Richard Aschberg: Att leva med cancer

Porträttbild på Richard Aschberg
Richard Aschberg. Foto: Privat

Jag gjorde ett vanligt hälsotest, bad om att få ett PSA-test och fick beskedet ingen vill ha. Jag hade prostatacancer. Med allt jag vet i dag borde detta ha upptäckts tidigare – om vi hade haft screening, ett allmänt test av män i en viss ålder.

Men det har ändå gått bra för mig, cancern hade uppenbarligen inte spridit sig, jag har fått behandling som verkar ha fungerat och i dag mår jag bra – både psykiskt och fysiskt. Visst har jag några biverkningar, som att det ibland kan komma lite blod när jag kissar. Det beror på en liten strålskada i urinblåsan, men det gör inte alls ont. Det är också något jag kan leva med och är väl egentligen inte värre än att ha näsblod då och då.

Det isade i hela kroppen 

Det värsta under hela resan var nog inte behandlingen, jobbiga undersökningar eller biverkningar – utan ögonblick – en när jag fick beskeden: "Jag tror du har prostatacancer". Och några veckor senare: "Du har prostatacancer".

Jag kände hur det isade till i hela kroppen, jag började svettas och tusen tankar for runt i huvudet. Men efter detta har allt bara blivit bättre och bättre. Det är också något som jag säger till andra som hamnat i samma situation och får sina besked: "Det handlar nästan aldrig om någon dödsdom. I de allra flesta fall går det faktiskt riktigt bra".

När jag väl hade fått diagnosen valde jag att försöka leva mitt liv som vanligt. Jag jobbade under hela behandlingen, strålades tidigt på mornarna och fortsatte till redaktionen på Aftonbladet på dagen. Det gick bra även om jag var lite trött.

Det värsta var inte behandlingen, utan beskeden.

PSA-värdena har fortsatt gå ner

Mitt värde hade enligt min läkare inte gått ner som förväntat efter strålningen och hon sa att jag kanske måste genom gå nya behandlingar. Jag nöjde mig inte med läkarens besked och ville veta mer om hur värdena såg ut för andra efter behandling.

På amerikanska sajter hittade jag kurvor som visade hur det brukade se ut och det gjorde mig genast lugnare. Mina värden kändes plötsligt inte längre alltför höga. Jag bytte läkare och sedan dess har PSA-värdena fortsatt att gå ner och humöret upp.

Eftersom jag jobbar som reporter och lärde mig en hel del om prostatacancer beslöt jag ett halvår efter min behandling att göra reportage om vården av de värst drabbade – män med spridd prostatacancer.

Livet går inte i repris 

Jag reste runt i Sverige och träffade en rad män. De flesta skulle ha klarat sig bättre om vi hade haft screening och deras prostatacancer hade upptäckts innan den hade spridits.

Jag kommer aldrig glömma mötet med Bengt i Ängelholm som hade prostatacancer som spridit sig till skelettet. Han grät under intervjun och sa bland annat: "Livet går ju inte i repris. Jag satt här med mina barn och barnbarn och sa att de skulle gå och ta dessa prover så att de inte hamnar i samma helvete som jag. Och det har de lovat".

Nu verkar screening vara på gång, i varje fall inom några år. Samtidigt dyker det upp nya och i vissa fall effektivare behandlingar. Så det är mycket som ser ljusare ut – inte bara för mig.

Ur Rädda Livet nr 3 2019 


Texten har i efterhand korrigerats , då en mening fallit bort av misstag vid publicering.