”Jag får leva med min cancer”

Sharife Moghaddam har fyra barn och åtta barnbarn. Släkten umgås tätt, och hon är det självklara navet. 

– Mina barn och barnbarn betyder allt för mig, berättar Sharife, och hennes äldste son Tony är snabb att fylla i:

– Och mamma betyder allt för oss. Hon är familjens ryggrad. Vi kan inte tänka oss hur det skulle vara om hon inte fanns längre.

Sharife är 81 men ger ett mycket yngre intryck. Hon har sällan varit sjuk – förrän cancern kom.

– Jag fick ont i ryggen, och läkaren skickade mig på en röntgen. Det visade sig att jag hade pankreascancer.

Pankreascancer, eller bukspottkörtelcancer, drabbar ungefär 1 300 svenskar om året, de flesta över 70 år.

– Jag var inte förberedd. Jag kände mig pigg och hade precis varit hos några kompisar. Jag fick en chock. 

 Jag försökte vara stark, men mina syskon var otröstliga.

– Mammas cancer kom från ingenstans, fortsätter Tony. Hon har aldrig suttit still, hon är den som stänger våra fester. Alla som känner oss vet att vi tar varje tillfälle som ges att äta och dansa och festa, det är vårt signum. Att hon helt plötsligt fick det där beskedet – det var en stor chock. Jag försökte vara stark, men mina syskon var otröstliga. 

– Det var svårt att acceptera det, säger Sharife. Det är fortfarande svårt. 

– Läkaren sa att de måste operera, fortsätter Tony, för annars skulle mamma bara ha ungefär två månader kvar att leva. Men operationen kunde inte slutföras, för man upptäckte att tumören satt på ett blodkärl. Så den kan inte tas bort.

Återhämtningen efter den avbrutna operationen var krävande. Sharifes släktingar turades om att hålla henne sällskap på sjukhuset dag och natt.

– Egentligen fick vi inte vara där på grund av corona, men personalen var fantastisk och gjorde ett undantag. De förstod att mamma inte kunde vara själv.

När Sharife fick komma hem fortsatte familjen hålla henne sällskap tills hon hade återhämtat sig.

– De var så snälla. Efter ungefär två och en halv månad kände jag mig bra igen.

– Nu är du pigg och glad som en kexchoklad, säger Tony. 

Cancern finns kvar, men livet går vidare. Sharife fortsätter laga mat, träffa vänner och gå på restaurang. 

– Vi pratar inte så mycket om sjukdomen, säger Tony. Vi försöker leva som vanligt med födelsedagsfester och restaurangbesök. Vi firar alla svenska högtider och persiska – vi tar alla tillfällen vi kan att festa. När mamma går på behandling pratar vi om cancern, men inte så ofta annars.

Jag får leva med min cancer.

Sharife får regelbunden cellgiftsbehandling, och trots att hon har valt den lägsta dosen upplever hon att den har god effekt.

– Jag skulle vilja att det gick att operera cancern, säger Sharife, men det går inte. Jag får leva med min cancer. Och den är stabil. Kanske sprider den sig, det vet man inte. Någon gång måste man till himlen, man vet inte när. 

Tony och hans syskon har kollat alla möjliga alternativ för att motverka Sharifes cancer.

– En bluffmakare ville ha en massa pengar för att ge mamma en spruta som skulle bota henne. När man är desperat är man nästan beredd att prova vad som helst, men det gjorde vi inte. 

Det syskonen så småningom har landat i är vikten av positiva tankar och hälsosam kost.

– Vi satsar mycket på positiva tankar, bra mat och kärlek. Hittills har det funkat – två månader har blivit tio månader.

Det jobbigaste för både Sharife och hennes barn är ovissheten, att inte veta hur lång tid man har kvar tillsammans. Och känslan av maktlöshet.

– Jag har gått igenom många utmaningar i mitt liv, men alltid känt att jag har kontroll, säger Tony. Men här kan jag inte göra någonting. Utom att hoppas. Det här är det värsta som jag har varit med om i hela mitt liv. Jag har försökt vara stark inför mina syskon, men det har funnits stunder där jag har suttit och gråtit i ensamhet. Den starkaste av oss alla, det är mamma.

– Jag är rädd också, säger Sharife. Men jag vill leva lite till med mina barn och barnbarn. Jag skulle vilja se Tonys dotter gifta sig. Och jag hoppas att hon ska få en dotter.