Fetyr kände en knöl, stor och hård som en ärta

”Min bror och jag växte upp i en svensk fosterfamilj. Våra föräldrar kom från Turkiet och bodde i Stockholm, men vi blev omhändertagna och skickades upp till Luleå när vi bara var fem och sju år gamla.

Vi stod varandra väldigt nära. Min bror var 21 år gammal och gjorde sin värnplikt när han plötsligt hamnade på sjukhus. Fyra veckor senare dog han i cancer. Sedan dess har cancer varit synonymt med död för mig.

När jag 15 år senare stod i duschen och kände en knöl, stor och hård som en ärta, blev jag livrädd. Det gick snabbt att komma till mammografin. De tog en biopsi och det gjorde så ont att tårarna sprutade. 

Jag fick beskedet att jag hade bröstcancer. Livet kändes så orättvist för jag hade just träffat Peter och flyttat in till hans hus med mina två barn som bara var 8 och 14 år gamla. Hur skulle de klara sig om jag gick bort?

Cancer har varit synonymt med död för mig.

Aldrig varit på sjukhus tidigare

Två veckor senare opererades jag. Från början var tanken att bara ta en bit av bröstet, men tumören hade hunnit växa sig så stor att de valde att ta bort hela bröstet. Jag var nervös inför operationen för jag hade aldrig varit på sjukhus tidigare och jag var livrädd för alla typer av nålar och stick.

Det blev inte bättre när jag skulle få cytostatikabehandlingen. Venporten, som är som en liten dosa, hade hamnat långt ner vid bröstet och därför gjorde det ont när kanylen skulle stickas in i den.

Jag fick erbjudande om att delta i en forskningsstudie i Umeå och tackade ja för jag tänkte att då kanske jag får en bättre behandling som gör att cancern inte kommer tillbaka. Var tredje vecka satte jag mig på bussen och gjorde den fyra timmar långa resan.

Jag fick min cytostatika, och så åkte jag hem igen samma dag. Det var väldigt tröttsamt. Sträckan mellan Skellefteå och Umeå är så seg, det känns som man inte rör sig framåt.

Det var så skönt att träffa kvinnor i samma situation som jag.

Det var tungt att se håret försvinna. Sommaren 2011 var väldigt varm och jag svettades under peruken. Trots att jag blev trött av cellgifterna envisades jag med att fortsätta mitt jobb i en klädbutik.

Jobbet gav mig en struktur och en rutin och jag hade fantastisk uppbackning av min chef och mina kollegor. Utan det stödet vet jag inte hur jag skulle ha tagit igenom mig sommaren.

Åt och promenerade ihop

I oktober åkte jag till Umeå igen. Men den här gången blev det en helt annan upplevelse. Jag tog in på patienthotellet för att under fem veckor genomgå en strålbehandling. Plötsligt hörde jag dialekter från Norrbotten och träffade kvinnor från Boden och Piteå som var där av samma anledning som jag.

Vi tog för vana att äta tillsammans i restaurangen på kvällarna och promenera ihop på dagarna. Det var så skönt att träffa kvinnor i samma situation som jag. Jag började förstå att cancer inte automatiskt är en dödsdom. Det är många som drabbas och för de allra flesta går det inte lika illa som för min bror.

På tioårskontrollen blev jag friskförklarad. Äntligen kunde jag släppa tankarna på att jag skulle dö. Mina barn hade hunnit bli vuxna och jag var glad att jag hade kunnat vara där för dem under hela deras barndom.

Men en solig vårvinterdag gick jag ut för att ta en promenad. Jag hade bara hunnit en bit när jag trampade på mina skosnören, föll och landade på axeln. Det gjorde väldigt ont och jag kravlade tillbaka in igen.

Trots att jag tog värktabletter kändes det som om smärtan aldrig riktigt försvann. När ett år hade gått tänkte jag att jag måste ta tag i det här med axeln, kanske gå till en fysioterapeut och träna upp den. Därför bokade jag en tid på en privat hälsocentral.

Metastaser i skelettet

När läkaren där berättade att cancern hade spridit sig och att det var därför jag hade ont trodde jag inte det var sant. Jag var ju friskförklarad. Efter ytterligare en röntgen kom beskedet att jag hade metastaser i skelettet i ryggen. ’Om vi opererar kommer du att vara tvungen att sitta i rullstol.’ 

Från början hade jag så ont i kroppen att jag var tvungen att ta morfintabletter för att stå ut, men efter jag hade fått hormonell behandling för att minska produktionen av östrogen i kroppen började smärtan släppa. 

Numera arbetar jag som personlig assistent åt världens mest underbara kvinna. Hon är så pass pigg att jag inte behöver utföra tunga lyft. Jag tycker om att jag kan hjälpa henne.

Jag har förstått att jag fortfarande kan njuta av livet.

Jag är infektionskänslig och därför är det bra att jag bara träffar en person i mitt jobb. Jag undviker att gå ut och dansa och vara bland mycket folk. Men nästa år planerar jag och Peter en resa till Kreta. Jag har förstått att jag fortfarande kan njuta av livet.

Jag njuter faktiskt mer nu än jag gjorde innan jag drabbades av cancer. Jag har lärt mig att vara tacksam för det jag har, en livskamrat, mina två barn och två bonusbarn, och ett fint hus. Vem kan önska sig något mer? Jag har fått en tredje chans och den tänker jag ta.”