"Då bröt jag samman"
Kanske var det situationen, att sitta tillsammans med alla kollegor med ett stort filmteam runt om, som gjorde att det brast för mig. Eller att det kändes så viktigt att få dela med mig av historien.
Jag blev förvånad över min egen reaktion eftersom det hade gått så många år sedan jag var sjuk. Men att få dela min historia var det som hade fått mig att ställa upp i tv-programmet Kockarnas kamp från första början.
Nu hoppas jag min historia kan stärka andra.
För jag vill verkligen sprida erfarenheten, inte minst då jag själv upplevde det som ganska ensamt att vara cancersjuk i så unga år. Jag kände ingen i min ålder som var drabbad och hade behövt höra fler berättelser om liknande fall. Det hade stärkt mig, så som jag nu hoppas att min historia kan stärka andra.
Framtidsplanerna kom av sig
Jag fick min diagnos på min 22-årsdag. Då hade jag redan varit kock i några år. Jag hade gått en utbildning i designmatlagning i Vimmerby efter gymnasiet och varit ett år i Skottland för att jobba.
Väl tillbaka hemma i Oskarshamn, på Pub Kråkan där jag arbetat tidigare, var känslan att det bara var en mellanlandning. Jag var bara i början på något och ville direkt ut i världen igen. Vidare i livet.
Så blev det inte riktigt.
En dag i köket på Kråkan upptäckte kollegan Sisse Strand knölen på min hals. Själv hade jag känt av den men inte funderat så mycket på vad det kunde vara. Sisse hade bättre koll. Han meddelade kollegorna att de fick täcka upp för oss och slet mig ut till bilen för att köra till akuten.
Då bröt jag samman.
Det blev starten på en mängd undersökningar och någon vecka efter akutbesöket åkte min mamma och jag till Västervik för att få definitivt besked; jag hade något de kallade Hodgkins lymfom.
Min vän gjorde allt lättare
Själv förstod jag inte att det handlade om cancer, det gjorde jag först sedan jag blivit inlagd och en sköterska en kväll kom in till mig med en massa informationsmaterial. Då bröt jag samman.
Tiden som följde blev tuff, med cytostatika och strålning, men en som gjorde det lättare var min vän Oskar Hammarström, som jag hade jobbat mycket med på Kråkan. Så fort jag skulle till Linköping för behandling såg han till att vara ledig och följde med.
Det blev många timmar i bil tillsammans, ibland helt förgäves eftersom något var snett och de inte kunde behandla mig en viss dag. Sällan pratade vi om sjukdomen, oftare om skitsaker i största allmänhet. Det gav känslan av att något var lite vanligt, när så mycket annat inte var det.
Jag har vågat mer efter cancern.
Ett år efter min diagnos fann läkarna inte längre spår av någon tumör. Det har gått lång tid sedan dess, men det betyder inte att sjukdomen inte påverkar mig längre, vilket middagen i Kockarnas kamp väl var ett bevis på.
Cancern har gett mig perspektiv
Men i dag ser jag framför allt de positiva bitarna. Som att jag har vågat mer efter cancern. Jag har sedan dess haft modet att söka mig till några av Sveriges bästa restauranger och gett mig i kast med att tävla i matlagning.
Det resulterade i att jag hösten 2015 blev utvald att representera Sverige i Bocuse d’Or Europe, kock-EM. Jag knep en tredjeplats och blev en av få svenskar någonsin som fått äran att tävla i VM.
Om det är något sjukdomen har lärt mig så är det att du klarar mycket när du måste. Dessutom har den gett mig perspektiv. Får du inte till din morot perfekt en dag betyder det förstås allt i tävlingssammanhang, men det är faktiskt skit samma när det handlar om livet i stort.
Berättat för Henrik Ekblom Ystén
Liknande innehåll
Vill du få information om vårt arbete för att besegra cancer?
Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.
