Eftersom känslighet för DNA-skadande strålning eller kemoterapi varierar behöver vi metoder som faktiskt fungerar i klinisk rutin så att onkolgerna kan bli än mer följsamma då de doserar. Min grupp har med kunskap inom DNA-reparation samt Klinisk Kemi och med stöd av CF utvecklat metoder som tillåter reproducerbar mätning av cellulär känslighet och DNA-skador från ett blodprov som nu används i utredning av de få barn där man misstänker DNA-reparation syndrom.
Vi har identiferat de som under 2012-2017 fått svåra bieffekter av kemoterapi vid bröstcancerbehandling och kommer be dem komma in till vår mottagning för att lämna ett blodprov. Vi kommer mäta många biomarkörer bland annat känslighet i patientens levande blodceller och testa våra metoders förmåga att hitta de med svår biverkan, testa våra metoders kliniska prestanda. Vi utvecklar även metoder som kommer tillåta onkolgen att mäta mängden kemoterapi i patiens blod, vilket ännu inte är praksis, men som vi tror är viktigt.
Om man identifierar de med allra störst cellulär känslighet innan första dosen, vet vilka som påförhand är känsliga för doxorubicin och får ett funktionellt mått på effekt under första dosen kan kanske onklogerns svåra arbete att individualisera doser förbättras.