"Djuren betydde allt för mig"

"Jag gick skidgymnasiet i Östersund och var på SM i Åre när jag plötsligt fick feberyra och hallucinationer. Det var i april 2015 och jag var 20 år. Från sjukhuset i Östersund skickade de mig med ambulansflyg till Gävle sjukhus. När jag såg att vi var på väg mot onkologavdelningen – där jag varit många gånger med pappa som också haft cancer – visste jag inte hur jag skulle reagera. Jag kände mig mest tom.

I Gävle sa de att de misstänkte Hodgkins lymfom och några dagar senare, i Uppsala, bekräftades det. Jag var chockad. När cytostatikabehandlingen började bestämde jag mig för att försöka sova mig igenom de värsta dagarna och det mest våldsamma illamåendet, för att sedan orka ta mig ut till djuren på vår gård.

De stunder jag myste med djuren glömde jag verkligheten.

Djuren betydde allt för mig när jag blev sjuk. Vi hade vid den tiden 150 kossor, hästar, katter, hund och höns – och de stunder jag myste med djuren glömde jag verkligheten. Jag fick lätta på hjärtat samtidigt som de gav mig kärlek. Mina två närmsta kompisar var underbara, men djur skapar ett lugn och de höll mig även sysselsatt. När jag fokuserade på jordbruket kopplade jag bort allt annat. 

Vi hade också en kastrerad tjur, Santi. Han brukade ligga här ute på en höjd och sola. Kände jag mig ledsen eller trött la jag mig bredvid honom någon timme. Tillsammans med Santi kunde jag gråta. Han var så snäll och lyssnade. Det kändes skönt att få släppa ut allt.

Hon hoppade in, la sin tass på min axel och följde med ut på åkern vartannat lass.

Blossom, vår hund, var också suverän. Hon höll koll på mig och ville inte att jag skulle åka ensam för länge i traktorn. Hon hoppade in, la sin tass på min axel och följde med ut på åkern vartannat lass. Blossom var med mig nonstop – till och med på sjukhuset när jag fick cytostatika.

I dag mår jag bra. Jag är mjölkbonde, vilket jag har velat bli hela livet. Jag är sambo och i januari blev jag pappa. Ibland oroar jag mig för återfall. Vid speciella tillfällen kan jag bryta ihop, som när jag såg en reklamfilm för Rosa Bandet, men jag tänker inte längre på cancer dagligen."

Berättat för Lina Norman. Ur Rädda Livet 3, 2020.