”Cancer behöver inte vara en dödsdom”

Han vill inte ses som Mr Cancer. Men författaren och debattören Göran Greider har ett viktigt budskap: en cancerdiagnos är inte nödvändigtvis en dödsdom. Allt fler klarar sig. 

Göran Greider tittar fram genom ett körsbärsträd
"Läkaren som gav mig diagnosen sa direkt att detta är en av de bästa cancerformerna när det gäller chanserna till överlevnad". Foto: Margareta Bloom Sandebaeck

Det började med en massa turer fram och tillbaka till sjukhus. Lunginflammationer som avlöste varandra. Vatten i lungsäcken som måste tömmas. Svårigheter att andas, att gå. Trött, trött. Blodet sedan, det som först rann ner i magsäcken och sedan ut, genom honom. 

– Då kändes det som livet rann ur mig, tillstår Göran Greider med en röst som har sänkts något från den allmänna debattnivå där man är van att höra honom argumentera.

Med stora gester och det yviga vita håret som föll av i tussar när han började med sin cytostatikabehandling. Man kom fram till att han fått malignt lymfom, det vill säga en aggressiv blodcancer.  

Han blev inte chockad. Inte ens särskilt rädd, verkar det som. 

Hade dött utan behandling 

– Läkaren som gav mig diagnosen sa direkt att detta är en av de bästa cancerformerna när det gäller chanserna till överlevnad. Utan behandling kunde jag ha varit död på tre, fyra veckor. Nu är jag helt övertygad om att jag kommer att klara mig, bli frisk. Det finns ingen anledning att tänka något annat. 

Han vill egentligen inte ses som Mr. Cancer. Författaren, debattören, chefredaktören och föredragshållaren Göran Greider finns ju kvar, sjukdomen har inte tagit över. 

– Men jag ser det som min uppgift att sprida att en cancerdiagnos inte är någon dödsdom. Allt fler klarar sig.  

Göran Greider bakom en kvist körbärsblommor
"Då kändes det; nu är det allvar. Men rädslan gick fort över". Foto: Margareta Bloom Sandebaeck

Inte ens under behandlingens tuffaste stunder – de har varit många, han hinner berätta om ambulansfärder till sjukhus, feberattacker, hallucinatoriska mardrömmar och plötsliga bölder som krävt akutoperationer – nej, inte ens när det varit som värst har han tappat sin grundläggande livsoptimism. Eller vad det nu kan kallas. 

– Men det är klart att jag haft mina svackor.  

Ge en gåva

Med din hjälp kan vi besegra cancer.

Inte särskilt modig

En svartare stund var när man trodde han hade lungcancer, det var innan blodcancern blivit fastställd, och en läkare kom in och lade en hand på hans axel. Försäkrade att de hade bra kuratorer på sjukhuset. 

– Då kändes det; nu är det allvar. Men rädslan gick fort över. Därmed inte sagt att jag är särskilt modig. Det finns annat som jag kan skrika högt för. Men jag är alltså optimist – och jag tror, i nästan barnslig mening, på vetenskap och forskning.

Utan min fru Berit vet jag inte riktigt hur jag skulle ha klarat mig.

Han kan själv se flera förklaringar till livsmodet, livskraften. En är möjligen det han fick med sig från sin mamma – som dog i covid-19 förra våren, 93 år gammal. Hon var ”en munter person”. Trots ett tufft liv. 

– Det var som om hon hade en barriär mot omvärlden som höll svårigheterna borta.  

Är optimismen något du ärvt, menar du? 

– Ja, jag tror det finns som en grund. Men jag är också rationell. Då vet man att vad som helst kan hända när som helst, det finns ingen säkerhet. Sedan är jag inte heller ensam. Utan min fru Berit vet jag inte riktigt hur jag skulle ha klarat mig. Hon har tidigare jobbat inom vården – och är cool.  

Göran Gredier står brediv ett körsbärsträd
"Det är nog fler än jag som legat och småjobbat på hematologen med sina datorer". Foto: Margareta Bloom Sandebaeck

Hans egen farmor fick en elakartad tumör. Då var han sju och även om han inte förstod sjukdomens innebörd så etsade sig bilden fast: inne i hans farmor kröp en kräfta. Baklänges.  

– Det var en lättnad när sjukdomen ändrade namn till cancer, vilket låter mer neutralt medicinskt. Om människor förknippar den med djur som lever ett eget liv, har en egen vilja – nej, det tror jag inte är bra. Det kan leda till ångest. Men titta, har du sett vad hon leker ... 

Katten Lisbet, en viktig medlem av familjen Greider, kastar sig efter flygfän, eller vad det nu är, en bit bort från solhörnan där vi slagit oss ner. Djuren och jorden står på riskkontot dessa månader när Göran Greiders immunförsvar är näst intill obefintligt. När han inte ens får peta i en blomkruka.  

– Det är sånt man inte tänker på, alla bakterier som finns i vanlig jord. 

En trädgård i träda 

Trädgården i Dala-Floda ligger med andra ord i träda denna sommar. Och katten har fått hitta en ny sovplats. 

– Hon är van att sova i vår säng men det går inte nu. Och hunden förstår ingenting när hon inte får slicka husse i ansiktet. 

De som kan sin Greider vet hur högt han skattar trädgårdsarbete. Han har till och med skrivit en bok i ämnet: ”I trädgården hörs andra ekon”. Är det en sorg att nu se hur planteringar växer igen? 

– En sorg är väl att ta i. Helt ärligt kan jag känna en viss lättnad, fast det vågar jag kanske inte säga. Det är ju mycket jobb med en trädgård också. Allt som ska förodlas och sedan sättas ut. Nu är jag glad om jag kan klippa gräset och hålla gångarna rena.  

Ge en gåva

Med din hjälp kan vi besegra cancer.

Delar tankar på Facebook 

Även han lär få göra en omstart nästa år. Redan nu ser han fram emot ”a summer of love” med en Dan Andersson-turné. Bland mycket annat.  

Därmed inte sagt att Göran Greider legat sysslolös i en säng. Inte ens de dagar han haft feber. Eller inkopplat dropp. Ipaden har haft sin givna plats i hans knä och orden, texterna, har forsat fram i den ström som är någorlunda normal Greidertakt.

Förr låg folk och spydde när de fick cellgiftsbehandlingar. Det behöver man inte i dag.

Hans vänner på Facebook, de över 19 000, har serverats en ”dagsform” mest varje dag. Och i höst kommer ”Barndomsbrunnen”, boken han skrivit där minnen från barndomens Vingåker blandas med resan genom cancerland.  

– Det är inte alls så att jag varit speciellt duktig. Förr låg folk och spydde när de fick cellgiftsbehandlingar. Det behöver man inte i dag. Det finns mediciner. Så det är nog fler än jag som legat och småjobbat på hematologen med sina datorer.  

Kan man inte få unna sig att vila, strunta i jobbet? Måste vi vara duktiga också som cancerpatienter?  

Göran Greider ser det inte så. För honom är jobbet något stärkande. 

Vänder blicken bakåt 

Kan arbete dämpa ångest? 

Ja, det tror han. Absolut. Särskilt som han ser sitt eget skrivande som en lek – inte ett lönearbete, förknippat med svett och slit.  

– Därför kan det också fungera som terapi. Ett sätt att upprätta en alternativ verklighet, där andra lagar gäller. Hittar du de rätta orden kan du besegra, eller åtminstone förändra, en besvärlig realitet. 

Göran Greider tillsammans med sin hund
"Samhället är starkt när individen är väldigt svag. Det kan låta som en socialdemokratisk klyscha, men det stämmer". Foto: Margareta Bloom Sandebaeck

Att Göran Greider vände sökarljuset bakåt, till sin barndom, är inget unikt. I en kris är det lätt att börja minnas – och att söka svar på det vi kanske undrat över, men aldrig gett oss tid att reda ut. 

– Får vi känslan att kroppen faller samman aktiveras själen, psyket, minnena vaknar. Jag tror inte det är en slump att människor ser sina liv passera revy när de ligger riktigt illa till. Då sker det slutliga montaget, allt ska knytas ihop.  

Du är över 60. Kan det inte vara ett ålderstecken också?

– Säkert. Som 30-åring tänker man inte på sin barndom. Men som sjuk ... det finns mycket som är likt barnets villkor. Utsattheten, den sköra situationen. När jag fått åka ambulans akut till sjukhus har det känts som när jag var liten. Du vet, man är i händerna på omständigheterna, måste lita på att andra tar hand om en. 

Han drar andan, prövar olika meningar för att beskriva det skyddsnät han upptäckt – och hyllar.  

Detta är alltså viktigt, måste poängteras: 

– Folk klagar på sjukvården, att man kan få vänta i timmar på akuten. Det har jag också gjort. Underbemanningen av vården är katastrofal, det är otroligt svagt att man inte skjuter till mer resurser, säger Göran och fortsätter:

– Men när man väl kommer in finns ett skyddsnät. Samhället är starkt när individen är väldigt svag. Det kan låta som en socialdemokratisk klyscha, men det stämmer. Och det är så ett civiliserat samhälle måste vara. Man ska inte behöva tänka på pengar. Alla har rätt till samma vård. 

Hyllar hemsjukvården 

Under perioderna när han varit hemma har han haft nära kontakt med hemsjukvården. 

– De har varit helt suveräna, haft koll på allt. Jag är inte säker på att människor vet vilken insats hemsjukvården gör. Det borde du skriva om. 

Han har en gudstro också, som varit till stöd i de tuffaste stunderna. Men den är svårare att tala om. Göran Greider stryker handen över ansiktet och kanske är han bara trött. Eller också vill han skydda det mest ömtåliga.  

Göran Greider tittar in i kameran
Foto: Margareta Bloom Sandebaeck

– För mig är tro en känsla av att allt hänger ihop. Vi har något som förenar oss, mystikern och teologen Mäster Eckhart talar om den gnista som lyser i varje människas själsgrund. Själv har jag beskrivit det mer suddigt i mina diktsamlingar. Men det är medvetet suddigt. Jag vet inte riktigt vilka ord jag ska välja. 

Hur har din tro rent konkret varit till nytta under sjukdomsperioden? 

– Den har gett mig ett lugn. Det har känts som jag haft en samtalspartner i mina ”dagsformer” på Facebook.  

En vindpust drar förbi. Bland allt Göran Greider lärt av sin sjukdom är hur lätt man fryser om en kal skalle. De yviga lockarna var hans signum. Saknar han dem? 

– Inte alls. Jag tycker jag ser mycket mer litterärt djupsinnig ut så här. Men håret lär ju växa ut igen. Det roliga är att det kan bli krulligt. Frågan är om man kan bli rödhårig också, vet du sånt? 

Ge en gåva

Med din hjälp kan vi besegra cancer.


Liknande innehåll

Vill du få information om vårt arbete för att besegra cancer?

E-post

Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.