att bota människor, mer för att förvalta sitt pund. 

– Jag var duktig i skolan, ville ha något att bita i.

Mitt i utbildningen sadlade hon om. Insåg att läkaryrket var för inrutat – och tungt. Detta att dagligen ansvara för liv och död. I stället gick hon över till forskarbanan, började 1979 som doktorand och disputerade 1984.

Att vara forskare – hon gör själv jämförelsen – är att vara professionell problemlösare. Med risk för grav yrkesskada:

– Mina dagar planeras efter hur många problem som ska lösas. Det första kommer direkt, handlar om att komma upp ur sängen. Problem nummer två är vad jag ska hitta att äta till frukost – och så vidare.

Var vårt möte finns på hennes lista vågar jag inte ens fråga. Hon hinner förekomma; försäkra att långt ifrån alla problem är ångestfyllda. Mer saker som inte kan göras på ren rutin.

Lena Claesson-Welsh upprepar, tålmodigt, att inom forskarvärlden är man van vid myrsteg och att först i backspegeln kunna se när man tog ett rejält kliv framåt, uppåt. Då är det dags att fira. Hon är bra på det, också.

Framgångarna har, förvisso, varit många. Men det är motgångarna som verkar ha väckt hennes mest stormiga känslor. Med fasa minns hon den gången hon trodde sig ha gjort en stor miss. Vilket skulle ha spolierat många års arbete för hela hennes forskningsteam.

Hon pekar på golvet framför skrivbordet:

– Det kändes som jag skulle svimma rakt ner där.

Och sen?

– Vi hade inte gjort något misstag, tack och lov.

Att hon kommit att ägna sig åt cancerforskning var mest en tillfällighet. De första studierna gällde tillväxtfaktorer – men efter att ha fått tjänsten som professor i Uppsala måste Lena Claesson-Welsh hitta en egen bana. Eller som det heter i forskarkretsar; hon måste visa sin självständighet.

– Blodkärl var nytt och spännande.

Så du har ingen personlig koppling?

– Du menar om jag själv haft cancer? Nej. Men som de flesta andra har jag flera i min närhet som drabbats. Min mamma dog av lymfom, min svägerska fick bröstcancer. En kusin dog hastigt i endokrin cancer. Men det är inte därför jag velat forska i ämnet. Att ha den bevekelsegrunden, att utgå från privata skäl, tror jag är svårt om man ska orka med det här yrket. I vart fall för mig.

En brytpunkt på hennes forskarbana var året vid Harvard Medical School i Boston. Lena Claesson-Welsh kom dit som nybliven tvåbarnsmamma med en bebis på armen och en sexåring runt benen. När hon och hennes man planerade för vistelsen visste hon inte att hon skulle bli gravid.

– Men det gick bra.

För vem?

– För oss allihop. Vår nyfödde son sattes på spädbarnsdagis tre dagar i veckan där han trivdes jättebra. Själv gick jag undan på luncherna för att amma.

Det var i USA hon lärde sig att tala klartext och ta kritik, så skilt från det svenska forskarsamhällets främsta strävan efter konsensus. Säkert finns där en nyckel till att hon nu kan kalla sig Årets cancerforskare, om vi lägger till alla års outtröttligt gnetande. Vad Lena Claesson-Welsh gör för att väga upp långa arbetsdagar är en fråga hon knappt förstår. Hon verkar jobba, då också. Minst lika mycket som när hon var småbarnsmamma och till sin förfäran såg dottern leka att hennes Barbiedockor skulle på konferens.

– Och när min man, hennes pappa, var den som skulle resa bort frågade hon oroligt hur vi skulle klara oss. Vem skulle laga mat? Hon hade inte sett mig så ofta vid spisen. I dag är hon själv doktorand, medveten om kraven.


Läs mer om Thomas Helleday, som 2016 tilldelades Cancerfondens utmärkelse Årets cancerforskare. 

Även om Lena Claesson-Welsh förblivit ”duktig flicka” verkar hon ändå vara bättre på att sätta gränser för sin tid. Och sitt engagemang.

– Jag bestämmer helt enkelt när och hur saker ska vara klara. För jag gör ju så mycket annat vid sidan av den rena forskningen.

Ambitionen vid landets universitet, också i Uppsala, är att få in fler kvinnor i kommittéer och på höga poster. När Lena Claesson-Welsh tillträdde som professor var det så ovanligt – andelen kvinnor var bara 18 procent – att kvinnliga kolleger skickade blommor. Nu välkomnar hon själv en jämnare könsfördelning, på alla nivåer. Kvinnor är annorlunda än män, har andra erfarenheter och är roliga att prata med, säger hon som genom åren mest mött män runt sammanträdesborden.

Vad hon drömmer om i framtiden kräver ingen betänketid.

– Jag lever min dröm. Bara detta att jag får göra det jag verkligen vill, gå vidare i min cancerforskning. Så ofta kan jag stanna upp och känna ”tack för att jag får vara med om detta”. Jag tror det kan kallas ödmjukhet.

Vänta, en fråga finns kvar: Vad köpte hon den där lyckodagen på superrean i Boston när hon just fått veta att hon blivit Årets cancerforskare?

– En vacker blus i grönt och smaragd. Med 70 procents rabatt. Jag stod faktiskt i morse och undrade om jag skulle ta på den. Men jag hittade en annan lösning på problemet.

Ur Cancerfondens tidning Rädda Livet nummer 1 2017


 

Lena Claesson Welsh söker svaret på om vi kan kontrollera cancer genom att förstå hur tumörens blodkärl fungerar. Se hennes miniföreläsning här. 

 


 

Visa fler