Göran först i världen att bli cancerfri med ny studie

– Jag minns inte när jag mådde så här bra senast, säger han. 

Göran var 34 år och småbarnspappa när han år 2001 upptäckte två knölar på halsen. Medan han väntade på svar på blodprover som han tagit på vårdcentralen hemma i Oxelösund, dök ytterligare en knöl upp.

Han kontaktade vårdcentralen igen och remitterades vidare till kirurgen på Nyköpings lasarett där han genomgick en biopsi. Därefter följde en vecka av ovisshet innan han fick beskedet att han hade lymfkörtelcancer.

Jag kände starkt att jag inte ville dö från mina barn.

– Det var fruktansvärt jobbigt. Min pappa dog i den sjukdomen när han var i min ålder. Själv var jag bara ett år då. När jag fick mitt cancerbesked såg jag döden framför mig och kände starkt att jag inte ville dö från mina barn. 

Till en början fungerade behandlingen bra och Göran kunde fortsätta leva som vanligt. Av läkarna hade han fått veta att hans cancer var obotlig, att han kunde ha den hela livet, om den inte ändrade karaktär. 

– Det kändes tryggt, även om de inte sa hur långt livet kunde bli.

Gräver inte ner sig 

Under de följande åren kom symtomen tillbaka i omgångar. Han fick vid olika tillfällen gå igenom cellgifter, strålbehandling och två stamcellstransplantationer.

Sammanlagt har Göran genomgått ett tiotal olika behandlingar.  

År 2012 hade cancern blivit mer aggressiv. Göran fick genomgå ett stamcellsbyte med sina egna celler, efter en mycket tuff cellgiftsbehandling.  

– Tack och lov tillhör jag de lyckliga som inte mår jättedåligt av cellgifter. Och jag är en, vad man brukar kalla, glad gamäng. Jag gräver inte ner mig, det ligger inte för mig. 

Den inställningen har burit honom genom sjukdomstiden. Men 2015 slog biverkningarna och följdsjukdomarna till med full kraft. Han fick hjärtinfarkt, diabetes, rosfeber, bältros, och återkommande infektioner. 

– Kroppen var sliten, men jag mådde bra i huvudet. Jag visste att detta var priset jag betalade för alla behandlingar.

Arbetade som vanligt 

Trots cancern arbetade Göran mer eller mindre som vanligt under de perioder sjukdomen höll sig i schack.

Han är instrumenttekniker och elektriker i grunden, och har haft chefsroller inom industrin. Först runt 2016-2017 insåg han att han behövde tillåta sig att vara hemma när kroppen sa ifrån.  

Innan dess kunde jag få cellgifter på morgonen och vara tillbaka på jobbet efter lunch.

År 2018 drabbades Göran av en livshotande lunginflammation. Han blev nedsövd på intensivvårdsavdelning i över en vecka, med skyhöga inflammationsvärden. Familjen kallades in för att ta farväl. 

– De sa till min fru att det var nära. Men efter att en läkare kom på att man skulle lägga mig på mage, precis som man började göra med covidpatienter ett par år senare, så vände det. Men lungorna var som disktrasor, och njurarna tog skada. Jag fick dialys i nästan ett halvår.

År 2019 kom nästa bakslag: cancern var på tillväxt igen.

Den här gången genomgick Göran det andra stamcellsbytet med celler från en kvinnlig donator i England, som han fick via Tobiasregistret. Det innebar bland annat att han fick en ny blodgrupp.

Nya symtom 

Inför det årliga återbesöket 2024 märkte han nya symtom och befarade först prostatacancer. I stället visade undersökningarna att lymfkörtelcancern återigen fanns i kroppen, nu i buken. Då ställdes han inför ett avgörande val. 

 – Antingen skulle jag behöva äta en tablett varje dag resten av livet, eller så kunde jag delta i en klinisk forskningsstudie vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag valde studien. 

Studien handlar om en avancerad så kallad T-cellsbehandling. De vita blodkroppar som kallas T-celler, och är en viktig del av kroppens immunförsvar, hämtas från patienten och modifieras i laboratorium.

Man kan säga att de tränas i att känna igen och angripa patientens cancerceller. Därefter ges de tillbaka i patienten. Göran blev den första patienten i världen att få behandlingen inom ramen för studien. 

Det är tack vare forskningen jag lever.

På Akademiska sjukhuset i Uppsala filtrerades T-celler bort från hans blod. En månad senare återvände han för att få T-cellerna tillbaka i modifierat skick, efter en förberedande cellgiftsbehandling. Det tog ungefär en halvtimme att få tillbaka dem via dropp. 

– Sedan blev jag isolerad på sjukhuset i två veckor. De kollade mig flera gånger om dagen för att se så jag inte blev förvirrad, vilket kan bli en bieffekt av behandlingen. Men den enda biverkning jag fick var lite feber.

Mår fantastiskt bra 

Effekten var desto större. Vid återbesöket en månad senare fanns inga cancerceller kvar i kroppen. 

– Jag är, för tillfället, cancerfri och mår fantastiskt bra. Läkarna är försiktigt optimistiska. Jag tillhör den första gruppen i studien där man egentligen mest tittar på biverkningar. Ändå blev jag fri från cancern. Det ser också bra ut för flera andra som tillkommit i studien.

Det finns en påse som ligger och väntar. Bara det ger en enorm trygghet.

Om cancern skulle komma tillbaka finns ytterligare modifierade T-celler sparade. 

– Det finns en påse som ligger och väntar. Bara det ger en enorm trygghet.

Sjukdomen har förändrat hans livssyn. Tillsammans med familjen har han valt bort stress och materiella saker till förmån för resor, gemenskap och upplevelser.

Långa vistelser i Thailand har blivit en del av livet, liksom ett lugnare tempo hemma i Oxelösund. Dessutom har han bestämt sig för att gå i pension innan han fyller 60. 

– Jag vill ta tillvara på livet.  

Göran kan inte nog betona forskningens betydelse. 

Det är tack vare forskningen jag lever. Alla behandlingar jag fått genom åren bygger på forskning. Att det fortsätter forskas är helt avgörande, både för mig och alla andra som blir sjuka i cancer. 

Läs om forskningen kring CAR T

Bli månadsgivare